Igår fyllde dottern elva år. Vi har firat hela helgen, minsann. I lördags var det tjejmiddag med femkamp och ingen ville åka hem när festen var slut och föräldrarna kom för att hämta sina flickor. I söndags var det lugnare med kaffe och chokladtårta med morföräldrar med respektive.
Och så igår blev det förstås sång, ett tänt ljus och ett litet paket vid sängkanten.
Därefter skulle tonårssyskon iväg till sina skolor och maken till arbetet.
Men den nyblivna elvaåringen var ledig från skolan, så vi for iväg på shoppingtur.
Det var dags för en ny cykel och ett par nya basketskor. Inget av det går att köpa utan att mottagaren är med. Vi åkte inte till den närmaste sportbutiken utan en som ligger lite längre bort. Det brukar finnas mer att välja på där.
Först provade hon skor. Basketskor fanns inte i hennes storlek, det var inte ens i närheten, trots att hon växer och växer och får större och större fötter. Basketskolagret innehöll skor för vuxna män, med storlek 44-49. Okej, vi fick gå över till junioravdelningen. Där fanns ett par allroundskor för inomhusbruk. De dög, tyckte dottern.
- Särskilt gillar jag färgen, sa hon.
De är neongula och har gröna snören.
Det har gått en tid sedan hon helst bara ville ha svart eller kanske grått, eller möjligen mörkblått.
Så kom vi till avdelningen för cyklar. Där fanns det många, många cyklar för terräng, eller bmx, eller tävling, cyklar utan pakethållare, men med hundrablurton växlar. Snygga många av dem, men nja, kanske inte riktigt vad någon av oss tänkt innan. Men det stod en cykel som var lite inklämd mellan de svarta bmx-cyklarna och de röda trehjulingarna.
En lila cykel, med en fjäril på sadeln. Jag gillade den direkt, men vågade inte ens peka på den. Jag var säker på att i så fall skulle dottern säga tvärnej.
Hon for runt med blicken och så märkte jag att hon liksom sögs mot den lila cykeln. Hon gick närmare den.
- Mamma, jag vill titta på den här.
Jag lade ifrån mig skokartongen med de neongula skorna och började lyfta bort bmx-cyklar för att komma åt den lila. Dottern tog emot den och började gå fram och tillbaka med den på golvet. Hon kände lite på växlarna (tre) och på handbromsen. Hon satte sig på sadeln, nådde ner med tårna på golvet. Hon tittade på mig och log.
- Jag har bestämt mig. Det är den här jag vill ha.
Jag nickade mot henne.
- Och så matchar ju cykeln min hjälm som jag har hemma.
Det är mycket som ska matchas numera, har jag märkt. Randiga strumpor kräver randig tröja. Gröna jeans kräver grön tröja. osv. Det är rätt långt från treåringens anarkistiska klädstil, då det kunde vara blommiga tajts till orange kjol med röd volang till randig tröja till bamseplåster mitt i pannan för att bamseplåster är så snygga.
Idag ville hon absolut inviga cykeln på riktigt, med att cykla till skolan. Att det är regn i luften spelar ingen roll. Jag följde med henne en bit och stod och tittade efter henne där hon trampade på ute på landsvägen. En bil hann upp henne bakifrån, men körde så långsamt och lugnt efter henne några meter, då det kom en mötande bil samtidigt från andra hållet. Dottern var tillsagd att kliva av cykeln vid t-korset innan skolan och leda över cykeln (bilarna kommer fort, fort nerför en liten backe och bryr sig inte om någon högerregel eller någonting), först därefter fick hon cykla igen de sista metrarna.
Och jag känner hur navelsträngen sträcks ut ännu lite mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar