Det går framåt

Det händer saker i vår trädgård lite då och då.

Har man ingen lämplig spade, får man ju använda en grävskopa.

Sega gubbar i väntan på att få komma i ett riktigt jordgubbsland. Tänk alltså, de här kämparna har överlevt inte bara bortglömda vattningar och ogräsrensningar, utan också tung lerjord, att agera p-plats för grävskopa (inte samma som på detaljbilden ovan) och uppläggsplats för takplåtar. Igår var första gubben mogen. Den var ljuvligt god.

Äntligen ser vi lite av den vackra dalgången igen, här har legat mängder med jord. I slänten blir det nog lavendel- och linodling. Snart ska vi slå höet/(o)gräset/lupinerna mellan äppelträden. Vi brukar göra det samtidigt som grannen, då vet vi att vi gör det i rätt tid.

Här ska potatislandet ligga.

Här vill jag ha pioner och rosor så småningom.

När inte maken är i full färd med att köra grävmaskin eller minigrävare, bygger han en provisorisk kökstrapp. Så slipper man balansera på en ranglig pall.

Vi kämpar så mycket vi orkar med att återta odlingarna från det djungelliknande. Dessa hallonmonster är mer än två meter höga.

Med ordentliga skyddskläder och djungelolja går det ändå att få lite ordning. Men fort går det inte. Det här är ett hörn av hallonlandet. Igår skickade jag in en ansökan till Bolagsverket om enskild firma, för bärodling. Få se vad det kan bli av det, självplock, försäljning av färska bär hos den lokale köpmannen och/eller ett café som ligger mig varmt om hjärtat, eller saft- och syltkokning och försäljning på den lokala höstmarknaden. Det är mängder med hallonkart. Och så alla vinbär ...