Nu har det dragit igång

Såklart är det dags att ha årets första lammbilder. Tackan Snöboll fick två lamm igår, en tacka och en bagge. Än är de ostadiga och rädda, och vill helst gömma sig.

Jag vill inte

Så här års, alltså, jag vill inte. Jag vill inte ha avslutningar, picknickar, utflykter, matsäckar och fan och hans mormor.

Jag vill göra som den där mytomspunne skomakaren, ta helt ledigt mellan hägg och syren. Helt och hållet, inte göra något annat än att vara. Bara lyssna på fåglar, får, humlor ...
Häggen har hunnit blomma ut och syrenerna är i knopp. Om ett par dagar lyser vår lilla gård i vitt och lila.

Och jag hänger tvätt, sorterar tvätt när den är torr, bär högarna till respektive rum (fast sortera in i garderober gör jag inte). Jag lägger undan sådant som ska strykas, för det blir struket en annan dag. Jag handlar mat, lagar mat, dukar. Duka av får någon annan göra. Men diskmaskinen ska tömmas och fyllas. Undrar hur många veckotimmar som går åt till repetetiva arbeten.

---

En inlämning kvar på kursen. Jag får inget skrivet. Att få ihop tio nya sidor är inte svårt, det är bara det att jag känner mig rätt frustrerad av de tio sidorna. Hur välja "rätt" avsnitt? Jag känner att jag är såpass hemma i mitt manus att det är bearbetningar och redigeringar som krävs nu. I vilken ordning ska avsnitten komma?

Jag har skrivit om detta förut, men det är också det som jag ser som mitt stora problem när det gäller projektet. Ska det vara helt kronologiskt? Nja, det blir nog trist. Ett långt avsnitt per person blir bättre, men blir det bra? Kommer man inte känna att man vill veta mer om "Kalle" precis när jag bryter "Kalles" avsnitt för att gå över till "Lisa"? Och så vill jag inte avslöja för mycket heller. Om "Kalle" gör något som påverkar "Lisa", då vet man som läsare det redan innan "Lisa" ens dykt upp på scenen.

Tio sidor per inlämning, totalt sextio sidors inlämning under terminen. Det blir snurrigt för dem som ger respons, de får bara brottstycken. "Vad betyder det där?" "Kommer den personen tillbaka?" "I vilken ordning ska det här vara?"

Under hösten ska jag få ihop ett manus som är läsbart, där eventuella frågor blir besvarade utan att jag behöver gå in och förklara.

Och så sitter jag här med hunden som sover och fiser. Ute är det åskfuktigt.

Några banaliteter

Vår.
Maj.
Varmt, soligt, lite blåsigt.
Fler lamm.
Blåsippor, vitsippor.
Påskliljor och pingstliljor i ekbacken. Gillar inte rabatter, knölar hellre ner lökar här och där.
Musöron på björkarna.
Fågelkonsert i skogen.
Fågelkonsert i lindar, björkar, tallar, ekar, almar på tomten.
Vill stanna tiden.

Bilder slipper ni, (kunde inte föra över från mobilen).

Törs man tro på det?

Att det inte blir fler frostnätter på ett tag? Snön ligger fortfarande i skogsbrynet, men på åkrar och ängar är det snöfritt - men blött. Vi har, som vi brukar få om våren, en ny sjöutsikt rakt i söder. Det är en vall med en sänka och där är vattnet ett par decimeter djupt. Om ett par veckor har det nog torkat upp. Stövlar är ett måste när man går utanför dörren.

Vi har fortfarande bara ett lamm. Hon är totalt orädd och kryper då och då utanför stängslet. När jag kommer med makens regnbyxor på mig skuttar hon fram och börjar tugga på byxbenen eller på gummistövlarna. Det får hon naturligtvis inte, inte bara för att det blir ju hål, men för att små lamm inte ska få osmältbara gummibitar i halsen. Än är hennes pupiller blåa, om några veckor kommer de att ha bytt färg.

Maken måste laga vägen. Det är stora hål på vissa ställen och i morgon kommer sopbilen. Inte för att jag tror att just vår väg (som inte är vår väg, utan grannens, men han bryr sig inte) är i öns sämsta skick, men nog kan chauffören gorma. Han kanske gormar lite varstans, vad vet jag.

