Äppel päppel

Som vanligt är jag lite sent ute med det mesta. Häromdagen gick jag i alla fall ut för att plocka äpplen. En bokad tid på det lokala musteriet närmar sig och det finns inte en chans att jag ska hinna plocka de femtio kilo, som är minimum, samma morgon.
Efter någon timme hade jag fått ihop mängder med äpplen, tyckte jag. Väl inne igen vägde jag kassarna - och det var 15,5 kilo.
Knappt trettiofem till skulle plockas.

Vi har ett äppelträd - av närmare tjugo - som brukar ge mängder med frukt, men när vi hunnit in i oktober, brukar det mesta redan ha hamnat på marken. Fin fallfrukt kan man använda, men äpplen som blivit bruna, eller där getingar eller fåglar redan varit och nafsat, de vill jag inte ha. Tur då att fåren älskar äpplen. De är inte så kinkiga heller.

 

Igår fick jag med mig maken ut för att få ihop mer. Han ställde sig högst upp på stegen och plockade och kastade ner till mig. Det var skönt ute och väldigt trevligt att göra något tillsammans för en gångs skull. Annars sitter jag ju mest här vid desktopen eller laptopen och maken är ute och far på sina uppdrag länet runt.

Vi bar in kassarna och vägde. 43,5 kilo sammanlagt. Hm. Jag gick ut igen, maken hade förstås en tid att passa, fem mil iväg. I hagen där kvigorna går, finns ett par träd som ger ganska bra med frukt. Det ena vet jag inte vad det är för sort, men det andra är Åkerö och kanske är de inte riktigt mogna än. Jag bar dit en liten trappstege och en papperskasse. Jag klättrade upp på stegen och försökte hålla balansen.

Då kom kvigorna för att se vad jag höll på med. Har jag sagt att kor är nyfikna? Ojojoj, de är alltid pigga på vad som händer i närheten. Om grannen på andra sidan åkern använder en motorsåg, är det något som bör undersökas. Om några ryttare töltar förbi på sina islandshästar är det så kul så man vet inte vad. Helst ska man jaga ifatt hästarna.

Om matte står på en stege och prasslar med en påse, är det dagens happening. Vad har hon i påsen? Är det något gott, kanske? Kan det vara lite kraftfoder, eller havrekross?

Jag sjasade iväg dem, så de åtminstone inte stod precis intill mig. Jag vill gärna ha lite luft mellan mig och de här båda bjässarna. Jag plockade och plockade, flyttade på stegen, försökte hitta bra platser så jag skulle nå äpplena. Hela tiden dråsade det ner äpplen från grenarna på marken, men fallfrukt från kohagar plockar man inte. Det kändes lite surt, det var många kilon som blev oanvändbara där. (Säger bara kolibakterier)

Så. Rakt ner i en färsk mocka. Jag hade gummistövlar på mig, men, eh, ni anar inte hur halt det är med kogödsel. Jag fick bort det mesta, men lite var nog kvar under sulan, för när jag skulle upp igen, så hände det. Jag tappade fotfästet, fick tag på världens minsta lilla kvist, lyckades rädda papperskassen utan att innehållet for ut och gjorde något slags dubbelvolt med skruv och landade på fötterna (tack för det) framför den tuffare kvigan Gullros.


- Iväg med dig, har du aldrig sett en kvinna göra volter tidigare? hojtade jag åt Gullros, som fnös åt mig och lufsade iväg. Majros hade nog inte uppfattat vad som hänt, för hon stod kvar och kikade på papperspåsen. Hon trodde fortfarande att jag hade godis där. Så följde hon efter storasyster.

Det var lagom att gå in med det jag hade, bestämde jag. Jag vägde kassen. 6,5 kilo.

Nu har jag precis vad som behövs.

Och i köket doftar det så gott av alla äpplen. I morgon blir det must.

Djur

Ingen resa utan lite djurbilder:

Ja, det var varmt. Bäst att vila lite.

Den här unghunden bor i trädgården till Hemingways villa ett par mil utanför Havanna.

Nej, det är inte samma hund, den här håller till i Cobre på södra Kuba.

(Jag rörde den inte, den såg inte särskilt frisk ut).

- Den här krabban ser inte så färsk ut.

- Det är värre än så, lilla frun, den är dööööd.

Balkongsällskap i Trinidad.

Desto piggare var alla får och getter.

Jag ville gärna klia den här killingen under hakan, men den var rätt skygg.



Pelikaner är faktiskt väldigt fula.

Hönor och tuppar fanns lite varstans. De var aldrig inhägnade, utan gick omkring som de ville.



Hästbussarna är vanliga.

Såklart såg jag mängder med både kor och hästar, men nästan alla sådana bilder blev blurriga. Kalkongamar är också vanliga. Kanske inte direkt i Havanna, men de seglade gärna över t ex kyrkogården i Santiago de Cuba. Med min kamera blev det dock bara små prickar, trots att de egentligen är ganska stora. Kohägrar är nästan lika vanliga som korna, de lyser upp på betesmarkerna med sin vita fjäderskrud. Små svarta fåglar, lite som våra koltrastar, satt gärna i snåren i närheten av stranden i Varadero. Någon tocororo såg jag tyvärr inte. Det är Kubas nationalfågel och har ett läte ungefär som sitt namn. Inte heller såg jag till någon av kolibriarterna. Något annat jag "missade" är ormar. Det finns flera arter, men ingen som är giftig för människor. Det spelar inte så stor roll, jag gillar inte ormar alls. Har blivit ormbiten två gånger och det räcker.