Äppel päppel

Som vanligt är jag lite sent ute med det mesta. Häromdagen gick jag i alla fall ut för att plocka äpplen. En bokad tid på det lokala musteriet närmar sig och det finns inte en chans att jag ska hinna plocka de femtio kilo, som är minimum, samma morgon.
Efter någon timme hade jag fått ihop mängder med äpplen, tyckte jag. Väl inne igen vägde jag kassarna - och det var 15,5 kilo.
Knappt trettiofem till skulle plockas.

Vi har ett äppelträd - av närmare tjugo - som brukar ge mängder med frukt, men när vi hunnit in i oktober, brukar det mesta redan ha hamnat på marken. Fin fallfrukt kan man använda, men äpplen som blivit bruna, eller där getingar eller fåglar redan varit och nafsat, de vill jag inte ha. Tur då att fåren älskar äpplen. De är inte så kinkiga heller.

 

Igår fick jag med mig maken ut för att få ihop mer. Han ställde sig högst upp på stegen och plockade och kastade ner till mig. Det var skönt ute och väldigt trevligt att göra något tillsammans för en gångs skull. Annars sitter jag ju mest här vid desktopen eller laptopen och maken är ute och far på sina uppdrag länet runt.

Vi bar in kassarna och vägde. 43,5 kilo sammanlagt. Hm. Jag gick ut igen, maken hade förstås en tid att passa, fem mil iväg. I hagen där kvigorna går, finns ett par träd som ger ganska bra med frukt. Det ena vet jag inte vad det är för sort, men det andra är Åkerö och kanske är de inte riktigt mogna än. Jag bar dit en liten trappstege och en papperskasse. Jag klättrade upp på stegen och försökte hålla balansen.

Då kom kvigorna för att se vad jag höll på med. Har jag sagt att kor är nyfikna? Ojojoj, de är alltid pigga på vad som händer i närheten. Om grannen på andra sidan åkern använder en motorsåg, är det något som bör undersökas. Om några ryttare töltar förbi på sina islandshästar är det så kul så man vet inte vad. Helst ska man jaga ifatt hästarna.

Om matte står på en stege och prasslar med en påse, är det dagens happening. Vad har hon i påsen? Är det något gott, kanske? Kan det vara lite kraftfoder, eller havrekross?

Jag sjasade iväg dem, så de åtminstone inte stod precis intill mig. Jag vill gärna ha lite luft mellan mig och de här båda bjässarna. Jag plockade och plockade, flyttade på stegen, försökte hitta bra platser så jag skulle nå äpplena. Hela tiden dråsade det ner äpplen från grenarna på marken, men fallfrukt från kohagar plockar man inte. Det kändes lite surt, det var många kilon som blev oanvändbara där. (Säger bara kolibakterier)

Så. Rakt ner i en färsk mocka. Jag hade gummistövlar på mig, men, eh, ni anar inte hur halt det är med kogödsel. Jag fick bort det mesta, men lite var nog kvar under sulan, för när jag skulle upp igen, så hände det. Jag tappade fotfästet, fick tag på världens minsta lilla kvist, lyckades rädda papperskassen utan att innehållet for ut och gjorde något slags dubbelvolt med skruv och landade på fötterna (tack för det) framför den tuffare kvigan Gullros.


- Iväg med dig, har du aldrig sett en kvinna göra volter tidigare? hojtade jag åt Gullros, som fnös åt mig och lufsade iväg. Majros hade nog inte uppfattat vad som hänt, för hon stod kvar och kikade på papperspåsen. Hon trodde fortfarande att jag hade godis där. Så följde hon efter storasyster.

Det var lagom att gå in med det jag hade, bestämde jag. Jag vägde kassen. 6,5 kilo.

Nu har jag precis vad som behövs.

Och i köket doftar det så gott av alla äpplen. I morgon blir det must.

Oktoberhelg

Rött, orange, gult, lite grönt här och där, något mildare i luften. Dis över åkrarna. Oktober. Brittsommar. Mycket trivsamt på det hela.