Vårdagjämning

Svårt att tro, när Sibirienkalla vindar viner över min ö. Usch och tvi vale. Jag gillar vintern, och vintersporter, men nu räcker det. Maken eldar i kakelugnen, dottern sveper in sig i någon av alla sina plädar och jag sitter här på mitt svala kontor med torgvantar och fleecetröja.
Men snart sätter vi igång och gör i ordning här, så det ser snyggt och trivsamt ut och kollar skorstenen så jag vågar elda i kamin och vedspis. Känns ju rätt bakvänt att ha en arbetsplats utan komfortvärme, som det så där halvtekniskt heter.
När värmen väl kommer, blir det mycket att göra. Hallonskogen ska rensas (mm, det räcker inte att kalla det för hallonland, raderna med hallonbuskar är oändliga, särskilt när de ska rensas), alla lammen kommer väl på samma gång, skräp och strunt ska eldas upp ... och så småningom ska jag väl ta itu med fönsterkittningen som jag skjutit upp alldeles för länge nu.

Snart dags igen

Vi vet inte om alla tackor är dräktiga, det är svårt att se på Greta om hon bär på lamm eller ej. Men Snöboll är det, helt klart, och jag tror att hennes döttrar Flingan och Mimmi är det också. Den skygga Socker kan vara dräktig.
Sockers mamma Teddy var maken tvungen att ta bort när jag var bortrest. Hon hade fått något slags bakterieinfektion och kunde ha smittat ner alla fåren. Veterinären tittade på dem allihop och tyckte annars att de verkade må bra. De är nyfikna och kommer fram och tigger knäckebröd så fort man närmar sig deras vinterhägn.
Nappe (eg Napoleon, men han var så mesig i början, det namnet passade inte då) har blivit som en annan bagge de senaste två veckorna. Kanske känner han att han måste skydda sin lilla hjord, eller så har han bara blivit vuxen. Jag vänder inte ryggen till längre, jag vill hålla koll på honom så jag inte åker på en riktig tjongablängare. Han är först framme vid dörren när jag går in till dem och börjar hoppa jämfota och krumbuktar sig och visar minsann hur stor och stark och skräckinjagande han är.

Snabbt börjar jag klia honom under hakan, så jag kan gå fram till luckan och släppa ut alla fårskallar. De får sin frukost utomhus, där finns också mineralburken. Något måste man locka dem med, så de inte stannar inne hela dagarna. När det är vindstilla och sol tycker de om att ligga och idissla i snön.

Glad nouruz på er!



Projektarbeten i syrenernas tid

Både maken och jag startar gärna nya projekt. Hela tiden. Att vi ofta har gamla oavslutade projekt bekymrar inte oss. Att vår tioåring gör likadant är kanske inte så konstigt, huset översvämmas av hennes nya uppfinningar och bra-att-ha-saker.

Nu är klarbärsträden överblommade, nu ser de inte alls lika romantiska ut, det skira är borta. Men snart kommer det (mitt tycke) sura bär. Kanske är någon intresserad av att plocka för att göra sylt på dem?
I stället blir vi alldeles yra i våra näsor av syrendoften.

Så här ser det ut vid vår entrétrapp, som går ner till huset.

Här kan man ta sitt förmiddagskaffe om man inte är rädd för sol. Och det är man, parasoll ska införskaffas.

Man ser spår av ett av mina projekt, maskrosrensning. Jag kom inte långt förra helgen.

Jag vet inte hur det är där ni bor, men på denna ö tycker fästingar väldigt mycket om att bo i syrener. Jag ska ansa här, när blomningen är över.

Jag funderar på om vår lillstuga kan passa som bed&breakfast under sommaren. Det är mycket som ska renoveras och målas och fixas och donas och ... men det finns ju syrener vid verandan. Det förlåter mycket.

Om en månad är det midsommar och tills dess ska all ved vara kluven och staplad. Maken har ett projekt att ta itu med.

Fast en liten bit har han kommit.

Jag besökte en av öns alla handelsträdgårdar idag. Det här är mitt projekt just nu, att få växterna i jord respektive kruka och så komplettera med fler växter. Pelargonerna räcker aldrig till.

Jag avslutar med en blomburk, ett av tioåringens påhitt. Jag tycker det blev så fint med syrenburken. Den håller sådär någon halvtimme ;-)

Om det gör ont vet jag väl inte

Nej, det gör inte ont alls, har jag bestämt mig för. Tvärtom är det alldeles, alldeles ljuvligt att se knoppar som är på bristningsgränsen och allt fler blommor som lyser i backarna.

I förra veckan fanns det fortfarande enstaka små snödrivor i den här skogen.

Ursäkta den suddiga bilden, använde mobilkameran och dess skärpedjup är inte stort, precis.

På vägen där det var tjockt med svallis, ligger det nu enorma högar med hästskit.

Nehej, det slipper ni se

Jag gillar inte rabatter, jag föredrar att sätta narcisslökar lite här och var i min ekbacke, det blir roligare så. Och så slipper jag rensa.

