Varje sommar drabbas vi. Ni vet, de där små snuskiga miniskalbaggarna som bor och förökar sig med en förfärlig hastighet i mjölpåsar, müsli, på knäckebrödet, i kakao, i den gamla brödkorgen. Dem får vi in i mängd, förut i skafferiet, nu i våra sk koloniallådor. Ändå torkar jag ur med diskmedel eller såpa och varmt vatten. Kanske inte varje dag, men åtminstone tre-fyra gånger i veckan när det är som värst. Or. Korsordslösarnas första ord. Or. Påfallande lika sina släktingar (?) kackerlackor. Lika snabba, lika äckliga, lika fertila. Nu har jag till slut slängt ut den hemflätade brödkorgen jag fått av en släkting, och se, oren är inte riktigt lika snabba på sin alstring av nya generationer. Så här års är det just ingen idé att köpa hem mjöl eller större mängder med socker (fast lite vill man ju ha hemma, jag har några hundra meter hallonbuskar kvar att plocka av. Det går åt en del socker till sylt och saft).
Det går åt en del plastpåsar och glasburkar också för att kunna spara på en del specerier åtminstone några dagar.
---
Vi har ju en ny adress sedan ett par månader tillbaka. En gårdsadress, inte en gatuadress, inget nummer, inte ens en postlåda. Det har visat sig att trots att både skatteverk, bolagsverk och post (=brevbärare) godkänner adressen, men den är tydligen inte riktigt tillåten överallt. När jag försöker lägga in adressen på olika tidskriftsprenumerationslistor, blir det bara röda felmeddelanden. Likadant när jag ringer.
- Nej, jag hittar inte den adressen.
- Nej, det här kan inte stämma.
- Nej, ...
- Nej, ...
- NEJ!
Jag fick tillbringa x antal timmar i telefon för att få det klargjort hur jag ska göra för att få adressen godkänd. Jag fick lov att skriva ett brev med en ansökan till en lokal politiskt tillsatt nämnd för att de ska behandla ärendet. Om de godkänner, någon gång i höst, kommer adressen med på listan med "riktiga" adresser - och jag kan lägga in vår nya adress utan alla felmeddelanden.
---
Läste nyss i tidningen om ägande. En kvinna blev intervjuad om sitt ägande. Hon kände inte att hon varit på promenad om hon inte tog foton av promenaden, av det hon såg och det hon upplevde. Hm.
Jag gillar att ta bilder. För länge sedan, närmare trettio år osv förutom framkallning och kopiering. Det var långt innan digitalkameror, långt innan photoshop. Den universitetsutbildning jag gick la mycket vikt vid fotografering, särskilt om man inte var så duktig på att teckna, vilket jag inte är. Vi skulle ju så småningom ge oss ut och dokumentera för framtida generationers skull, för den tänkte museiverksamheten vi alla skulle arbeta inom.
Min första systemkamera vägde två kilo. En kopia av en kopia. Men vad bra den var! Den var så tålig, tom en klumpeduns kunde tappa den i asfalten utan att den tog någon större skada. Jag köpte olika sorters linser, tvättade av mitt enda objektiv med specialpapper, vårdade den som ett litet barn. Någonstans inbillade jag mig att jag var bra på bilder.
Så.
Till slut blev den för tung. Och klumpig. Efter tio år tröttnade jag på att plåta hela tiden. Det hade blivit ett tvång att ta bilder som skulle kunna fungera i ett akademiskt sammanhang, att ta bilder som åtminstone skulle kunna platsa i en bildserie under en föreläsning. Jag kände att kameran hamnade mellan mig och resten av världen.
Jag började resa utan kamera. Jag började leva utan kamera.
- Men har du inga bilder från resan? frågade folk.
-Nej, svarade jag, ni får lyssna på min berättelse i stället.
Nästa utmaning började, att berätta vyerna, folk jag träffade, saker jag var med om, utan att ha bilder till hjälp.