I lördags hjälpte hela familjen till med att bära in alla trädgårdsmöbler. Det tog en timme, trots att vi är så vana nu. Men med en stor trädgård och många sittplatser blir det ju en del. På något underligt sätt hade möblerna dessutom förökat sig, ett bord fick inte plats i vinterförvaringen (det gamla hönshuset), trots att det fick plats där förra vintern. Eller så stuvade vi inte lika smart i år.

Igår tog jag en kort skogsrunda i den fåfänga förhoppningen att hitta kantareller eller trumpetsvamp. Det fanns ingenting och jag längtade lite efter vår förra skog, där jag kände till hyfsat många kantarellställen. Men där var det jakt på gång, så dit tordes jag inte åka.

Det var ju skönt att traska runt och kliva över stockar och stenar, men väldigt ensamt. Familjen var och klättrade och normalt tycker jag det är skönt att vara ensam hemma.

Men det är ju någon som fattas oss. Vår store lufs orkade inte längre, han fick en ruggig infektion och var redan så trött och hade ont i alla sina leder. Han var så trött att han inte ens orkade äta leverpastej. På söndagskvällen för tre veckor åkte maken och jag och hälsade på honom på djursjukhuset. Han viftade lite ynkligt på svansen och bakbenen darrade. Så fick han lägga sig ner på en filt på golvet. Så sov han, stönade, vaknade, somnade om, stönade ... vi låg på varsin sida om honom, han fick andningsupphåll ett par minuter och vi tog beslutet som man inte vill ta.
Redan när han opererades i juni anade eller visste vi att denna sommar skulle bli hans sista.
Jag har inte haft någon lust att gå lurvens och min vanliga skogsrunda. Det lär dröja.

På besök i en djurpark som tillåter hundar. Han gjorde succé, blev till och med mer populär än djurparkens kameler.

 

Lurven, baggen och så de där båda stora sakerna med horn.

 

 

Leonberger blir inte så gamla, kanske tio-elva år. Vår fine, världens snällaste hund, blev åtta och ett halvt. 

 

Det ÄR fortfarande sommar, så det så!

Men ibland kan man undra hur en del tänker. Idag kom första postorderomgången med höst- och vinterkläder. Nej, nej och åter nej, jag är då rakt inte mogen än.

Först ska vi få in allt hö på något sätt. Logen är nästan full och vi har kanske hälften kvar att slå och sedan släpa in. Maken och jag har en idé, vi får helt enkelt förvara det hö som inte går att pressa in under taket på annat sätt. Utomhus, på träpallar och med presenningar över. Det blir inte vackert, men om vi börjar med att ta hö därifrån till fårens frukost, är det snart borta. Fåren får sin frukost utomhus, året om, och att då ta ett litet lass i en byggsäck direkt från stacken till utfordringsbordet känns ju rätt bekvämt.

Så ska jag kolla hur det är med mina röda vinbär. Det börjar lysa rött i buskarna, men lite mer sötma i bären kan nog behövas innan jag plockar av dem. Därefter kommer de svarta vinbären och även om det mesta kommer bli till dricka, gör jag nog en omgång av Hirams sylt. Den innehåller massor med socker, men är samtidigt den enda sylt som familjen äter. Det är konstigt, vi har hur många vinbärsbuskar som helst, men sylt äter vi inte särskilt mycket.

Därefter mognar hallonen.

Ja, hallonen ja, de är ett kapitel för sig. Eller många kapitel. Jag vet inte hur många timmar, dagar, jag lägger ner på hallonrensning på våren, jag vet inte hur många timmar som går åt till att hålla landet (skogen) öppen från ogräs, ändå hinner jag inte hålla det snyggt. Jag vet inte hur många timmar det går åt att plocka alla hallon. Jag förstår knappt hur föregående ägare till vår lilla, lilla gård tänkte när de planterade så mycket hallon. Vi har tagit bort hälften, ändå känns det nästan övermäktigt.

