Idag vore det fint med fyrhjulsdrivet!

På väg hem från lilla centrum, med bilen full med matkassar, möter jag en ryttare (utan hjälm!) på vår lilla väg.
Hon blänger, hästen blänger och jag blänger jag med, innan jag med en suck börjar backa. Ett par hundra meter längre bort finns en liten mötesplats (= läs, maken har kört lite extra med snöslungan, så två bilar kan, med tungan rätt i mun hos chaufförerna, mötas). Jag tänker backa dit och släppa förbi häst och ryttare. Jag kollar backspeglarna. Jag kollar på ryttaren om hon förstår vad jag tänker göra, eller om hon möjligen kan rida upp bland granarna.

Så manar hon hästen att gå ut i snön. Jag lägger in drive och ska köra fram. Då ringer maken på mobilen. Dumt nog svarar jag och så är det klippt. Jag halkar till med min tvåochetthalvtton tunga bil och glider bak några centimeter och hinner inte parera, eftersom jag håller mobilen med ena handen. Jag försöker köra fram igen. Jag lägger om ratten och backar lite, för att få bättre fart. Jag har lagt undan mobilen, nu behvöer jag verkligen båda händerna.

Då glider jag ännu längre bak. Och fastnar. Halva bilen sitter fast i snödrivan, jag försöker öppna förardörren, men kan inte öppna den. Maken ropar i mobilen:
- Var är du? Vad är det som händer?
- Jag sitter fast på lilla vägen, mellan ängarna och hundpensionatet.
- Jag kommer.

Jag lyckas öppna rutan, så jag kan ropa till ryttaren att hon inte längre behöver stå där i snön och blänga, jag sitter fast och det är väl lika bra att hon passerar med sin stora häst. Hon rider ut på vägen och långsamt, långsamt rider hon förbi.
Inte ett ljud klämmer hon ur sig. Inte ett tack, inte ett "ska jag be XX att han drar upp dig med traktorn?", ingenting. Tror det är samma ryttare som var så där halvpundig häromdagen, när jag försökte åka skidor. (Har aldrig haft särskilt mycket emot hästar eller ryttare tidigare, men nu börjar det bli med dem som med rådjuren, jag börjar se på dem som långbenta råttor).


Så kommer en bil bakom mig. Den går på tomgång länge. Till slut stiger föraren ur bilen och kommer fram till mig. Han undrar vänligt om jag behöver hjälp och hur länge kan det tänkas att jag ska stå där. Han ska nämligen lämna en hund på hundpensionatet hundra meter längre fram.

...

Maken kommer och gör ett försök, men inser att han behöver hämta sand och en skovel. Iväg med honom igen.

Det går ju ingen större nöd på mig, det är fortfarande varmt i bilen, men jag börjar bli väldigt kissnödig där jag sitter.

Så kommer maken tillbaka med sand och skovel och lina och drar upp mig. Och han bär in alla matkassar.

...

Dagens lärdom: hästar är terränggående, min bil är det inte. Och jag längtar efter våren.