Visar inlägg med etikett hästar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hästar. Visa alla inlägg

måndag 4 mars 2013

Djur

Ingen resa utan lite djurbilder:


Ja, det var varmt. Bäst att vila lite.
Den här unghunden bor i trädgården till Hemingways villa ett par mil utanför Havanna.


Nej, det är inte samma hund, den här håller till i Cobre på södra Kuba.
(Jag rörde den inte, den såg inte särskilt frisk ut).



- Den här krabban ser inte så färsk ut.
- Det är värre än så, lilla frun, den är dööööd.
Balkongsällskap i Trinidad.



Desto piggare var alla får och getter.
Jag ville gärna klia den här killingen under hakan, men den var rätt skygg.



Pelikaner är faktiskt väldigt fula.


Hönor och tuppar fanns lite varstans. De var aldrig inhägnade, utan gick omkring som de ville.


Hästbussarna är vanliga.

Såklart såg jag mängder med både kor och hästar, men nästan alla sådana bilder blev blurriga. Kalkongamar är också vanliga. Kanske inte direkt i Havanna, men de seglade gärna över t ex kyrkogården i Santiago de Cuba. Med min kamera blev det dock bara små prickar, trots att de egentligen är ganska stora. Kohägrar är nästan lika vanliga som korna, de lyser upp på betesmarkerna med sin vita fjäderskrud. Små svarta fåglar, lite som våra koltrastar, satt gärna i snåren i närheten av stranden i Varadero. Någon tocororo såg jag tyvärr inte. Det är Kubas nationalfågel och har ett läte ungefär som sitt namn. Inte heller såg jag till någon av kolibriarterna. Något annat jag "missade" är ormar. Det finns flera arter, men ingen som är giftig för människor. Det spelar inte så stor roll, jag gillar inte ormar alls. Har blivit ormbiten två gånger och det räcker.

fredag 26 februari 2010

Idag vore det fint med fyrhjulsdrivet!

På väg hem från lilla centrum, med bilen full med matkassar, möter jag en ryttare (utan hjälm!) på vår lilla väg.
Hon blänger, hästen blänger och jag blänger jag med, innan jag med en suck börjar backa. Ett par hundra meter längre bort finns en liten mötesplats (= läs, maken har kört lite extra med snöslungan, så två bilar kan, med tungan rätt i mun hos chaufförerna, mötas). Jag tänker backa dit och släppa förbi häst och ryttare. Jag kollar backspeglarna. Jag kollar på ryttaren om hon förstår vad jag tänker göra, eller om hon möjligen kan rida upp bland granarna.

Så manar hon hästen att gå ut i snön. Jag lägger in drive och ska köra fram. Då ringer maken på mobilen. Dumt nog svarar jag och så är det klippt. Jag halkar till med min tvåochetthalvtton tunga bil och glider bak några centimeter och hinner inte parera, eftersom jag håller mobilen med ena handen. Jag försöker köra fram igen. Jag lägger om ratten och backar lite, för att få bättre fart. Jag har lagt undan mobilen, nu behvöer jag verkligen båda händerna.

Då glider jag ännu längre bak. Och fastnar. Halva bilen sitter fast i snödrivan, jag försöker öppna förardörren, men kan inte öppna den. Maken ropar i mobilen:
- Var är du? Vad är det som händer?
- Jag sitter fast på lilla vägen, mellan ängarna och hundpensionatet.
- Jag kommer.

Jag lyckas öppna rutan, så jag kan ropa till ryttaren att hon inte längre behöver stå där i snön och blänga, jag sitter fast och det är väl lika bra att hon passerar med sin stora häst. Hon rider ut på vägen och långsamt, långsamt rider hon förbi.
Inte ett ljud klämmer hon ur sig. Inte ett tack, inte ett "ska jag be XX att han drar upp dig med traktorn?", ingenting. Tror det är samma ryttare som var så där halvpundig häromdagen, när jag försökte åka skidor. (Har aldrig haft särskilt mycket emot hästar eller ryttare tidigare, men nu börjar det bli med dem som med rådjuren, jag börjar se på dem som långbenta råttor).


Så kommer en bil bakom mig. Den går på tomgång länge. Till slut stiger föraren ur bilen och kommer fram till mig. Han undrar vänligt om jag behöver hjälp och hur länge kan det tänkas att jag ska stå där. Han ska nämligen lämna en hund på hundpensionatet hundra meter längre fram.

...

Maken kommer och gör ett försök, men inser att han behöver hämta sand och en skovel. Iväg med honom igen.

Det går ju ingen större nöd på mig, det är fortfarande varmt i bilen, men jag börjar bli väldigt kissnödig där jag sitter.

Så kommer maken tillbaka med sand och skovel och lina och drar upp mig. Och han bär in alla matkassar.

...

Dagens lärdom: hästar är terränggående, min bil är det inte. Och jag längtar efter våren.