Hallondjungeln

Men det är ju så gott med färska hallon. Eller färska bär överhuvudtaget. Vi har ett par stackars jordgubbsplantor kvar efter tiden som grävskopeparkeringsunderlag, och de gubbarna (fem - tio stycken kan det bli under en säsong) är så goda så man inte vill äta några andra.
De hallon vi inte orkar äta upp, de åker i frysen och så blir de till sorbet eller parfait under vintern.
Ibland har vi fått hjälp av vänner och bekanta som plockat av ett antal liter (eller ska jag säga kilon) hallon, men två dagar senare är hallondjungeln lika röd av mogna bär igen.

Jag borde, vilket jag tänkt i några år nu, göra slag i saken och plocka hallon och sälja. Vid vägkanten eller till lokala butiker. Eller, om någon på min ö läser detta, kom och plocka, vet ja! Ta med stövlar för brännässlorna och ta med något att plocka i. Var beredd på att vissa buskar är mer än två meter höga, att det är snårigt och bökigt, men - hallonen. Hallonen.
Mmmm.

Det är ett par veckor kvar innan de är mogna. Ring eller mejla innan du kommer, så sätter jag på kaffet.

I ett hörn av världen

Det blir nästan för mycket idyll, eller hur? Bräkande, råmande idyll. Men jag bryr mig inte om att ni kanske storknar, jag är bara så glad att vi äntligen, äntligen, efter fyra år i huset har en entré värd namnet.

Ah, vi har både betongplattor, en rejäl trapp till dörren, en nygjuten trappa ner till entrén och så ett ställe att sitta på, där det nästan alltid är lä. Det blåser ofta och mycket där vi bor och det här hörnet är perfekt på morgonen och förmiddagen. Jag vill ha utsikt, jag vill kunna se långt (som en giraff ungefär), men ibland är det rätt skönt att sitta någonstans med sitt förmiddagskaffe och vara lite osynlig.

Så är det lagom skuggigt för att ha en fuchsia eller två. Pelargoner är ett absolut måste, helst i kraftiga kulörer som krockar lite. Det piggar upp mina ögon. Den ensamma pelargonen är en vit Mårbacka.

Jag slipper normalt sitta fast i rusningstrafik. Det finns många fördelar med att ha sitt kontor tio meter från bostadshuset. Nackdelen är att man alltid har jobbet inpå sig, men det kan jag ta. Det är faktiskt rätt okej att kunna larva upp till kontoret iklädd morgonrock en sommarmorgon klockan fem, för att kunna göra en rolig utflykt lite senare på dagen.

Utsikt från gavelfönstret på kontoret. Vedbodar, lagård, trädkoja, snickarbod med jordkällare under. Vill jag någonsin flytta härifrån? Skulle inte tro det. Trots att gräsmattan kan skrämma slag på en vid det här laget, trots att aubretian tittar uppfordrande på mig från sin kartong på bordet, trots att det står cyklar här och var, trots att det ska kapas, huggas, staplas ved, trots att lönnarna borde hamlas, trots att ...

För pedanter kanske det ser väldigt rörigt ut, men för mig är det snyggt, prydligt - och lättarbetat. I flera år har jag suttit med näsan åt andra hållet, in mot hörnet där hårddisk och skrivare nu står, och haft det gamla skrivbordet som arbetsbord. Inte undra på att jag så ofta haft ont i axlarna.

Fast helt städat och färdigmöblerat är det ju inte. Men det är bra, då har jag något kvar att göra.

Skåpet har jag fått (!) av en vävarvän. En vacker dag kommer jag nog ta bort färgfläckarna och få bort pappershögarna. Jodå.

Om det gör ont vet jag väl inte

Nej, det gör inte ont alls, har jag bestämt mig för. Tvärtom är det alldeles, alldeles ljuvligt att se knoppar som är på bristningsgränsen och allt fler blommor som lyser i backarna.

I förra veckan fanns det fortfarande enstaka små snödrivor i den här skogen.

