En gruvlig resa

Vi bestämde oss för att vi behövde göra något utanför kommungränsen. Maken och barnen kom med ett förslag efter en kort cykeltur på ön: en snabbresa till Leksands sommarland!
- Tja, varför inte, tyckte jag, Dalarna är ju alltid fint.

Sagt och gjort. Att vi inte skulle hyra stuga eller bo på camping (nej, vi äger varken tält eller husvagn) var klart från början. Jag ville också ha lite semester och slippa matlagningen ett par dagar.
Maken satte sig och ringde runt till olika hotell i Tällberg. Standard och klass var inte lika viktigt som att de tog emot en brokig (lätt bråkig ibland) familj med en stor lurvig hund. Vi bestämde oss för resan på måndagen och på onsdagen var det tänkt att vi skulle fara iväg. Hundpensionatet som vi bor granne med var det ingen idé att ringa, de brukar ha juli fullbokad redan i februari. Särskilt knöligt blir det med en hanhund, de tar inte emot mer än ett par stycken åt gången.

Jodå, visst fanns det plats för oss, med hund och vårt tydligen väldigt speciella krav om två rum bredvid varandra på ett av hotellen, (sjuåringen nattvandrar) med vidsträckt utsikt över Siljan.

TV-vädret specialstuderades för att se om Leksands sommarland skulle kunna bli en hit på torsdagen. Nja, det skulle regna enligt prognosen, men vad gör väl lite extra vatten egentligen? När man ändå är blöt?

Nu är jag den jag är och jag vill gärna se något extra på bilturer. Jag kan gärna klämma in några mil till, om jag får köra en väg jag aldrig kört tidigare och se en sjö till, eller passera en litet samhälle jag knappt hört talas om förut.
Jag hade aldrig varit i Sala silvergruva. När jag har åkt upp till Älvdalen, har det varit för lång väg kvar för att stanna där, när jag varit på väg hem, har jag velat komma hem. Alltså föreslog jag maken ett besök i gruvan på uppvägen, eftersom det är 11-12 mil kortare till Tällberg än till Älvdalen. Det skulle vi ju orka med, eller hur?

Vi kom iväg vid tolvtiden på onsdagen. En timme senare var alla väldigt hungriga och vi stannade till vid en vägkrog som är något bättre än många av slafsställena. Sedan iväg igen.
Så kom vi till Sala och till gruvan. Där upptäckte vi att vi hade missat en visning med en knapp halvtimme. Nästa visning skulle gå en och en halv timme senare, klockan fyra på eftermiddagen. Visningen tar en timme och det skulle till slut betyda att vi inte skulle komma fram till Tällberg förrän vid halv åtta-åtta på kvällen. Nja, det var inte så bra.

I stället lyckliggjorde vi en försäljare i en sportbutik i Sala genom att köpa nya regnställ till hela familjen. Barnen hade vuxit ur sina, maken kom på att han bara har en regncape och mitt regnställ har jag haft i femton år och det släpper in lika mycket fukt som jag svettas i det.

Fullastade med kassar fortsatte vi resan.

I Borlänge blev det plötsligt oktobernatt. Nästan svart himmel, blixt och dunder, hällregn och ängliga bilförare. På kvällen hörde vi på lokalnytt att ett tak på sjukhuset hade rasat in av allt regn och i Leksand var en bro avstängd, den höll på att flyta bort.

Men vi kom fram till kultiga Tällberg. Hotellet var så fint! Knuttimrat, från början av förra seklet, kurbits överallt, personalen i Leksands- eller Rättviksdräkter, världens utsikt över sjön, två små, men bra rum bredvid varandra, med gemensam balkong så barnen kunde tassa mellan rummen. Perfekt!

På torsdagen var det tolv grader varmt och det regnade och regnade. Nej, inte skulle vi åka till sommarland, det kan bli för mycket vatten. Vi bestämde oss för Orsa Grönklitt, med björnparken i stället. Därefter Falu koppargruva. Ja, det skulle bli temat för resan. Gruvor.

Björnungarna var så söta där de klättrade i en gran och lekte tafatt, tigrarna (!) vankade omkring, isbjörnarna sov, vargungarna sov, det blåste illkallt över nejden och vi njöt i våra nya regnställ.

Så till Falun. Dit kom vi strax efter fyra på eftermiddagen. Såklart hade vi missat en visning, nästa skulle gå kvart över fem. Storungen, lillungen och jag ville stanna, nu hade vi ju gjort en särskild avstickare till Falun. Maken och mellanungen kände sig lite kulna. Det blev en kompromiss, en lätt promenad runt Stora stöten, där jag läste från skyltarna och berättade för den väldigt intresserade lillungen (jag blir förvånad ibland, de mest oväntade saker går rakt in i hennes hjärna och hjärta) om gruvan och dess historia. Därefter hann vi precis med ett snabbesök på muséet för att se två kortfilmer om gruvraset och om Fet-Matts, gruvdrängen som dog i gruvan och blev hittad 40 år senare.
Lillungen har nu en teori om varför han dog. Det var den mytiska getabocken Kåre, eller kanske hans ande, som förtrollade Fet-Matts och gjorde så att han låg där i så många år och först var mjuk och sedan blev hård som sten när han kom upp.

Så blev det fredag och vi skulle hem igen. Nu visste vi ju om visningstiderna och självklart skulle vi stanna i Sala för att se silvergruvan. Men trafiken var bitvis långsam, pga regnet och såklart kom vi till Sala tio minuter försent.

---

Vi får göra en egen separat resa till Sala silvergruva.