Snart lyser det gult.

Än så länge har jag fått ha gårdens enda tulpan i fred, men jag vet ju att det är en tidsfråga innan jag har påhälsning av rådjuren.

Pinnen till höger är ett tjuvskott till en törnros. Den får växa där. Jag föredrar den lätt anarkistiska trädgårdsstilen.

Läs: jag "har inte tid" att arbeta så mycket som krävs för att hålla mina två hektar i perfekt ordning. Jag gillar läget istället och låter det vara lite rufsigt och ostädat.

Åtta dagar

Nu har det gått en vecka sedan Mimmi och Flingan föddes. De äter och skiter och letar efter mamma och de växer och blir långsamt, långsamt lite modigare hela tiden.

Flingans ben är bra nu, hon kan skutta lika bra som syrran.

Det är så skönt i solen

Faktiskt kan man sova lite också.

Det gör ingenting alls om man har klövarna i maten.

Dags att gå in.

Husdjur

I torsdags lammade äntligen vår Snöboll. Hon hade tre lamm i magen, två klarade sig, vilket var bra. Hon var ensam, vi upptäckte det inte förrän efter drygt en timme och då hade hon redan slickat dem rena och sett till att de var torra och varma.
Det är två små tacklamm, Flingan och Mimmi. Mimmi är nu, några dagar gammal, som en kaninunge, hon studsar runt hit och dit och så blir hon lite yr i huvudet och måste ta sig en slurk från mamma. Men det är Flingan som krupit längst in i våra hjärtan. Hennes ena framben är lite krokigt, hon låg nog inklämd i magen, och har svårt att gå. Hon vill också studsa runt som sin syster, men trillar hela tiden, då hon inte har någon kraft. Benet är lindat, ändå böjer hon det fel.

Det skär i oss.

Igår försökte jag ta några bilder på dem i deras kätte i lagården. Det var inte helt lätt, ska jag säga.

Först kom Snöboll för att se om jag inte hade med mig lite knäckebröd åt henne, eller kanske något annat godis.

Så kom Teddy, Smörblomma och P Bagge in, sugna på uppmärksamhet och knäckebröd. Och lite kliande under hakan.

Mimmi hoppade runt, glad och snabb. Jag hann inte riktigt med.

Där var hon nyss.

Flingan försöker hänga på så gott det går.

Om man tar i lite, kan man leka.

Så kan man smaka på hö. Två strån tar lååååång tid att knapra i sig.

Tur att mamma finns. 

Uppdaterat torsdag förmiddag:

Maken tog bort Flingans förband igår på  eftermidagen för att massera hennes ben lite grann. Jag hade tidigare sett att hon faktiskt försökte stå på rätt sätt på det tokiga benet. När hon vilat lite i makens knä, lyfte han ner henne och se, hon kunde stå och gå. Än så länge haltar hon lite, men det går bättre och bättre.

En sten föll från våra hjärtan. Flingan kommer att klara sig finfint.

Igår fick de gå ut för första gången. Det fanns så mycket att upptäcka i den stora världen i hagen bakom lagården, fåglar som kvittrade, sly man kunde tugga lite på, stenar man kunde hoppa över.

Kallt om nosen

Mm, den där riktiga vårvärmen har inte kommit än, det är minusgrader om morgnarna och kallt i vinden. Ändå tjatar nioåringen om att det minsann är varmt ute och att hon minsann svettas så om fötterna när hon har vinterkängorna på. Hon fick ett par nya gymnastikskor i lördags nämligen, och dem vill hon ha. NU!

Inte vill hon sätta på sig vinterjackan heller, utan går hellre iklädd t-shirt och fleece. Som den kloka mor jag är (jodå, jag kan om jag vill) bär jag jackan till bilen och väl där kan hon tänka sig att dra på sig jackan. Ingen av oss nämner att det var nog bra med något varmt ändå.

Maken försökte göra ett inpass i morse och jämförde med kylan utomhus (då -4) med hur det är inne i kylskåpet (+2). Det var kanske en aning abstrakt, för inte brukar vi tillbringa våra dagar inklämda mellan mjölkpaket och ost och köttfärs.

Det går utför

Några bilder från sportlovet:

Branta backar är okej, men inte stup. Jag gick inte närmare än så här, jag lovar.

Ibland var det svårt att se vad som var upp eller ner.

Fast visst hade vi mest sol  ändå

och klarblå himmel.

Vi körde så länge det bara gick.

Nöjda med vår vinterresa, tycker vi att det är skönt att våren kommit till ön.