Ursäkta den suddiga bilden, använde mobilkameran och dess skärpedjup är inte stort, precis.

På vägen där det var tjockt med svallis, ligger det nu enorma högar med hästskit.

Nehej, det slipper ni se

Jag gillar inte rabatter, jag föredrar att sätta narcisslökar lite här och var i min ekbacke, det blir roligare så. Och så slipper jag rensa.

Snart lyser det gult.

Än så länge har jag fått ha gårdens enda tulpan i fred, men jag vet ju att det är en tidsfråga innan jag har påhälsning av rådjuren.

Pinnen till höger är ett tjuvskott till en törnros. Den får växa där. Jag föredrar den lätt anarkistiska trädgårdsstilen.

Läs: jag "har inte tid" att arbeta så mycket som krävs för att hålla mina två hektar i perfekt ordning. Jag gillar läget istället och låter det vara lite rufsigt och ostädat.

Sockervadd

är inte gott, tycker jag. Jag tycker det är så sliskigt att jag inte tillåter nioåringen att äta det (stackars barn).

Men det är ju vackert att titta på, så här en iskall februarifredag.

Till och med mistlarna är frostiga, annars lyser de som gröna pompoms i träden.

Koltrastarna bullar upp sig som små fotbollar

(i bakgrunden skymtar en gavel till poolhuset, som blåste sönder i annandagsstormen)

I skrivande stund är det "bara" åtta grader kallt, så nioåringen kan säkert åka skridskor på dagens idrottslektion.





Det går framåt

Det händer saker i vår trädgård lite då och då.

Har man ingen lämplig spade, får man ju använda en grävskopa.

Sega gubbar i väntan på att få komma i ett riktigt jordgubbsland. Tänk alltså, de här kämparna har överlevt inte bara bortglömda vattningar och ogräsrensningar, utan också tung lerjord, att agera p-plats för grävskopa (inte samma som på detaljbilden ovan) och uppläggsplats för takplåtar. Igår var första gubben mogen. Den var ljuvligt god.

Äntligen ser vi lite av den vackra dalgången igen, här har legat mängder med jord. I slänten blir det nog lavendel- och linodling. Snart ska vi slå höet/(o)gräset/lupinerna mellan äppelträden. Vi brukar göra det samtidigt som grannen, då vet vi att vi gör det i rätt tid.

Här ska potatislandet ligga.

Här vill jag ha pioner och rosor så småningom.

När inte maken är i full färd med att köra grävmaskin eller minigrävare, bygger han en provisorisk kökstrapp. Så slipper man balansera på en ranglig pall.

Vi kämpar så mycket vi orkar med att återta odlingarna från det djungelliknande. Dessa hallonmonster är mer än två meter höga.

Med ordentliga skyddskläder och djungelolja går det ändå att få lite ordning. Men fort går det inte. Det här är ett hörn av hallonlandet. Igår skickade jag in en ansökan till Bolagsverket om enskild firma, för bärodling. Få se vad det kan bli av det, självplock, försäljning av färska bär hos den lokale köpmannen och/eller ett café som ligger mig varmt om hjärtat, eller saft- och syltkokning och försäljning på den lokala höstmarknaden. Det är mängder med hallonkart. Och så alla vinbär ...

Candide och jag

Nu har jag äntligen kommit så långt med den tänkta köksträdgården att jag idag ritat inte mindre än fyra förslag på hur den ska se ut. Jag har ca 100 kvm tillgodo, av det blir 26 kvm odlings"lådor", ca 90 cm höga,(åh nej, tänker då rakt inte ligga på knäna för att rensa, då kan jag lika gärna lägga ner hela projektet nu) och 3 kvm kompostlådor. Så ska det finnas ett utrymme för en enkel sittplats mitt i, så man kan beskåda hela härligheten. Det tillkommer ca 50 kvm för potatis och majs utanför de 100. Vad ska man kalla det då? Potatis- och majsträdgården?

