Det går utför

Några bilder från sportlovet:

Branta backar är okej, men inte stup. Jag gick inte närmare än så här, jag lovar.

Ibland var det svårt att se vad som var upp eller ner.

Fast visst hade vi mest sol  ändå

och klarblå himmel.

Vi körde så länge det bara gick.

Nöjda med vår vinterresa, tycker vi att det är skönt att våren kommit till ön.

Dan före dan före ...

GOD JUL

och

GOTT NYTT ÅR!

Firar jullov med åttaåringen, trettonåringen och fjortonåringen. Och maken förstås.

Darwin, resans mest iskalla

Kan man säga downlight? I så fall var våra dagar i Darwin det. Av någon anledning hade jag bokat in oss på en camping strax utanför stan. Den var fyrstjärnig enl nätet, men jag undrar hur Australiens stjärnmarkering fungerar i så fall. Eller hur två- och trestjärniga campingar är (fast det vill jag nog helst leva i okunnighet om).



Vi kom dit med taxi, redan det var helt fel. Vårt lilla hus, en "Rainforest retreat", lät som ett hyfsat alternativ till hotell. Mmmm, visst, tjena. En liten låda i korruguerad plåt, placerad en meter från landsvägen. Campingen låg mitt under inflygningsbanan till Darwins flygplats. Det går många plan dit, särskilt är det många landningar och starter nattetid.



Det skulle finnas ett litet café där man kunde köpa lite att äta eller dricka. Jadå, det fanns det, om man gillar Coca Cola. Det var det som fanns, ingenting annat.

Simbassängen då, skälet till att jag valde campingen och inte ett hotell inne i stan? Liten, trång, grund, mer för att doppa fötterna i och gå ett varv. Endast små barn under fyra skulle kunna doppa sig helt.



Standarden för övrigt?



Finns bara ett ord - skitigt.



Men fanns det då inga butiker att handla mat i, i närheten? Om man behövde nya däck, kunde man köpa det. Eller om man var specialintresserad av starksprit, spritbutiken måste vara södra halvklotets största. Annars fanns där ingenting. Förutom en (barnförbjuden) pub.



Vi gick upp till busshållplatsen för att fly in till stan ett par timmar. "Nära" skulle det vara. Aldrig har väl 600 m känts så långt som när vi stretade på i 40 gr hetta. Vi gick över motorvägen (en av landets mest trafikerade, visade det sig) till busshållplatsen. Vid vägen låg det ett djurskelett. Så började vi fundera på vad som var norr och vad som var söder och åt vilket håll stan låg egentligen. Vi blev mer och mer yra i huvet och kunde inte räkna ut någonting. Jag som alltid har en inre kompass och vet precis var jag är, den kompassen hade gått och lagt sig. Så kompå andra sidan motorvägen en buss och jag kisade. Jodå, det var den vi skulle ta. Vi sprang som tokiga över vägen (motorvägar i Australien får beträdas, de är ungefär som våra stora riksvägar) och hann precis.



Det skulle ta tio minuter in till stan, enligt uppgift. Det tog 35.



Chockade rantade vi runt, runt ett par timmar på stan, åt en tidig middag och drack lite vin resp cola. Så kom maken på en plan, vi skulle försöka hitta ett hotellrum och strunta i campingen. Sagt och gjort, medan mörkret föll gick vi runt på alla möjliga hotell och hörde oss för. Till slut fick vi ett rum med plats för alla fem en natt och en lägenhet nästa natt. Vi skulle bara behöva sova på campingen första natten.



Resten av tiden i Darwin drog vi våra resväskor mellan övernattningarna och missade därmed möjligheterna till dagsutflykter till t ex Tiwi-öarna. Det fanns ingen energi till sådant. Men vi gick in på Crocodile Cove mitt inne i stan, vi åt middag andra kvällen på en jättefin grillrestaurang med utsikt över vattnet, vi gjorde den lilla utflykten med amfibiebussen.



Och så försökte vi hitta till pärlfiskemuséet, men gick vilse och hamnade i lite halvskumma kvarter i fiskehamnen i stället. Åttaåringen tappade bort sin kamera. Tolvåringen blev sjuk och fick uppsöka läkare. Jag tvättade.



Återbesök i Darwin? Nej, tror inte det.








Så här roligt hade vi det i Darwin.

Öken och hav del 2

Dags för lite mer blöta, eller hur?

