Or, adresser & foton

Varje sommar drabbas vi. Ni vet, de där små snuskiga miniskalbaggarna som bor och förökar sig med en förfärlig hastighet i mjölpåsar, müsli, på knäckebrödet, i kakao, i den gamla brödkorgen. Dem får vi in i mängd, förut i skafferiet, nu i våra sk koloniallådor. Ändå torkar jag ur med diskmedel eller såpa och varmt vatten. Kanske inte varje dag, men åtminstone tre-fyra gånger i veckan när det är som värst. Or. Korsordslösarnas första ord. Or. Påfallande lika sina släktingar (?) kackerlackor. Lika snabba, lika äckliga, lika fertila. Nu har jag till slut slängt ut den hemflätade brödkorgen jag fått av en släkting, och se, oren är inte riktigt lika snabba på sin alstring av nya generationer. Så här års är det just ingen idé att köpa hem mjöl eller större mängder med socker (fast lite vill man ju ha hemma, jag har några hundra meter hallonbuskar kvar att plocka av. Det går åt en del socker till sylt och saft).
Det går åt en del plastpåsar och glasburkar också för att kunna spara på en del specerier åtminstone några dagar.

---

Vi har ju en ny adress sedan ett par månader tillbaka. En gårdsadress, inte en gatuadress, inget nummer, inte ens en postlåda. Det har visat sig att trots att både skatteverk, bolagsverk och post (=brevbärare) godkänner adressen, men den är tydligen inte riktigt tillåten överallt. När jag försöker lägga in adressen på olika tidskriftsprenumerationslistor, blir det bara röda felmeddelanden. Likadant när jag ringer.
- Nej, jag hittar inte den adressen.
- Nej, det här kan inte stämma.
- Nej, ...
- Nej, ...
- NEJ!

Jag fick tillbringa x antal timmar i telefon för att få det klargjort hur jag ska göra för att få adressen godkänd. Jag fick lov att skriva ett brev med en ansökan till en lokal politiskt tillsatt nämnd för att de ska behandla ärendet. Om de godkänner, någon gång i höst, kommer adressen med på listan med "riktiga" adresser - och jag kan lägga in vår nya adress utan alla felmeddelanden.

---

Läste nyss i tidningen om ägande. En kvinna blev intervjuad om sitt ägande. Hon kände inte att hon varit på promenad om hon inte tog foton av promenaden, av det hon såg och det hon upplevde. Hm.
Jag gillar att ta bilder. För länge sedan, närmare trettio år osv förutom framkallning och kopiering. Det var långt innan digitalkameror, långt innan photoshop. Den universitetsutbildning jag gick la mycket vikt vid fotografering, särskilt om man inte var så duktig på att teckna, vilket jag inte är. Vi skulle ju så småningom ge oss ut och dokumentera för framtida generationers skull, för den tänkte museiverksamheten vi alla skulle arbeta inom.
Min första systemkamera vägde två kilo. En kopia av en kopia. Men vad bra den var! Den var så tålig, tom en klumpeduns kunde tappa den i asfalten utan att den tog någon större skada. Jag köpte olika sorters linser, tvättade av mitt enda objektiv med specialpapper, vårdade den som ett litet barn. Någonstans inbillade jag mig att jag var bra på bilder.

Så.

Till slut blev den för tung. Och klumpig. Efter tio år tröttnade jag på att plåta hela tiden. Det hade blivit ett tvång att ta bilder som skulle kunna fungera i ett akademiskt sammanhang, att ta bilder som åtminstone skulle kunna platsa i en bildserie under en föreläsning. Jag kände att kameran hamnade mellan mig och resten av världen.

Jag började resa utan kamera. Jag började leva utan kamera.

- Men har du inga bilder från resan? frågade folk.
-Nej, svarade jag, ni får lyssna på min berättelse i stället.

Nästa utmaning började, att berätta vyerna, folk jag träffade, saker jag var med om, utan att ha bilder till hjälp.

Så blev det roligare igen med kamera. Jag köpte en ny systemkamera inför en Afrikaresa. Jag tog massor med bilder, slösade riktigt, köpte femtielva filmer att använads under två veckor. Jag använde varenda en och framkallade alla bilder. På en fotoaffär, jag kan bara framkalla svartvitt själv. Det kostade verkligen skjortan, men vadå? Nu var det ju kul igen.

Häromåret fick jag en ny kamera i present. Jag var inte nöjd med den superlätta, lite dum var den allt och bilderna blev inte riktigt lika bra som med den där gamla tunga. Nu tror jag att jag har ett ganska hälsosamt förhållande till kameran. Jag tar med den när jag känner att jag orkar bära den (även om den är hyfsat lätt är den ganska stor) jag tar många bilder när jag tror att jag har något bra motiv, för inte behöver jag framkalla något om jag inte vill, jag kör ju in materialet på datorn och kollar där (om jag inte redan har kollat direkt i kameran) osv osv.
Samtidigt är det ganska skönt att inte känna det där tvånget att alltid plåta.

Jag kan känna att jag har varit ute på promenad utan att ha ett bildbevis för det.

Igår rensade vi ut det sista (?) i gamla bostaden. I en garderob stod några kassar.
- Fulla med skräp, sa maken.

Jag kikade i en av dem.

Skräp? Nja, det såg ut att vara en massa foton. Likadant i de tre andra kassarna. Foton på folk jag nästan glömt bort, gamla studiekamrater, pojkvänner, (här harklar sig maken, ändå vet han inte exakt vad jag skriver om) resor, kulturartefakter, hus.

Hade varit synd att slänga det "skräpet".