Min efterlängtade lavendel får jag ha utanför, men märker jag att de eviga rådjuren går där och betar, får maken och jag sätta upp högt stängsel runt lavendeln också.
Jag vill ha en linodling också, men den får jag ha på en av de små ängarna, de som är för smala och där det inte går att slå hö med traktor.

Åh, vad jag längtar! Snabbt förtränger jag det evighetslånga jobbet med hallonlandsrensning (har ett enormt stort hallonland, förrföregående ägare levde bl a på att sälja hallon, förutom vinbär).

Bilder kommer snart på denna plats.

Först så det fram, så går det bak

Visst blir man glad när man ser att några av de runt hundra kilo påskliljelökarna faktiskt ha klarat sig under vintern och rådjurens attacker. Ena dagen syntes de inte till, nästa dag hade de kommit så här långt.

Jag är inte förtjust i rabatter (framför allt inte ogräsrensningen) så jag sätter mina narcisslökar (tulpaner är meningslöst, det är som att bjuda rådjuren på världens största smörgåsbord, det får räcka med att de äter upp mina äppelträd. Och rosor) lite här och var i vår ekbacke. Just på denna plats kan man, om man har tur och ingen granne har gått där (ja, det gör de, fast det är tomtmark, men det är väl inte så lätt att förstå, "vårt" kantarellställe ligger ju flera meter från huset), hitta kantareller på sensommaren och hösten.

Inatt har det störtregnat och det blåser hårt. Då går förhoppningsvis isen upp nere på fjärden. Vi har en bekant som fortfarande drar ut med isjakten. "Du är helt galen" säger vi till honom, men han bara skrattar bort det med att det minsann är 60 cm tjock is. Var då? Längst inne i viken? Och hur fort går det inte med en isjakt?

---

Skrivkursen blir bara roligare och roligare, men jag kommer på mig själv att nu känner jag mig så trygg i gruppen att jag börjar bete mig som en annan Edvard Persson. "Allt ljus på mig" ni vet. Det är som att jag ständigt drabbas av horror vacui, är det tyst i fem sekunder, ska jag genast börja babbla. Åh, jag skäms. Allt vet jag bäst om, översättningar, andra språks grammatik, dialekter, usch jag spyr. Inte nog med det, jag kan kläcka ur mig överlägsna kommentarer också, "jag är ju så mycket äldre än du, så jag vet bättre hur allt är". Den värsta sidan hos min pappa upptäcker jag hos mig själv. Tänk om jag kunde ge mig själv en elektrisk stöt varje gång, då kanske jag kunde lägga av med det där.

Vilken tur att alla i gruppen har lätt för ord, att de skriver förbålt bra, att vi lär oss av varandra hur man kan lösa olika teknikproblem.
En skriver väldigt personligt, poetiskt, h*n har definitivt ett eget språk. En skriver åt Hemingwayhållet (inte förvånande är det en idol). En skriver om ett specifikt ämne och kan oerhört mycket, alltid lika roligt att läsa.
En annan har ett välutvecklat sinne för dialoger och talat språk, det är svårare än man kan tro att få det trovärdigt i skrift.

Jag vet inte hur jag skriver, om det är bra, om det funkar, men maken säger alltid efter läsningen av mina övningsalster att han vill läsa mer om mina personer (som påfallande ofta råkar ut för något eller dör i slutet, jag måtte tänka mycket på döden).

Kanske lägger jag ut något smakprov här, jag är öppen för konstruktiv kritik.

Oktoberord

Nattfrost. Nu går det inte längre, jag måste sätta på elementen på kontoret. Mitt kontor ligger i ett hundra år gammalt torp och det är inte särskilt välisolerat precis. Ska nog sticka mig ett par torgvantar, så jag slipper frysa om händerna i vinter. Tur att jag ändå har både en kamin och en vedspis.

Lupiner. Tro det eller ej, men på vår stora äng blommar lupinerna fortfarande. Inte lika pampiga som i juni, men still going strong.
Faktiskt är jag lite less på lupiner, vi har så mycket. Jag ser verkligen fram mot att skaffa får, så de kan beta av lite.

