Oktoberhelg

Rött, orange, gult, lite grönt här och där, något mildare i luften. Dis över åkrarna. Oktober. Brittsommar. Mycket trivsamt på det hela.

I lördags hjälpte hela familjen till med att bära in alla trädgårdsmöbler. Det tog en timme, trots att vi är så vana nu. Men med en stor trädgård och många sittplatser blir det ju en del. På något underligt sätt hade möblerna dessutom förökat sig, ett bord fick inte plats i vinterförvaringen (det gamla hönshuset), trots att det fick plats där förra vintern. Eller så stuvade vi inte lika smart i år.

Igår tog jag en kort skogsrunda i den fåfänga förhoppningen att hitta kantareller eller trumpetsvamp. Det fanns ingenting och jag längtade lite efter vår förra skog, där jag kände till hyfsat många kantarellställen. Men där var det jakt på gång, så dit tordes jag inte åka.

Det var ju skönt att traska runt och kliva över stockar och stenar, men väldigt ensamt. Familjen var och klättrade och normalt tycker jag det är skönt att vara ensam hemma.

Men det är ju någon som fattas oss. Vår store lufs orkade inte längre, han fick en ruggig infektion och var redan så trött och hade ont i alla sina leder. Han var så trött att han inte ens orkade äta leverpastej. På söndagskvällen för tre veckor åkte maken och jag och hälsade på honom på djursjukhuset. Han viftade lite ynkligt på svansen och bakbenen darrade. Så fick han lägga sig ner på en filt på golvet. Så sov han, stönade, vaknade, somnade om, stönade ... vi låg på varsin sida om honom, han fick andningsupphåll ett par minuter och vi tog beslutet som man inte vill ta.
Redan när han opererades i juni anade eller visste vi att denna sommar skulle bli hans sista.
Jag har inte haft någon lust att gå lurvens och min vanliga skogsrunda. Det lär dröja.

På besök i en djurpark som tillåter hundar. Han gjorde succé, blev till och med mer populär än djurparkens kameler.

 

Lurven, baggen och så de där båda stora sakerna med horn.

 

 

Leonberger blir inte så gamla, kanske tio-elva år. Vår fine, världens snällaste hund, blev åtta och ett halvt. 

 

Pest eller kolera

Hur jag än väljer, kommer Store Lurv ha ont i sitt ena framben. Antingen låta operera bort en ruggig knöl på knäleden och riskera att det är en aggressiv tumör som kan bli riktigt aggressiv av den behandlingen.
Eller låta knölen vara tills vi fått svar på de prover som tagits och under den tiden låta honom må dåligt av knölen.

Pest eller kolera, alltså.

Efter ett kort telefonsamtal med veterinären, beslutade jag att knölen ska bort idag. Om ett par timmar ska jag åka tillbaka till djursjukhuset och hämta honom.

"Store Lurv" 2,5 år, hösten 2007

Just nu orkar jag inte tänka på eventuella kommande behandlingar. En hund är en hund är en hund, javisst. Men vi har haft honom i åtta år och han är den snällaste hund man kan tänka sig.



Telefonsäljare

Det här är ett återkommande tema, jag vet. Men man blir ju så förbannat trött på dem. Säljarna, som har gått en snabbkurs i telefonkonversation och genast ska försöka göra sig bekant med en och hela tiden säger ens förnamn. Det blir så kletigt.
Samtidigt tycker jag lite synd om de oftast väldigt unga människor som arbetar som telefonsäljare. Jag menar, om de har en låg lön och i stället ska leva på provision, och de flesta som blir uppringda slänger luren i örat, kan det inte bli några höga inkomster.

Igår blev jag uppringd av en ung man, som jag kan kalla Kalle (minns inte vad han egentligen hette). Kalle började förstås med en lång inledning om det kalla vädret, men att han hoppades att jag mådde bra ändå. Så fortsatte han med:
- Vi skickade ju ut en liten bricka till din hund i julas, det var väl himla bra.
- Bricka? Vad för bricka?
- Hm, du kanske inte har fått den då, men vi skickade ut till alla medlemmar i kennelklubben och du är ju medlem där, eller hur?
- Eh, jaha, visst.
- Den där brickan är unik för varje hund, som när din hund springer bort, då är det väldigt lätt att identifiera honom. Himla käckt är det.
- Uhum.
Ni märker att jag var väldigt noga med att aldrig uttala ordet "ja".
- Nu är det så här, fortsatte Kalle, att jag undrar vad du gör när du blir av med din plånbok eller mobil. Vi har nämligen ett superbra avtal som ...
- Tack för samtalet, hej då.

Vi har en leonberger, en hanne som väger sina modiga 75 kilo och ser väldigt respektingivande ut. Det är ju bara det att han är en av de harigaste hundar jag någonsin stött på. Han föredrar att gömma sig bakom mig när vi möter en ryttare. Han ryggar till och med för fåren.

Dessutom, vår store lufs som snart blir åtta år, springer inte bort, han springer överhuvudtaget inte alls. Och om han skulle göra det, skulle han inte orka längre än till grannarna på andra sidan åkern - och de vet ju var han hör hemma.

Djur

Ingen resa utan lite djurbilder:

Ja, det var varmt. Bäst att vila lite.

Den här unghunden bor i trädgården till Hemingways villa ett par mil utanför Havanna.