Det enda roliga vi gjorde i Darwin var en liten amfibiebussutflykt. Här är vi ute i sundet mellan fastlandet och Tiwiöarna. Håll fingrarna i styr, det finns saltvattenkrokodiler här!

Visserligen inget hav, men en mäktig flod, Yarra river i Melbourne. Där var det blött på fler sätt, fyra årstider på en dag, mest regn dock.






Undrar om inte Indiska oceanen är mitt favorithav. Redan namnet ger mig behagliga associationer.



Ingen av oss surfar, men visst kan man känna en längtan efter att testa.

Öken och hav, highlights del 2

Varandras motsats? Ja, kanske, men det finns likheter också. Öppenhet, man ser långt, det finns mer liv "under ytan" än man först varseblir, man får plats med sig själv. Både öken och hav ger mig lust att resa, att ge mig ut i det där stora och upptäcka en delfinflock på väg någonstans eller en ödla som kilar uppför en sten.

Här några bilder:


Katherine Gorge, på väg från Darwin mot Alice Springs. Underbara små stränder längs med floden, men man fick inte gå i land, dit kommer krokodilerna och lägger sina ägg.








Vem har gått här?









Plötsligt ser vi en hjord vildkameler som rör sig mellan buskarna. De är alldeles för skygga, vi kommer inte närmare än så här.








Det är rött, torrt - och rostigt. Järnoxiden i marken gör att den rostar och blir röd. Men vackert är det.









Världens mest kända klippa i solnedgång. Ögonblicket störs dock något av de andra 6000 turisterna som filmar, plåtar, pratar, nojsar, festar (ungefär som vi själva alltså).












Soluppgången var ännu vackrare, med alla fåglar som sjöng till ljusets ära.

Highlights del 1

Här är några av sommarens absoluta höjdpunkter, osorterade:

- att se åttaåringen övervinna sin osäkerhet inför det stora djupa havet och faktiskt ge sig ut i vattnet och snorkla på riktigt. Att se henne simma som en delfin, titta efter fiskar, pausa ibland på pappas arm och så fortsätta. Efter besöket ute på Stora barriärrevet var åttaåringen helfrälst och ville bara dyka. Hon började prata om att lära sig att dyka med tuber. ;-)
Hela hon var som en egen färgkaskad, med blå dykardräkt (närmast ett måste, egentligen var det inte säsong för maneter, men man hade sett ett par stycken veckan innan. Och dessa maneter är dödligare än Australiens alla ormar och hajar - tillsammans), gröna simfötter, gult cyklop och rosa snorkel. Och så hennes röda lugg som stack fram. Alla fiskar och koraller hade stark konkurrens.
De stora barnen såg vi inte till på hela dagen, de simmade runt med sina kusiner och vi fick ropa in dem till båten när det var dags att åka tillbaka till land. De blev också sålda på allt som finns att upptäcka i havet. En av deras vuxna kusiner läser till marinbiolog i Cairns, kanske får hon efterföljare i familjen?

- att komma till Alice Underland. Äh, förlåt, Alice Springs, menar jag. En liten hanterbar ökenstad, ännu fler vänliga människor, massor med gallerier för aboringierkonst, Desert Park med rovfågeluppvisning, (en "laduuggla" (barnowl) flög ett par decimeter ovanför våra huvuden, t ex), museum för pionjärkvinnor av alla kategorier, både kvinnliga lärare ute i outback, första flygaren, äventyrare som liftade runt hela landet på 1920-talet, första domaren, första ministern ... som utomstående med mycket ringa kunskap om Australiens historia, blev det för många namn, men museet och utställningarna var imponerande.

Besök på Royal Flying Doctors, de räddar hundratals liv varje år.

Papegojor som flyger fritt bland träden inne på huvudgatan.

Att gå ut i ökenparken på morgonen och höra hur världen väcks till liv, med fåglar som sjunger så man tror någon spelar elorgel. Min favoritfågel där var nog den supersociala lilla "gråhättade babblaren" (egen översättning av greycrowned babbler). Våra associationer gick genast till åttaåringen, som resten av den dagen kallades för rödhättade babblaren.

Att sitta på en köttrestaurang (med så mört kött att man bara behövde titta på sin mat, så skar den upp sig av sig självt) där man eldar i öppna spisen och spelar "Waltzing Matilda". Turistigt, jag vet, men det var gott, varmt och skönt och härligt.