Äppelpaj. Får man svära i kyrkan? Får man säga att efter femtielfte äppelpajen, räcker det?

Blåst. Orkanvindar i fjällen. Stilla fläktar här. Idag. Annars kan det blåsa på ordentligt. Ett par bloggvänner bor rätt nära min ö, men när de skriver på t ex facebook att de kan sitta ute och fika, förstår jag nästan ingenting. Har de vindstilla, har jag kuling.

Lövräfs. Klippte gräsmattan för förhoppningsvis sista gången den här säsongen igår. Räfsade under den nästan fallfärdiga lönnen mellan snickarboden och vedbodarna. Något blänkte till under löven. Där låg en fogsvans. Tänk vad man kan hitta!

Annars klipper jag ner de flesta löven i gräsmattan, så får maskarna göra det stora jobbet under vintern.



Lökar. Planterade de sista åtta kilona påsk- och pingstliljelökarna i ekbacken. De skulle ha kommit i jord för ett par veckor sedan, men då hade jag ingen lust. Jag är totalt oortodox när det gäller blommor. Påsk- och pingstliljor ska växa "spontant" under ekar och lönnar, så det lyser mellan stammarna på våren. Mitt ideal när det gäller narcisser är Wordsworths dikt "The Daffodils" som jag i 17-årsåldern kunde utantill, till stor förvåning bland mina amerikanska släktingar.
Stockrosor får växa utanför torpknuten, men bara där. Gammaldags torprosor planterar jag där de passar in. Rabatter gillar jag inte.

Natursaga

Hon dansade med herrn i hagen, ja, ja, med herrn i hagen. Han doftade så gott och starkt och förde i dansens alla turer så bra. Vad gjorde väl det att han dansade med flera, så länge hon fick det hon ville? Det var ju så det skulle vara. Alla hennes instinkter sa henne att allt var bra.

---

Det var dags. Nu var ungen på väg. Vänta lite, hon måste vara så tyst, så tyst. Åh, nu kom några alldeles för nära, de pratade och de störde henne. Upp igen, flytta på sig, sakta.
Så, nu hittade hon en egen vrå. Hit skulle de väl inte komma.

---

Ungen var frisk och stark, han var nog lik sin far. Och redan visste han vad han ville. Följa sin mor och hitta de bästa platserna där den godaste maten finns.
Mmmmm, här var det alldeles särskilt bra. Försiktigt fick de ta av de små rosa sakerna, försiktigt så inte taggarna runt om stack dem i nosen. Mamman och ungen njöt. Och inte kunde de spara en enda liten rosa sak, för tänk om någon annan skulle hitta dem?

---

---

I en annan verklighet.

En av de tvåbenta fräser när hon ser de demolerade rosenbuskarna och duschar, alldeles försent, med en blodmjölsblandning över resterna. Två stackars små knoppar finns kvar, längst ner, men hur länge?

Varför kan inte rådjur äta lupiner, som det finns tonvis av på denna lilla gård? Varför är just rosor så gott?

Dags att tänka på hallon igen

Igår var det lite varmare, lite soligare, lite skönare ute. Igår hade jag tänkt börja rensa hallonlandet, men kunde inte hitta favoritsekatören. Eller ens någon sekatör. Vart tar de alla vägen? Jag letade i källaren, i kontorshuset (gamla torpet) i snickarboden, i vedboden, fast varför jag skulle ha lagt en sekatör där, förstår jag inte själv. Jag kollade för säkerhets skull på det gamla utedasset (nej, det använder vi inte), i lagården, i gäststugan. Jordkällaren fick sig också en liten titt.

Nä, ingenstans fanns det en sekatör, däremot hittade jag en länge saknad kloklippare till hunden.

