Ah, vi har både betongplattor, en rejäl trapp till dörren, en nygjuten trappa ner till entrén och så ett ställe att sitta på, där det nästan alltid är lä. Det blåser ofta och mycket där vi bor och det här hörnet är perfekt på morgonen och förmiddagen. Jag vill ha utsikt, jag vill kunna se långt (som en giraff ungefär), men ibland är det rätt skönt att sitta någonstans med sitt förmiddagskaffe och vara lite osynlig.
Så är det lagom skuggigt för att ha en fuchsia eller två. Pelargoner är ett absolut måste, helst i kraftiga kulörer som krockar lite. Det piggar upp mina ögon. Den ensamma pelargonen är en vit Mårbacka.
Jag slipper normalt sitta fast i rusningstrafik. Det finns många fördelar med att ha sitt kontor tio meter från bostadshuset. Nackdelen är att man alltid har jobbet inpå sig, men det kan jag ta. Det är faktiskt rätt okej att kunna larva upp till kontoret iklädd morgonrock en sommarmorgon klockan fem, för att kunna göra en rolig utflykt lite senare på dagen.
Utsikt från gavelfönstret på kontoret. Vedbodar, lagård, trädkoja, snickarbod med jordkällare under. Vill jag någonsin flytta härifrån? Skulle inte tro det. Trots att gräsmattan kan skrämma slag på en vid det här laget, trots att aubretian tittar uppfordrande på mig från sin kartong på bordet, trots att det står cyklar här och var, trots att det ska kapas, huggas, staplas ved, trots att lönnarna borde hamlas, trots att ...
För pedanter kanske det ser väldigt rörigt ut, men för mig är det snyggt, prydligt - och lättarbetat. I flera år har jag suttit med näsan åt andra hållet, in mot hörnet där hårddisk och skrivare nu står, och haft det gamla skrivbordet som arbetsbord. Inte undra på att jag så ofta haft ont i axlarna.
Fast helt städat och färdigmöblerat är det ju inte. Men det är bra, då har jag något kvar att göra.
Skåpet har jag fått (!) av en vävarvän. En vacker dag kommer jag nog ta bort färgfläckarna och få bort pappershögarna. Jodå.
