Högtidsvecka

Igår firade vi en familjemedlem som fyllde 75 år. Dagen blev precis som hon önskade sig, med barn och barnbarn närvarande, med cateringmat och trivsamt umgänge. En kort stund hann vi vara utomhus innan åskan och regnet kom.

I helgen ska vi på bröllop, då hoppas jag att vädret äntligen blir hyfsat. Det vore ju fint med lite sol för en gångs skull.

Tårta

En har varit bortrest några dagar.
En har fyllt år under de dagarna.
En har blivit uppvaktad både på resan
och vid hemkomst.
En fick tårta.

Banantårta.

Komponerad av dottern.

Snyggt, men inte pråligt, sa fan, målade svansen grön.

Igår fyllde dottern elva år. Vi har firat hela helgen, minsann. I lördags var det tjejmiddag med femkamp och ingen ville åka hem när festen var slut och föräldrarna kom för att hämta sina flickor. I söndags var det lugnare med kaffe och chokladtårta med morföräldrar med respektive.
Och så igår blev det förstås sång, ett tänt ljus och ett litet paket vid sängkanten.
Därefter skulle tonårssyskon iväg till sina skolor och maken till arbetet.
Men den nyblivna elvaåringen var ledig från skolan, så vi for iväg på shoppingtur.

Det var dags för en ny cykel och ett par nya basketskor. Inget av det går att köpa utan att mottagaren är med. Vi åkte inte till den närmaste sportbutiken utan en som ligger lite längre bort. Det brukar finnas mer att välja på där.

Först provade hon skor. Basketskor fanns inte i hennes storlek, det var inte ens i närheten, trots att hon växer och växer och får större och större fötter. Basketskolagret innehöll skor för vuxna män, med storlek 44-49. Okej, vi fick gå över till junioravdelningen. Där fanns ett par allroundskor för inomhusbruk. De dög, tyckte dottern.
- Särskilt gillar jag färgen, sa hon.

De är neongula och har gröna snören.

Det har gått en tid sedan hon helst bara ville ha svart eller kanske grått, eller möjligen mörkblått.

Så kom vi till avdelningen för cyklar. Där fanns det många, många cyklar för terräng, eller bmx, eller tävling, cyklar utan pakethållare, men med hundrablurton växlar. Snygga många av dem, men nja, kanske inte riktigt vad någon av oss tänkt innan. Men det stod en cykel som var lite inklämd mellan de svarta bmx-cyklarna och de röda trehjulingarna.
En lila cykel, med en fjäril på sadeln. Jag gillade den direkt, men vågade inte ens peka på den. Jag var säker på att i så fall skulle dottern säga tvärnej.

Hon for runt med blicken och så märkte jag att hon liksom sögs mot den lila cykeln. Hon gick närmare den.
- Mamma, jag vill titta på den här.
Jag lade ifrån mig skokartongen med de neongula skorna och började lyfta bort bmx-cyklar för att komma åt den lila. Dottern tog emot den och började gå fram och tillbaka med den på golvet. Hon kände lite på växlarna (tre) och på handbromsen. Hon satte sig på sadeln, nådde ner med tårna på golvet. Hon tittade på mig och log.
- Jag har bestämt mig. Det är den här jag vill ha.
Jag nickade mot henne.
- Och så matchar ju cykeln min hjälm som jag har hemma.

Det är mycket som ska matchas numera, har jag märkt. Randiga strumpor kräver randig tröja. Gröna jeans kräver grön tröja. osv. Det är rätt långt från treåringens anarkistiska klädstil, då det kunde vara blommiga tajts till orange kjol med röd volang till randig tröja till bamseplåster mitt i pannan för att bamseplåster är så snygga.