Så förargligt, jag har bort sekatörer som andra källsorterar mjölkförpackningar, tycks det som. Fast det är klart, hade jag hittat en sekatör, hade jag nog i alla fall inte gått ner till ängen och börjat med hallonskogen, jag hittade inga trädgårdshandskar heller. Och det vill jag ha, gillar inte taggar i händerna.

Idag skjutsade jag sjuåringen till en kompis. På väg hem igen körde jag till ortens plantskola. Där gör jag av med en halv förmögenhet varje år.
Inte för att det syns hemma hos oss, dryga två hektar kräver sin fantast. Köksträdgården är under planering, vi ska "bara" lägga ut sjuttioelva lastbilslass med matjord först. Äppelträden behöver beskärning, allihop, men det tar emot lite redan att tänka på det arbetet. Jag har kanske tjugo äppelträd. Eller nåt, har aldrig räknat dem. Så tillkommer päronträd, plommonträd, bigarråträd, och så ett annat sorts bärträd som jag aldrig kommer ihåg vad det heter. Av den sorten har jag nog ett femtiotal.

Nu gillar jag inte rabatter något särskilt, jag är mer för att köpa tjugo kilo pingstliljelökar om hösten och gräva ner dem lite huller om buller i ekbacken. Jag gillar också att plantera stockrosor vid stugknuten, direkt i gräset. Rosor vill jag ha, satte några buskar vid en av uteplatserna förra året. Än så länge ser det ut som om de har överlevt vintern.
Vad mer? Syrenbuddleia, såklart, älskar när fjärilarna kommer i horder om sensommaren. Gillar pioner, synd bara att det kan ta många år innan de verkligen blommar.
Syrener behöver vi inte plantera, har väl några hundra meter av dem. Vackert när de blommar, men fästingarna gillar dem också. Och snokarna.

Tillbaks till plantskolan. Jag köpte en ny sekatör och nya handskar. Men nu känns det lite för ruggigt ute, har ingen lust idag att gå ner till hallon- och vinbärsbuskarna. Egentligen vet jag ju att bara jag börjar, så är jag ju på väg, liksom. Men det är trots allt 300 m hallon, (trots att vi klippte bort en tredjedel första sommaren här) och det är hyfsat många vinbärsbuskar också. Det blir genast ett projekt.
Det når mig över huvudet.

Men hemgjord hallonsylt är gott. Och om jag någon gång funderar på nytt karriärval, kan jag nog koka sylt för avsalu. ;-)

Varför sitter jag inne när jag skulle kunna vara utomhus?

Egentligen? Är jag lite less på sommaren nu? Eller är det så enkelt som att jag är beroende av datorn?

Trettonåringen hävdar att han inte alls är dataspelsberoende, ånej. Hallååå! Varför sitter han inne på sitt rum och häckar hela tiden då? Varför kommer han knappt ut därifrån, ens för att mat med oss andra?

---

Skulle behöva få de där stackars pelargonerna och lobeliaplantorna i krukor, de jag köpte på handelsträdgårdens sommarrea för ett par veckor sedan. Jag åkte dit på min födelsedag, i stor optimism. Nog skulle jag hinna plantera alla växter innan simskola och tårtbak och innan gästerna kom.

Nej, det hann jag inte, eftersom jag hellre ville få undan de största dammråttorna. Och en del annat som blivit liggande.

Häromdagen var jag tillbaka på handelsträdgården för att köpa en syrenbuddleja, även kallad fjärilsbuske. Det satte jag ett par stycken vid vårt gamla hus för ett par år sedan, och nu när buskarna har blivit ett par meter höga och fulla med blommor, såg jag hundratals påfågelöga och nässelfjärilar svärma runt buskarna. Dessutom har jag genom årens lopp öst ner lavendelplantor i den enda rabatten jag orkade hålla någorlunda i stånd. Mycket fjärilar blir det. Underbart!