Aboringierkonst, som jag inte förstår med hjärnan, bara med ögon - och hjärta. Konsten berättar om myter, seder, kultur, religion och som vit, ickeinitierad får man bara veta den enklaste barnvarianten. "Så här målar denna konstnär, från XYZ-folket, legenden om hur ABC-berget skapades."
Men jag har ingen ambition att bli aboringier och nöjer mig därför med att "bara" njuta.

Första intrycket av AS var dock inte gott, vi kom dit en tidig morgon och möttes av skrik, skrän och skrål från alltför törstiga som slogs om de sista dropparna i flaskan. Och så morgontidiga latte-mammor, som ut att vara högst 18 och ett halvt. Det kändes dystert.

Men allteftersom fler vaknade och butiker öppnade, växte känslan och Alice Springs fick definitivt en liten bit av mitt hjärta.

- ett annat ställe som jag gillade starkt var Melbourne. Vad gjorde väl det att det var juli och mitt i vintern, med 11 gr och regn? Där finns så mycket, konstmuséer (som vi inte hann in på), lyxiga boutiquer, (jodå, jag roas redan av fönstershopping), kaféer, arkader med stark Milano-känsla, restauranger med ett utbud från jordens alla hörn, middagen på min födelsedag, på en restaurang så läckert inredd att jag genast kände att jag vill möblera om vårt vardagsrum för att få det som på den restaurangen - och då har vi bott i vårt hus i lite drygt ett år!, vingårdsbesök i Yarra valley, brorsans trevliga lilla gym, som jag fick hänga med på en gång med en personlig tränare (jösses, det var bra!), förortsgatorna som var som "High Streets" i England, med egna små centrum med butiker, fik, restauranger, (är jag matfixerad eller?), akvariet med både rockor, hajar, barracudas förutom korallfiskar av olika slag ... till Melbourne vill jag resa tillbaka.

Bilder? Nja, min systemkamera gick sönder, åttaåringens nyinköpta kamera förlorades i Darwin, makens videokamera gick sönder (fast sedan blev den ju reparerad), tolvåringens kamera glömde hon ofta bort att ta med på dagarna, makens jobbkamera, som vi tagit med som reserv, åt batterier, så vi fick byta efter tio-tolv tagna bilder och det var inte alltid jag hade med extra. Så, några bilder har det blivit och några lägger jag in här. Så småningom. Kanske i highlights del 2.

;-)

No worries

Australien måste vara det vänligaste landet jag besökt hittills. Folk är verkligen avslappnade och lugna. Ordet casual måste vara australiensiskt från början.

Aboriginiernas "allt ditt är mitt och allt mitt är ditt" har spritt sig till resten av invånarna.

Några exempel:
en parkeringsautomat mitt i Melbourne vill inte ta kort och vi har inte tillräckligt med mynt för att klara den tänkta p-tiden. Vi ser oss omkring för att försöka hitta ett ställe där vi kan växla in en sedel till mynt. En kvinna i 60-årsåldern stannar till, räcker över sitt paraply till 14-åringen, och innan vi har hunnit säga något, har hon lagt i några dollar och ger oss biljetten.
- No worries, it's only 4 dollars, säger hon och vi försöker stamma fram "thank you very much" innan hon tar sitt paraply och fortsätter sin promenad.

Maken får tjall på sin videokamera. Den är några år gammal, men inte ska väl den gå sönder bara så där. Han chansar på att lämna in den i en fotobutik i ett köpcentrum.
- Oj, hur länge har du haft den här? frågar butiksinnehavaren.
- Några år bara, svarar maken.
- Hm, faktiskt har jag en exakt likadan hemma. Jag tar med mig den i morgon och byter ut de trasiga delarna på din kamera. Det går inte att skaffa fram nya delar till den här.
- Oj, tack, det var vänligt.
- No worries.

Nästa dag kom maken tillbaka och fick sin kamera. När han frågade vad han var skyldig, svarade dagens hjälte:
- No worries, it´s for free. Jag använder ändå inte min kamera längre.

En vecka senare är vi på Rottnest Island utanför västkusten. Efter en cykeltur runt halva ön är det dags för lite lunch och fika. Maken går in på ett konditori och köper varsin latte till oss. Konditoriet tar inte kort och maken har sju dollar i plånboken. Kaffet kostar nio dollar.
- Vänta, jag ska hämta min fru, hon har säkert två dollar.
- No worries, jag betalar det som behövs, säger det tjugoåriga kassabiträdet.

!!!!!

Hemma!

Borta bra men hemma bäst!

