Inte här, inte där.
Det var hög tid att öppna för fåren, det var lite torrt och magert i deras hage.
På andra sidan var gräset grönare, men fårskallarna hade lite svårt att förstå det.
Vi försökte fösa ner dem, men det var ju helläskigt, okänd mark, å nej. Vi lämnade dem ifred och då tordes de smyga sig ner för att äta.
Både maken och jag gillar salt lakrits, lakritsbåtar, salta sillar, saltbalkar, mmm. Men är man ett får, vill man ha lite större doningar.
Till slut. Visst är det lite underligt att nästan det enda träd som har orkat ge några äpplen i år är ett träd som är nästan helt uppätet av mistel.
Några stackars miniäpplen finns där, längst ut på den sista levande grenen. Att mistel är en parasit förstår man, se här:
Inte blir man särskilt puss-sugen av det där.