Ibland går det väldigt fort

För två veckor sedan var det minus 17 grader och träd och buskar, nyckeln till snickarboden, fågelbord täcktes av tjock rimfrost. Så här:

Häromdagen var det dimmigt, så man knappt såg vägen mer än ett tjugotal meter. Så här:

Alldeles nyss tittade jag utanför gaveln på kontorshuset och naturligtvis värmde det hjärtat att se det här:

Okej, lite till dröjer det innan krokusen och snödropparna och vintergäcken blommar, men snart så.

Ps. Det är INTE en tidig orm man ser, det är en högst ordinär förlängningssladd som jag glömde flytta på innan jag tog bilden.

I väntans tider

Inte bara "dam"pressens älsklingsobjekt kronprinsessparet väntar smått i dagarna. Vi gör det också.

Ja, inte precis maken och jag, det skulle vara en sensation med så mogna föräldrar, men några av våra husdjur.

Idag fick vi besök av en fårkännare som kände lite på vår Snöboll. Hon ser ut som en spärrballong och vill inte gärna gå ut och få lite frisk luft. Maken och jag har trott ett par dagar att hon ska lamma vilken sekund som helst. Men enligt fårexperten ska hon lamma tidigast 3 mars, men det är nog så att hon väntar tre eller till och med fyra lamm. Eftersom hon själv är ung, hon föddes förra våren, lär inte alla lamm överleva. Det är trångt i magen och näringen räcker inte till. Dessutom brukar det bli så att den eller de minsta lamm/en inte orkar konkurrera om mjölken.

Har vi en riktigt stor otur överlever inget lamm alls.

Jag är redan ledsen.

Men.

Efter att ha surfat runt lite och kollat diverse andra fårbloggare, har jag nu förstått att det är vanligt att finullsfår får tre-fyra lamm och att bara ett eller två överlever. Alltså, det har hänt andra.

Först så det fram, så går det bak

Visst blir man glad när man ser att några av de runt hundra kilo påskliljelökarna faktiskt ha klarat sig under vintern och rådjurens attacker. Ena dagen syntes de inte till, nästa dag hade de kommit så här långt.

Jag är inte förtjust i rabatter (framför allt inte ogräsrensningen) så jag sätter mina narcisslökar (tulpaner är meningslöst, det är som att bjuda rådjuren på världens största smörgåsbord, det får räcka med att de äter upp mina äppelträd. Och rosor) lite här och var i vår ekbacke. Just på denna plats kan man, om man har tur och ingen granne har gått där (ja, det gör de, fast det är tomtmark, men det är väl inte så lätt att förstå, "vårt" kantarellställe ligger ju flera meter från huset), hitta kantareller på sensommaren och hösten.

Inatt har det störtregnat och det blåser hårt. Då går förhoppningsvis isen upp nere på fjärden. Vi har en bekant som fortfarande drar ut med isjakten. "Du är helt galen" säger vi till honom, men han bara skrattar bort det med att det minsann är 60 cm tjock is. Var då? Längst inne i viken? Och hur fort går det inte med en isjakt?

---

Skrivkursen blir bara roligare och roligare, men jag kommer på mig själv att nu känner jag mig så trygg i gruppen att jag börjar bete mig som en annan Edvard Persson. "Allt ljus på mig" ni vet. Det är som att jag ständigt drabbas av horror vacui, är det tyst i fem sekunder, ska jag genast börja babbla. Åh, jag skäms. Allt vet jag bäst om, översättningar, andra språks grammatik, dialekter, usch jag spyr. Inte nog med det, jag kan kläcka ur mig överlägsna kommentarer också, "jag är ju så mycket äldre än du, så jag vet bättre hur allt är". Den värsta sidan hos min pappa upptäcker jag hos mig själv. Tänk om jag kunde ge mig själv en elektrisk stöt varje gång, då kanske jag kunde lägga av med det där.

Vilken tur att alla i gruppen har lätt för ord, att de skriver förbålt bra, att vi lär oss av varandra hur man kan lösa olika teknikproblem.
En skriver väldigt personligt, poetiskt, h*n har definitivt ett eget språk. En skriver åt Hemingwayhållet (inte förvånande är det en idol). En skriver om ett specifikt ämne och kan oerhört mycket, alltid lika roligt att läsa.
En annan har ett välutvecklat sinne för dialoger och talat språk, det är svårare än man kan tro att få det trovärdigt i skrift.

Jag vet inte hur jag skriver, om det är bra, om det funkar, men maken säger alltid efter läsningen av mina övningsalster att han vill läsa mer om mina personer (som påfallande ofta råkar ut för något eller dör i slutet, jag måtte tänka mycket på döden).

