kramade jag nioåringen, där hon satt på sin madrass i klassrummet på skolan där lägret ska vara, hennes "hem" de närmaste dagarna.
- Gå nu, mamma. Hon vände sig mot sin kompis från den vanliga träningsgruppen och de började visa varandra vad de packat ner i sina väskor. Vilken tur att den sista platsen som var kvar i rummet var precis bredvid någon hon redan lärt känna. Båda flickorna såg mycket tryggare ut när de hade fått koll på varandra. Den andra flickans mamma såg också tryggare ut och jag gissar att jag gjorde det med.
Vilket påhitt egentligen, att lämna bort sin älskade lilla plutt, sin bebis, så många dagar!
Bara en kvart tidigare höll hon mig hårt i handen när vi gick fram till gruppen med ledare som prickade av barnen allt eftersom de kom. Hon tittade under lugg, en del stora gymnaster kände hon igen från uppvisningarna, men de var ju så ... stora. Så okända.
- Hej, jag heter ..., sa en av de stora tränarna, en flicka i 18-årsåldern. Hon räckte fram handen mot min nioåring och fortsatte:
- Vad kul att du är här. Kom med mig, så ska jag visa dig var du och de andra flickorna i din grupp bor.
Nioåringen såg ut att må en smula bättre, hon tog ett stadigt grepp i väskhandtaget och bar den själv uppför trapporna till rätt korridor. Jag fick inte hjälpa henne, det räckte väl med att jag tog hand om madrass och sovsäck.
I klassrummet var det stekhett och nioåringen packade genast upp ett par shorts, jeansen var för varma. Hon var för blyg för att byta om i klassrummet, så vi letade upp en toalett, så hon kunde låsa om sig.
Hela tiden anlände fler nio-, tio-, elva-, tolvåringar. I korridoren bar några ledare runt på stolar och bord, klassrummen måste utrymmas på allt sådant, så alla barn kan få plats på golvet.
När jag gick nerför trappan och mot utgången, var det kö.
Jag längtar till söndag.
När jag var 7-8 år gammal och första gången fick åka på läger tyckte jag det var så jobbigt. Själv ÄLSKADE jag att åka på läger, men min mamma stod alltid och grät när vi åkte och då fick jag dåligt samvete för att jag själv tyckte det var roligt. Har faktiskt försökt att låta bli att gråta själv vid avsked under årens lopp. Just därför.
SvaraRaderaVarför ska det vara så svårt att släppa taget? De kära barnen klarar sig, men för säkerhets skull så följer jag med in och ser till att allt funkar, när dom ska till skolan, kompisen eller träningen. Varför?
SvaraRaderaDet händer att dom ber om att man ska följa med. Då blir jag stolt. När dom vänder sig om och säger "...det är ok pappa, du kan åka..." Då brinner det till av sorg, men också av stolthet att dom blivit så stora och klarar sig själva.
åh....nu minns jag när som sonen ville gå på sån där barnklubb utomlands.
SvaraRaderaDom timmarna var såååå långa och när dom skulle ut i djungeln och åka jeep för att träffa elefanter, vattenbufflar och apor höll jag på att kräkas i väntan på att han skulle komma åter till hotellet.
Fy tusan. Försökte övertyga reseledarna att jag kunde följa med och hjälpa till *hehe*
Men han kom ju tillbaka, den lille parveln och hade fått med sig en engångskamera där vi fick se vad han varit med om när vi väl kom hem till kalla Sweden.
Gulp! Tack och lov att vi fick se dem först då... men han var så stolt och glad:-)
Så nu säger jag som alla andra sa till oss:
Det ordnar sig ;-)
KRAM!!!
Hon kommer att ha det toppen! Hoppas att du nu klarar av att utnyttja tiden och inte bara går där och längtar!
SvaraRaderaDet är normalt, fullständigt normalt.
SvaraRaderaMin mamma däremot hade bundit mig så tajt till sig så när jag första gången åkte iväg på gymnastikläger i Skälderviken, så blev jag helt förlamad av sorg. När jag såg hennes, av total förtvivlan, förvridna ansikte i Volvo PVn s fönster, blev jag fysiskt sjuk. Fick hög feber och tillbringade hela vistelsen på sjukstugan tills mamma hämtade hem mig.
RYYYYS. Vilket minne. Så får man aldrig göra mot sina barn.
Bara att bita ihop tills man är utom synhåll.