Precis.

Här kommer inom kort reserapporter, men nu ska jag knoppa en stund, är jetlaggad och yrslig efter 48 timmars resa.

Kram

Globetrottern

Så här packar åttaåringen. Hyfsat gjort av henne att stuva allt i en resväska stl kabinväska. Och så ryggan, förstås. Och mamma tar hand om tandborste, tandkräm, schampo och läxbok.

Ursus arctos och canis lupus

Har fått rapport om mycket vilt i mina dalaskogar. Mamma ringde för en stund sedan och var orolig.
- Ska du ge dig ut i skogen?
- Ja, kanske, svarade jag.
- Äh, gör inte det. Det går mycket björn alldeles ovanför byn nu och dessutom har vargen kommit. Byborna går knappt ut själva, inte på egen hand åtminstone.

Hm. Kan inte säga att det lockar så väldigt mycket med den där tvåmilavandringen jag hade tänkt mig. Är kanske lite harig ändå. För några år sedan gick det björn mellan husen på de översta gårdarna, de närmast skogen. Sedan länge har byn gemensamma soptunnor, tunga och med lock som det krävs armstyrka för att lyfta. Ingen kan lägga sopor i en vanlig soptunna, då kommer björnen direkt.
Men en björn är en björn, de är ofta räddare för människan än människan är för björnen, och går hellre åt sidan när de hör röster. Men varg? Jag säger inte att jag inte skulle bli bra rädd om jag såg en björn på håll, men en varg känns mer hotfull. Ändå vet jag att de oftast reagerar på samma sätt som björnen, de söker inte konfrontation.

Jag får inrikta mig på en vandring i Njupeskär/Fulufjäll där det finns många andra som går. Och så min bokhög. Det finns också en lätt och trevlig utflykt jag kan göra, till Navardalen, http://www.navardalen.se/navardalen.htm. Det är ju inte helt fel med ett dopp i sjön och så svart kokkaffe och smörgås efteråt. Jag hade funderingar på en av de längre skogsturerna där, har gått en av dem för många år sedan, men nu vet jag ju inte om jag ens törs ta den korta. Man möter aldrig någon annan där, det är bara mygg, trollsländor, enstaka fåglar, med lite tur en strömstare i bäcken. Perfekt med barnen och hunden, att ge dem en försmak av vildmarken.

Eller Hykjeberg, http://www.w.lst.se/template/NewsPage.aspx?id=3030 så brant och högt att man på toppen är ovanför alla rovfågelsbon som finns på klipputsprången. Fast dit skulle jag aldrig åka ensam, platsen är en perfekt scen för en deckarserie. 100 m stup, det snurrar i magen bara jag tänker på det.

Eller så gör jag en tur till Trängslet http://svt.se/2.33557/1.1641971/vattenmagasinet_i_trangslet_nastan_fullt?lid=senasteNytt_1101142&lpos=rubrik_1641971. När jag läser om hur mycket vatten det är, undrar jag om det är så klokt att paddla eller bada i älven nedströms. Inte bara bykraftverket, utan även stora Trängslet har för mycket vatten i resp damm.

Är väldigt lat. Eller nåt.

Det är segt, fortfarande. Har inte kommit igång riktigt, fast jag inte haft helledigt under sommaren. Det var de där båda dagarna i Tällberg som jag faktiskt var alldeles, alldeles ledig. Inte ens en tidig morgon med bokföring eller momsräkning.

Det har varit mycket sådant i sommar. Först kraschade ju min gamla dator, lagom till vår flytt av kontor och hem. Sedan tog det nästan två månader till Telia med underentreprenör kom till skott. Under den tiden hopade sig verifikationer, deklarationer, lönerna räknade jag ut för hand, fakturorna betalade jag via den bärbara datorn och det mobila bredbandet (tänk, vilken tur att jag köpte det i vintras), egna fakturor till kunder blev felnumrerade osv osv. Min revisor får ett jobb i höst. Vill jag mena.

För att komma ikapp, har jag gått upp i ottan och tassat upp till kontoret i morgonrock, suttit där ett par timmar och sedan åkt med den yngsta till hennes simskola. Sedan hem för sen lunch och ...


dagarna har gått.


Men så fick jag några egna dagar i present av maken. På torsdag ska jag åka till Älvdalen via Sundborn. I Sundborn ska jag titta på utställningen (-arna) om Karin Larsson. Sedan upp till lilla stugan mitt i byn. Där ska jag vädra, elda i spisen, öppna en flaska med något gott i, värma något färdiglagat och läsa. Har laddat upp med en hög hög böcker.