Idag ville hon absolut inviga cykeln på riktigt, med att cykla till skolan. Att det är regn i luften spelar ingen roll. Jag följde med henne en bit och stod och tittade efter henne där hon trampade på ute på landsvägen. En bil hann upp henne bakifrån, men körde så långsamt och lugnt efter henne några meter, då det kom en mötande bil samtidigt från andra hållet. Dottern var tillsagd att kliva av cykeln vid t-korset innan skolan och leda över cykeln (bilarna kommer fort, fort nerför en liten backe och bryr sig inte om någon högerregel eller någonting), först därefter fick hon cykla igen de sista metrarna.


Och jag känner hur navelsträngen sträcks ut ännu lite mer.

Här har'u hare hörru!

Igår kväll ringde systra min! Hennes mejl hade brakat ihop (hade skickat lite för många bilder till henne, så det var mitt "fel") och hon stod helt enkelt inte ut längre med att inte höra av sig. Hjärta hon!





Vi pratade en stund (det är dyrt att ringa från hennes land, dessutom stod hon i begrepp att börja dagens sysslor (hennes bostadsort ligger 9 timmar efter min).





Hur som helst.





Hon hade skickat ett par inramade foton till mig, som hon hade smugglat iväg för flera år sedan, med tanke på min 50-årsdag (!). Den ena bilden föreställer mig på min femårsdag, finklädd med en "amerikaklänning" och med en alldeles ny röd cykel. Den andra föreställer oss båda, min syster 18 månader och jag sex år. Vi ligger på en äng utanför ett härbre i Dalarna och trots att bilden är i svartvitt, strålar det sval svensk sommar om den. Vi har randiga resp blommiga byxor och yllekoftor på oss. Båda är vi kortklippta (så var hårmodet för småflickor den sommaren) och vi ser ut att ha det bra.





Down memory lane.





Jag är så glad över dessa bilder!





Tack, tack fina syster!





---





Så kom vi in på vår pappa. Han är ganska originell, måste jag säga. Han ordnade med familjens gemensamma present till mig, en flaggstång. Jag har önskat mig en, vår bostad kändes inte komplett utan en. Dessutom fick maken en flagga när han fyllde 40, så naturligtvis måste vi ha något att hissa den i.


Det är ju bara det att flaggstången är för kort! Det ser rumphugget ut.


- Men den går ju i alla fall över taknocken på gamla huset, sa pappa, när jag fick syn på eländet. Han var medveten om det själv, att flaggstången är för kort. Och makens flagga ser helt groteskt för stor ut, när den är hissad.


Mamma och hennes man skrattade nästan på sig, när de fick se flagga och flaggstång häromdagen.





Syrran föreslog att jag skulle försöka byta flaggstången och skaffa en som är åtminstone 2-3 m högre.





Så berättade jag för henne att jag faktiskt hade fått en present till av pappa. "Något litet", som han själv uttryckte det.





Jodå, ur bakluckan hivade han upp en liten tennvas som farfar fick när han blev 50 (det skulle vara 1932 det). Men det står "På 60 års-dagen" på vasen (?), lite halvt om halvt bortskrapat, med en mejsel kanske. Vasen har pappa aldrig haft framme, den måste han ha haft gömd någonstans och nu såg han ett tillfälle att bli av med den. Jag förstår varför han inte använt den, den är fortfarande smutsig inuti efter en bukett från 1932 (eller om det nu var 1942).


För övrigt tycker jag den ser ut som en gravvas, tur att det finns en rejäl fot på den.





Pappa räckte över denna tingest snabbt innan han skulle sätta sig i bilen för att åka hem till sig. Det var som om vasen brände honom i händerna.





Jag kan inte påstå att vasen har särskilt högt affektionsvärde, snarare är det värdet lika med noll. Jag har andra minnen från farfar än denna vas.

Jag får väl gömma undan den till nästa generation ;-) . Stackars åttaåring!

