Det här är ett återkommande tema, jag vet. Men man blir ju så förbannat trött på dem. Säljarna, som har gått en snabbkurs i telefonkonversation och genast ska försöka göra sig bekant med en och hela tiden säger ens förnamn. Det blir så kletigt.
Samtidigt tycker jag lite synd om de oftast väldigt unga människor som arbetar som telefonsäljare. Jag menar, om de har en låg lön och i stället ska leva på provision, och de flesta som blir uppringda slänger luren i örat, kan det inte bli några höga inkomster.
Igår blev jag uppringd av en ung man, som jag kan kalla Kalle (minns inte vad han egentligen hette). Kalle började förstås med en lång inledning om det kalla vädret, men att han hoppades att jag mådde bra ändå. Så fortsatte han med:
- Vi skickade ju ut en liten bricka till din hund i julas, det var väl himla bra.
- Bricka? Vad för bricka?
- Hm, du kanske inte har fått den då, men vi skickade ut till alla medlemmar i kennelklubben och du är ju medlem där, eller hur?
- Eh, jaha, visst.
- Den där brickan är unik för varje hund, som när din hund springer bort, då är det väldigt lätt att identifiera honom. Himla käckt är det.
- Uhum.
Ni märker att jag var väldigt noga med att aldrig uttala ordet "ja".
- Nu är det så här, fortsatte Kalle, att jag undrar vad du gör när du blir av med din plånbok eller mobil. Vi har nämligen ett superbra avtal som ...
- Tack för samtalet, hej då.
Vi har en leonberger, en hanne som väger sina modiga 75 kilo och ser väldigt respektingivande ut. Det är ju bara det att han är en av de harigaste hundar jag någonsin stött på. Han föredrar att gömma sig bakom mig när vi möter en ryttare. Han ryggar till och med för fåren.
Dessutom, vår store lufs som snart blir åtta år, springer inte bort, han springer överhuvudtaget inte alls. Och
om han skulle göra det, skulle han inte orka längre än till grannarna på andra sidan åkern - och de vet ju var han hör hemma.