Kanske bestämmer jag mig för att ge mig ut på någon myr och leta hjortron, kanske tar jag en skogstur på dryga två mil,
kanske gör jag en dagsutflykt till Njupeskär/Fulufjäll eller Städjan, kanske struntar jag helt i alla sådana ambitioner och sitter på verandan med mina böcker. Kanske går jag ner till gamla badstället vid älven och hoppar i det strömmande vattnet, med hjärtat i halsgropen. Vattnet kan ju släppas på från kraftverket, utan förvarning. Det kan bli en adrenalinkick.









Kanske stannar jag till vid brandtornet i Bunkris och beundrar utsikten däruppifrån.

Kanske åker jag upp till fäbodarna och konverserar med någon kulla eller dalkarl.

Eftersom jag inte kan älvdalsmål, utom ett par stackars enstaka ord, kan det låta så här:


Spärrad stil är förstås vad jag tror att kullan eller dalkarlen egentligen säger.





- Hej, hej, det är jag som är barnbarn till ... Han hade det fäbodstället närmast myren. Min morbror har det nu.


- Men, här står jag och försöker hinna klippa de sista fyrtio fåren och så kommer du och stör.


-Det är X-gården. Mammas hus kallas X-backen, ligger bredvid Y-gården.


- Ojojoj, så fin stadsfru, komma här och göra sig märkvärdig.


- Vilka fina får, åh, när jag var barn, var här fullt med både kor, getter och får.


- Men vilken idiot är du egentligen?


-Nä, nu måste jag gå. Hej då.


- Hej då.





Även när folk i den lilla byn pratar svenska, brukar det sjunga om det. Jag tror att islänningar skulle ha lättare att förstå än jag. Långt fram i tiden var älvdalskan förbjudet språk, men på sjuttiotalet blev faktiskt älvdalska hemspråk i byns skola. Det fanns barn i skogarna som inte hade hört svenska alls förrän de kom till skolan. Med alla berg och skogar och myrar var mottagningen för radio och teve ganska begränsad, och ensambarn med lite äldre föräldrar, ja, de uppfostrades på älvdalska. Mannen som lärde mig fiska och som lät mig åka riktigt hölass, med häst, talade bara älvdalska med mig, och när jag inte alls förstod, visade han med gester. Svenska vägrade han tala.

Men jag var ganska van, min farfar, född 1882, talade en uråldrig skånska och jag förstod inte honom heller.

Gå in här, så får ni höra http://swedia.ling.gu.se/Svealand/Dalarna/Alvdalen.ow.h . Bra att det finns en översättning, eller hur.

Nu kan man kanske tro att mamma kommer härifrån, men nej, inte riktigt. Hon är en söderböna, men tillbringade alla sina sommarlov i denna by. Hon förstår språket, men talar det inte. Morfar kunde inte heller tala älvdalska, men det behövdes inte så många ord under älgjakterna, det gick bra ändå.

Jag är alltså tredje generationen "sommar"gäst i byn. Jag behöver komma upp dit ibland och andas annan luft, gå i djupa skogar, förvånas av den totala tystnaden som finns på myrarna, se älven och höra målet.

Åh, som jag längtar!

En gruvlig resa

Vi bestämde oss för att vi behövde göra något utanför kommungränsen. Maken och barnen kom med ett förslag efter en kort cykeltur på ön: en snabbresa till Leksands sommarland!
- Tja, varför inte, tyckte jag, Dalarna är ju alltid fint.

Sagt och gjort. Att vi inte skulle hyra stuga eller bo på camping (nej, vi äger varken tält eller husvagn) var klart från början. Jag ville också ha lite semester och slippa matlagningen ett par dagar.
Maken satte sig och ringde runt till olika hotell i Tällberg. Standard och klass var inte lika viktigt som att de tog emot en brokig (lätt bråkig ibland) familj med en stor lurvig hund. Vi bestämde oss för resan på måndagen och på onsdagen var det tänkt att vi skulle fara iväg. Hundpensionatet som vi bor granne med var det ingen idé att ringa, de brukar ha juli fullbokad redan i februari. Särskilt knöligt blir det med en hanhund, de tar inte emot mer än ett par stycken åt gången.