Kanske lägger jag ut något smakprov här, jag är öppen för konstruktiv kritik.

Fåglalåt

Här är hon, här är hon, här är hon
Vem, vem, vem, vem?
Maten, maten, maten.
Bra, bra, bra, bra
Längesen, längesen
Hung-, hung-, hungriiiiiig

Så där låter mina talgoxar, nötväckor, blåmesar, koltrastar och alla de andra när jag går ut för att fylla på i fågelborden. De har fått vänta länge, vi firade sportlov förra veckan. Underbart på alla sätt, men nu får det gärna bli mer vår.

Dags att tänka på hallon igen

Igår var det lite varmare, lite soligare, lite skönare ute. Igår hade jag tänkt börja rensa hallonlandet, men kunde inte hitta favoritsekatören. Eller ens någon sekatör. Vart tar de alla vägen? Jag letade i källaren, i kontorshuset (gamla torpet) i snickarboden, i vedboden, fast varför jag skulle ha lagt en sekatör där, förstår jag inte själv. Jag kollade för säkerhets skull på det gamla utedasset (nej, det använder vi inte), i lagården, i gäststugan. Jordkällaren fick sig också en liten titt.

Nä, ingenstans fanns det en sekatör, däremot hittade jag en länge saknad kloklippare till hunden.

Så förargligt, jag har bort sekatörer som andra källsorterar mjölkförpackningar, tycks det som. Fast det är klart, hade jag hittat en sekatör, hade jag nog i alla fall inte gått ner till ängen och börjat med hallonskogen, jag hittade inga trädgårdshandskar heller. Och det vill jag ha, gillar inte taggar i händerna.

Idag skjutsade jag sjuåringen till en kompis. På väg hem igen körde jag till ortens plantskola. Där gör jag av med en halv förmögenhet varje år.
Inte för att det syns hemma hos oss, dryga två hektar kräver sin fantast. Köksträdgården är under planering, vi ska "bara" lägga ut sjuttioelva lastbilslass med matjord först. Äppelträden behöver beskärning, allihop, men det tar emot lite redan att tänka på det arbetet. Jag har kanske tjugo äppelträd. Eller nåt, har aldrig räknat dem. Så tillkommer päronträd, plommonträd, bigarråträd, och så ett annat sorts bärträd som jag aldrig kommer ihåg vad det heter. Av den sorten har jag nog ett femtiotal.

Nu gillar jag inte rabatter något särskilt, jag är mer för att köpa tjugo kilo pingstliljelökar om hösten och gräva ner dem lite huller om buller i ekbacken. Jag gillar också att plantera stockrosor vid stugknuten, direkt i gräset. Rosor vill jag ha, satte några buskar vid en av uteplatserna förra året. Än så länge ser det ut som om de har överlevt vintern.
Vad mer? Syrenbuddleia, såklart, älskar när fjärilarna kommer i horder om sensommaren. Gillar pioner, synd bara att det kan ta många år innan de verkligen blommar.
Syrener behöver vi inte plantera, har väl några hundra meter av dem. Vackert när de blommar, men fästingarna gillar dem också. Och snokarna.

Tillbaks till plantskolan. Jag köpte en ny sekatör och nya handskar. Men nu känns det lite för ruggigt ute, har ingen lust idag att gå ner till hallon- och vinbärsbuskarna. Egentligen vet jag ju att bara jag börjar, så är jag ju på väg, liksom. Men det är trots allt 300 m hallon, (trots att vi klippte bort en tredjedel första sommaren här) och det är hyfsat många vinbärsbuskar också. Det blir genast ett projekt.
Det når mig över huvudet.

Men hemgjord hallonsylt är gott. Och om jag någon gång funderar på nytt karriärval, kan jag nog koka sylt för avsalu. ;-)

Några vårtecken

Fredag 19/3:
en sparvhök far förbi köksfönstret. En meter därifrån har jag två fågelbord, talgbollar och påsar med jordnötter i ett plommonträd, så jag har haft mängder med småfåglar hela vintern. Bara för en liten hök att sitta i lugn och ro på en aspgren och vänta på att maten flyger förbi.

Lördag 20/3:
på dagens tredje hundrunda passerar jag en granne som står i solskenet och grillar. I ena handen har han ett glas rött som han då och då smuttar på.

Söndag 21/3:
tillfälligt bakslag, inga vårtecken alls.

Måndag 22/3:
Sol igen. Det porlar i dikena. Vilket underbart ljud! Snödroppar kikar upp under syrenen utanför kontorshuset.
Och så kommer vinterns samlade hästhögar och hundkorvar fram, det luktar avlopp.