---

På 80-talet såg syrran och jag en film som heter "Withnail & I" (reservation för stavning, uttalas Withnå:l). Den handlar om två killar under sent 60- eller tidigt 70-tal som hyr ett hus i norra England under någon vecka. De röker på, dricker, pratar om tjejer, pratar om pengar, löser alla världsproblem och kommer i kontakt med en liten farbror som tar sig an dem. Farbrorn, som jag tror är tjuvjägare, överraskar dem en dag med en nyfångad hare som han hängt upp på köksdörren. Bredvid haren sitter en lapp "Here's an hare, Harry". Förstås översatt till "Här har'u hare hörru". Killarna har ingen som helst aning vad de förväntas göra med haren.

Det där har blivit ett talesätt mellan mig och syrran och vi säger det när vi får något som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med.

Farfars vas är ett solklart fall av "Här har'u hare hörru".

Tolvtolvtolv

I lördags var det sådan där dag igen. Basketturnering i V-by för sjuåringen hela förmiddagen och så Christmas showen (obs att det heter så, på Brommagymnasternas egna engelska) för tolvåringen på eftermiddagen i en annan förort något närmare oss.

Just det, tolvåringen blev äntligen just tolv i lördags, den tolfte i tolfte. Hennes pappa frågade lite försiktigt om hon kunde tänka sig att fira sin födelsedag på söndagen, när det inte var basket och gymnastik på programmet, men se det gick inte. Nej, på rätt dag skulle det vara.

Jag föreslog då att vi skulle äta kallskuret och potatissallad till middag, eftersom vi inte skulle komma hem förrän tidigast halv sju på kvällen. Visst, det kunde gå för sig, bara hon fick en chokladtårta.

Klockan åtta packade vi in oss allihop i bilen och for iväg. Matsäck till basketflickan, dubbel matsäck till gymnasten, skor, basketboll, två omgångar uppvisningskläder, vattenflaskor ... vi såg ut som om vi skulle vara borta hela helgen.

Sjuåringen spelade fem matcher. Hennes lag och det andra laget från våra öar ägde, som tolv- och trettonåringarna sa. Av sammanlagt tio matcher vann de åtta, en var oavgjord och en förlorades. Det märks att deras tränare själv har spelat basket på en hyfsat hög nivå, dvs superettan.

Det bästa av allt, när barnen är så små som de är, räknas inte matcherna ihop i något slags tabell, utan alla barn i alla lag får medalj efteråt. Varje match för knattarna räknas för sig. Ibland vinner man, ibland inte. Och alla föräldrar har alltid något bra att säga till alla spelare.
- Bra, E, du passade fint till S där, snyggt gjort.
- L, vad du dribblade snyggt bort till A och vad snabb du var!
- M, bra kämpat!
- H, vilket mål du gjorde!

Det är jag som säger "mål", andra säger väl poäng i basket. Kan inte så mycket om basket ;-)

Det börjar bli en bra sammanhållning i laget, inte bara mellan barnen, utan även mellan föräldrarna.

---

Mitt under cupen skulle maken skjutsa tolvåringen till hennes uppvärmning och förträning inför showen.

Lagom till sjuåringens sista match för dagen kom han tillbaka och hann precis se henne sätta en lobb i korgen.

---

Så for vi hem en stund, jag skulle baka tårta och duka, trettonåringen gick ut med hunden, sjuåringen moppade golvet, maken sov en stund och dammsög sedan.

Så iväg igen för juluppvisningen. Två timmars intensivt voltande, hoppande, bygelhästande, barrande, romerskaringarhängande, dansande, påhänderstående, applåderande ... ja, det var bra och roligt och spännande. Och vansinnigt imponerande att se alla tävlingsgrupper visa upp vad de kan.

---

Så åkte vi hem, trötta i kroppen, med ringande öron av all hög musik och hesa halsar efter allt hejande under basketcupen.
Vi åt vår kalla rostbiff och den godgoda tårtan.

Så däckade vi allihop före nio på kvällen. Se, det var en riktig födelsedag.