Nej, det är inte samma hund, den här håller till i Cobre på södra Kuba.

(Jag rörde den inte, den såg inte särskilt frisk ut).

- Den här krabban ser inte så färsk ut.

- Det är värre än så, lilla frun, den är dööööd.

Balkongsällskap i Trinidad.

Desto piggare var alla får och getter.

Jag ville gärna klia den här killingen under hakan, men den var rätt skygg.



Pelikaner är faktiskt väldigt fula.

Hönor och tuppar fanns lite varstans. De var aldrig inhägnade, utan gick omkring som de ville.



Hästbussarna är vanliga.

Såklart såg jag mängder med både kor och hästar, men nästan alla sådana bilder blev blurriga. Kalkongamar är också vanliga. Kanske inte direkt i Havanna, men de seglade gärna över t ex kyrkogården i Santiago de Cuba. Med min kamera blev det dock bara små prickar, trots att de egentligen är ganska stora. Kohägrar är nästan lika vanliga som korna, de lyser upp på betesmarkerna med sin vita fjäderskrud. Små svarta fåglar, lite som våra koltrastar, satt gärna i snåren i närheten av stranden i Varadero. Någon tocororo såg jag tyvärr inte. Det är Kubas nationalfågel och har ett läte ungefär som sitt namn. Inte heller såg jag till någon av kolibriarterna. Något annat jag "missade" är ormar. Det finns flera arter, men ingen som är giftig för människor. Det spelar inte så stor roll, jag gillar inte ormar alls. Har blivit ormbiten två gånger och det räcker.

Får och hundar

Vi hade fint besök i helgen. Vår leonberger hade också en vän att umgås med, men hon var mest intresserad av att hålla koll på var husse höll hus.

Inte här, inte där.

Det var hög tid att öppna för fåren, det var lite torrt och magert i deras hage.

På andra sidan var gräset grönare, men fårskallarna hade lite svårt att förstå det.

Vi försökte fösa ner dem, men det var ju helläskigt, okänd mark, å nej. Vi lämnade dem ifred och då tordes de smyga sig ner för att äta.

Både maken och jag gillar salt lakrits, lakritsbåtar, salta sillar, saltbalkar, mmm. Men är man ett får, vill man ha lite större doningar.

Till slut. Visst är det lite underligt att nästan det enda träd som har orkat ge några äpplen i år är ett träd som är nästan helt uppätet av mistel.

Några stackars miniäpplen finns där, längst ut på den sista levande grenen. Att mistel är en parasit förstår man, se här:

Inte blir man särskilt puss-sugen av det där.

Fårskallar

Igår var det äntligen dags att hämta dem. Våra tre ungtackor, alltså. Två vita, en brun, visst låter det som en krogbeställning för sådär femtio år sedan.

Detta är Teddy, som fått sitt namn för att hon är brunpälsad och påminner lite om en teddybjörn:

Här är Smörblomma, bakom henne skymtar man Snöboll och Teddy.

Vår leonberger är sannerligen ingen vallhund, men han är väldigt nyfiken. Han skulle bra gärna vilja komma in och hälsa på sina nya lekkamrater.

Men de tycker det är så tryggt att det finns ett stängsel mellan dem och det där björnliknande vilddjuret. Något sådant har de aldrig sett förut.

Kanske bäst att dra sig tillbaka lite till och få ytterligare någon meter mellan sig och besten.

Skit också!

Grannen har redan lagt ut material inför vårbruket. Nu luktar det inte längre, men det låg en doft av gammalt stall över nejden några dagar.

Så finns det de som verkligen gillar när det luktar intressant.

Hellre lite hederlig skit än konstgödsel.

Välsignat hundledig

Gudars skymning, vad jag njuter av att slippa kärlekskranke (för att inte säga k-te) store lurv idag! Han piper och gnäller ständigt, måste ut i skogen och nosa efter löptiken minst en gång i halvtimmen. Det får han inte, jag måste ju få annat gjort också.Men idag är han med husse på jobbet.
Ska få vara hundledig på fredag också.
Jaha, idag ska jag få iväg svaren till revisorn, remissvar till kommunen, kolla det sista inför ett föreningsmöte på måndag ... ganska lugnt alltså.
Så jag tänker röja undan lite skräp, glasburkar, konserver, plast mm. Det är en sådan där grej jag skjuter upp i det längsta. "Det är för kallt att stå ute vid behållarna." "Jag har precis städat bilen, vill inte packa den full med skräp igen." "Nämen nu har jag ju inte tid, måste hämta lillungen om en kvart."Nu får det inte längre plats i källarskafferiet, utan påsarna sprider sig ut i korridorerna i källaren. Jag får inte plats själv, så illa är det.
---
Har ni sett kdförslaget om att statsministern ska avsluta sina tal med Gud välsigne Sverige? Vet inte om jag har missat något, men skilde man inte på kyrka och stat häromåret? Varför plötsligt blanda in Gud i politiken?
Den enda som möjligen skulle kunna tänka sig att likt de amerikanska presidenterna säga så vore väl Göran Hägglund. Eller kanske Lars Ohly är en smygtroende?
Jag tror, nej, jag är säker på att detta förslag inte tas upp på allvar. Nästan lite av aprilskämt över det.
:-)