Jag vill göra som den där mytomspunne skomakaren, ta helt ledigt mellan hägg och syren. Helt och hållet, inte göra något annat än att vara. Bara lyssna på fåglar, får, humlor ...
Häggen har hunnit blomma ut och syrenerna är i knopp. Om ett par dagar lyser vår lilla gård i vitt och lila.
Och jag hänger tvätt, sorterar tvätt när den är torr, bär högarna till respektive rum (fast sortera in i garderober gör jag inte). Jag lägger undan sådant som ska strykas, för det blir struket en annan dag. Jag handlar mat, lagar mat, dukar. Duka av får någon annan göra. Men diskmaskinen ska tömmas och fyllas. Undrar hur många veckotimmar som går åt till repetetiva arbeten.
---
En inlämning kvar på kursen. Jag får inget skrivet. Att få ihop tio nya sidor är inte svårt, det är bara det att jag känner mig rätt frustrerad av de tio sidorna. Hur välja "rätt" avsnitt? Jag känner att jag är såpass hemma i mitt manus att det är bearbetningar och redigeringar som krävs nu. I vilken ordning ska avsnitten komma?
Jag har skrivit om detta förut, men det är också det som jag ser som mitt stora problem när det gäller projektet. Ska det vara helt kronologiskt? Nja, det blir nog trist. Ett långt avsnitt per person blir bättre, men blir det bra? Kommer man inte känna att man vill veta mer om "Kalle" precis när jag bryter "Kalles" avsnitt för att gå över till "Lisa"? Och så vill jag inte avslöja för mycket heller. Om "Kalle" gör något som påverkar "Lisa", då vet man som läsare det redan innan "Lisa" ens dykt upp på scenen.
Tio sidor per inlämning, totalt sextio sidors inlämning under terminen. Det blir snurrigt för dem som ger respons, de får bara brottstycken. "Vad betyder det där?" "Kommer den personen tillbaka?" "I vilken ordning ska det här vara?"
Under hösten ska jag få ihop ett manus som är läsbart, där eventuella frågor blir besvarade utan att jag behöver gå in och förklara.
Och så sitter jag här med hunden som sover och fiser. Ute är det åskfuktigt.
Nog är det lite skönt att det blev svalare, så att allt hejdar sig en smula. Mulet väder tillåter strykning av tvätt och annat inomhusarbete. Men det är förskräckligt att vi sitter och längtar så vansinnigt efter detta hela den långlånga vinter och så POFF är det över! Trots att vi är så oerhört förberedda hinner vi inte med!
SvaraRaderaVad gäller bokutgivning är det säkert som med mitt glas, man tjänar mer på att hålla kurser och lära andra än att själv försöka sälja sina alster. MEN. Det kanske inte är pengarna som är drivkraften ...
Nej, vill man tjäna pengar, ska man inte syssla med konstnärlig verksamhet.
SvaraRaderaMin drivkraft är de figurer jag hittar på och som efter ett tag propsar på att få sina respektive historier berättade. Jag känner mig tillräckligt trygg (för det mesta) när det gäller historien jag skriver på, att jag kan gestalta den och få det spännande (även om någon respondent kan tycka att det här och där blir en longör - för att han eller hon inte roas av att få veta hur en klänning på 1920-talet kunde se ut, men för mig som siktar på att få ett manus på 250-300 sidor åtminstone = 500-600 boksidor, är klänningsavsnittet viktigt).
Språket känner jag mig också trygg med. Det är som att man vet från början, "jag kan sjunga" eller "jag kan springa fort" eller "jag kan räkna tredjegradsekvationer i huvudet".
Jag kan skriva. Och jag är bra på research.
Klänningen som nämns ovan är också en symbol för en förlorad ungdom, inte bara X sidor text som bara finns där.
SvaraRadera