Hon dansade med herrn i hagen, ja, ja, med herrn i hagen. Han doftade så gott och starkt och förde i dansens alla turer så bra. Vad gjorde väl det att han dansade med flera, så länge hon fick det hon ville? Det var ju så det skulle vara. Alla hennes instinkter sa henne att allt var bra.
---
Det var dags. Nu var ungen på väg. Vänta lite, hon måste vara så tyst, så tyst. Åh, nu kom några alldeles för nära, de pratade och de störde henne. Upp igen, flytta på sig, sakta.
Så, nu hittade hon en egen vrå. Hit skulle de väl inte komma.
---
Ungen var frisk och stark, han var nog lik sin far. Och redan visste han vad han ville. Följa sin mor och hitta de bästa platserna där den godaste maten finns.
Mmmmm, här var det alldeles särskilt bra. Försiktigt fick de ta av de små rosa sakerna, försiktigt så inte taggarna runt om stack dem i nosen. Mamman och ungen njöt. Och inte kunde de spara en enda liten rosa sak, för tänk om någon annan skulle hitta dem?
---
---
I en annan verklighet.
En av de tvåbenta fräser när hon ser de demolerade rosenbuskarna och duschar, alldeles försent, med en blodmjölsblandning över resterna. Två stackars små knoppar finns kvar, längst ner, men hur länge?
Varför kan inte rådjur äta lupiner, som det finns tonvis av på denna lilla gård? Varför är just rosor så gott?