Så jag köpte en syrenbuddleja hit, till vårt nya ställe. Jag vet ännu inte var jag ska plantera den, men den skulle kunna passa vid den kommande uteplatsen utanför kontorshuset. Rabatter vill jag inte ha, inte en enda, men blommande buskar finns det plats för. Jag har satt några stockrosplantor vid en knut till kontorshuset. Där är det torr och mager jord, faktiskt perfekt för stockrosor. Annars har vi helt naturligt bra jord för potatis. Och de eviga lupinerna.

Tänk att jag kämpade för att få några stackare att trivas på gamla stället! Här växer de överallt. Härligt på försommaren, men nu? Största fördelen är att maskrosorna inte får plats.

I den kommande köksträdgården ska det bli lavendel i långa banor, som inramning runt frösådden. Som vindskydd planterar jag syrener längs med en kant, (trädgården ligger på en liten kulle och där köksträdgården ska ligga, är det som terrasser), för att kompensera lite för de syrener vi tog bort när vi byggde vårt nya hus.

Jag tänker för ofta storskaligt. Jag vet inte själv hur jag ska hinna med linodling, lavendeltvålstillverkning (!), hallonplockande, äppeldrickstillverkning, växthus för tomater och gurka (ska ju göra egen pickles, ketchup, chutney, bostongurka, ättiksgurka ... gubevars) eller slå allt hö för att de framtida fåren ska ha något att äta under vintern. För får ska jag ha, det finns inte en människa av kvinna född som orkar gå med röjsågen dessa ytor. Jag kämpade med röjsågen runt förra året och klarade kanske 75 kvm. Här har jag 22 300 kvm.

Kunde jag lia, vore det en annan sak, men det har jag aldrig lärt mig.

Jag köper inte ett tiopack påsk- och pingstliljelökar på hösten, jag köper åtminstone tio kilo. Varje år. Jag ser framför mig hur det blommar gult och vitt i vår ek- och lönndunge på våren. Fullt ska det vara!

Förrföregående ägare av vårt ställe, odlade just påsk- och pingstliljor för försäljning, de tog häst och vagn till båten, sedan fortsatte de med den in till Stadshusbron. Det ska inte jag göra, fullt så .. ja, vad jag nu kan kallas, är jag inte.

"Vanliga" människor nöjer sig med tre hallonbuskar, ett äppelträd, ett par tomatplantor. Inte jag.

Så blir det ofta kaos också.

Lite "vilja men inte kunna".

Inte idas, till slut.

Jag får skylla på att alla hallon, vinbär och äppelträd redan fanns här. De knotiga tomaterna är jag dock själv skyldig till.

---

Har ni sett att jag lyckats lägga in en bild här? Nästa steg är att komma på hur jag gör för att lägga in fler ;-)

Hur man inte odlar tomater

Man börjar inte med att köpa fröpåsar i januari och lägger dem inte på varm plats i köket, där de får ligga till mars. Man sår inte fröna i sålådor - i mars - och ställer dem på en ännu varmare plats i ena vardagsrumsfönstret. Man glömmer inte att vattna.
Man glömmer inte att lyfta lite på plastlocken, så det bildas mögel på jordytan.

Man vattnar inte väldigt mycket varannan vecka och så ingenting däremellan. Man glömmer inte att skola om de stackars miniplantor som trots allt kommer upp, i ett slags botanisk illustration av Darwins tes, "survival of the fittest". Man planterar inte de starkaste småplantorna i balkonglådor i början av juli och ställer dem på solig plats utanför huset, längst från inomhuskranar och utkastare.

Man fortsätter inte att glömma vattna, man tror inte att regnet nog sköter om den saken.

Man glömmer inte heller att titta till plantorna, som märkligt nog har vuxit några decimeter i de torra balkonglådorna. Man glömmer inte att fästa upp de rangliga stjälkarna med blompinnar. Man glömmer inte tjuva plantorna.

Men. Fast man kanske glömmer detta, kan man få se små gula tomatblommor. I augusti. Kanske, kanske belönas man med ett par små hårda tomater lagom till skolstarten.

Syltade gröna tomater är rätt gott det med. Jag har inte glömt att köpa mycket små konserveringsburkar. De kan ju få duga.