Jodå, visst fanns det plats för oss, med hund och vårt tydligen väldigt speciella krav om två rum bredvid varandra på ett av hotellen, (sjuåringen nattvandrar) med vidsträckt utsikt över Siljan.

TV-vädret specialstuderades för att se om Leksands sommarland skulle kunna bli en hit på torsdagen. Nja, det skulle regna enligt prognosen, men vad gör väl lite extra vatten egentligen? När man ändå är blöt?

Nu är jag den jag är och jag vill gärna se något extra på bilturer. Jag kan gärna klämma in några mil till, om jag får köra en väg jag aldrig kört tidigare och se en sjö till, eller passera en litet samhälle jag knappt hört talas om förut.
Jag hade aldrig varit i Sala silvergruva. När jag har åkt upp till Älvdalen, har det varit för lång väg kvar för att stanna där, när jag varit på väg hem, har jag velat komma hem. Alltså föreslog jag maken ett besök i gruvan på uppvägen, eftersom det är 11-12 mil kortare till Tällberg än till Älvdalen. Det skulle vi ju orka med, eller hur?

Vi kom iväg vid tolvtiden på onsdagen. En timme senare var alla väldigt hungriga och vi stannade till vid en vägkrog som är något bättre än många av slafsställena. Sedan iväg igen.
Så kom vi till Sala och till gruvan. Där upptäckte vi att vi hade missat en visning med en knapp halvtimme. Nästa visning skulle gå en och en halv timme senare, klockan fyra på eftermiddagen. Visningen tar en timme och det skulle till slut betyda att vi inte skulle komma fram till Tällberg förrän vid halv åtta-åtta på kvällen. Nja, det var inte så bra.

I stället lyckliggjorde vi en försäljare i en sportbutik i Sala genom att köpa nya regnställ till hela familjen. Barnen hade vuxit ur sina, maken kom på att han bara har en regncape och mitt regnställ har jag haft i femton år och det släpper in lika mycket fukt som jag svettas i det.

Fullastade med kassar fortsatte vi resan.

I Borlänge blev det plötsligt oktobernatt. Nästan svart himmel, blixt och dunder, hällregn och ängliga bilförare. På kvällen hörde vi på lokalnytt att ett tak på sjukhuset hade rasat in av allt regn och i Leksand var en bro avstängd, den höll på att flyta bort.

Men vi kom fram till kultiga Tällberg. Hotellet var så fint! Knuttimrat, från början av förra seklet, kurbits överallt, personalen i Leksands- eller Rättviksdräkter, världens utsikt över sjön, två små, men bra rum bredvid varandra, med gemensam balkong så barnen kunde tassa mellan rummen. Perfekt!

På torsdagen var det tolv grader varmt och det regnade och regnade. Nej, inte skulle vi åka till sommarland, det kan bli för mycket vatten. Vi bestämde oss för Orsa Grönklitt, med björnparken i stället. Därefter Falu koppargruva. Ja, det skulle bli temat för resan. Gruvor.

Björnungarna var så söta där de klättrade i en gran och lekte tafatt, tigrarna (!) vankade omkring, isbjörnarna sov, vargungarna sov, det blåste illkallt över nejden och vi njöt i våra nya regnställ.

Så till Falun. Dit kom vi strax efter fyra på eftermiddagen. Såklart hade vi missat en visning, nästa skulle gå kvart över fem. Storungen, lillungen och jag ville stanna, nu hade vi ju gjort en särskild avstickare till Falun. Maken och mellanungen kände sig lite kulna. Det blev en kompromiss, en lätt promenad runt Stora stöten, där jag läste från skyltarna och berättade för den väldigt intresserade lillungen (jag blir förvånad ibland, de mest oväntade saker går rakt in i hennes hjärna och hjärta) om gruvan och dess historia. Därefter hann vi precis med ett snabbesök på muséet för att se två kortfilmer om gruvraset och om Fet-Matts, gruvdrängen som dog i gruvan och blev hittad 40 år senare.
Lillungen har nu en teori om varför han dog. Det var den mytiska getabocken Kåre, eller kanske hans ande, som förtrollade Fet-Matts och gjorde så att han låg där i så många år och först var mjuk och sedan blev hård som sten när han kom upp.

Så blev det fredag och vi skulle hem igen. Nu visste vi ju om visningstiderna och självklart skulle vi stanna i Sala för att se silvergruvan. Men trafiken var bitvis långsam, pga regnet och såklart kom vi till Sala tio minuter försent.

---

Vi får göra en egen separat resa till Sala silvergruva.