Så blev det roligare igen med kamera. Jag köpte en ny systemkamera inför en Afrikaresa. Jag tog massor med bilder, slösade riktigt, köpte femtielva filmer att använads under två veckor. Jag använde varenda en och framkallade alla bilder. På en fotoaffär, jag kan bara framkalla svartvitt själv. Det kostade verkligen skjortan, men vadå? Nu var det ju kul igen.
Häromåret fick jag en ny kamera i present. Jag var inte nöjd med den superlätta, lite dum var den allt och bilderna blev inte riktigt lika bra som med den där gamla tunga. Nu tror jag att jag har ett ganska hälsosamt förhållande till kameran. Jag tar med den när jag känner att jag orkar bära den (även om den är hyfsat lätt är den ganska stor) jag tar många bilder när jag tror att jag har något bra motiv, för inte behöver jag framkalla något om jag inte vill, jag kör ju in materialet på datorn och kollar där (om jag inte redan har kollat direkt i kameran) osv osv.
Samtidigt är det ganska skönt att inte känna det där tvånget att alltid plåta.
Jag kan känna att jag har varit ute på promenad utan att ha ett bildbevis för det.
Igår rensade vi ut det sista (?) i gamla bostaden. I en garderob stod några kassar.
- Fulla med skräp, sa maken.
Jag kikade i en av dem.
Skräp? Nja, det såg ut att vara en massa foton. Likadant i de tre andra kassarna. Foton på folk jag nästan glömt bort, gamla studiekamrater, pojkvänner, (här harklar sig maken, ändå vet han inte exakt vad jag skriver om) resor, kulturartefakter, hus.
Hade varit synd att slänga det "skräpet".
Visar inlägg med etikett flytt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett flytt. Visa alla inlägg
tisdag 28 juli 2009
tisdag 26 maj 2009
Logik?
Sopsorterade det sista (?) i gamla huset idag. Inte så bra med stora förråd, det är alldeles för lätt att låta bli att slänga gamla plastburkar, tomflaskor, kartonger mm. Det tog en dryg timme att dra ut skräpet från förrådet, packa bilen och köra den där halvmilen till sopstationen, packa ur alla kassar och slänga på rätt ställe. Jag hittade förpackningar för risifrutti med utgångsdatum 16 mars 2003.
Jag är en latmaja, jag orkar sällan städa så ordentligt. Min disciplin måste bli bättre.
Medan jag kånkade runt på kassar och kartonger på sopstationen kom det två andra ordentliga för att slänga sitt skräp. Båda lät bilarna gå på tomgång de fem resp tio minuterna det tog för dem att slänga skräpet.
Hmmm, hur mycket "sparar" man på miljön om man slänger fyra vinflaskor, tio konservburkar, några plastpåsar och en kasse tidningar och samtidigt släpper ut bilavgaser?
Verkar inte helt logiskt.
Okej, jag är inte fröken duktig själv, nu bor vi ju så nära lillungens skola att vi kan cykla dit, men hittills har vi inte gjort det (min ursäkt är att jag måste köpa låsa till hennes cykel), jag har tagit bilen.
---
Läser i tidningen om olika projekt att få folk att cykla mer och låta bilen stå korta sträckor. Vad man än tycker om saken i sig (man har tävlingar och lottar ut cyklar för EU-pengar - fast om man redan cyklar, har man väl en cykel?), är syftet gott.
Självklart kommer det då genast insändare om att de rörelsehindrade minsann inte kan cykla, utan är hänvisade till att ta bil eller färdtjänst.
Hmmmm.
Att en person som är rörelsehindrad oftast inte kan cykla är väl självklart, men ska det hindra en person som inte sitter i rullstol att cykla? Förstår inte riktigt insändarskribentens logik.
Eller är det så att han/hon blev avundsjuk på dem som kan tävla om en ny cykel?
---
Ikväll ska jag gå Vårruset. Å nej, här springs inte. Om det inte är så att lillungen har ramlat eller det är annan fara på gång.
Det är högsommarvärme, men blåsigt. Hoppas på att det inte slår om till regn. Var mina regnkläder är, vete fåglarna.
Jag är en latmaja, jag orkar sällan städa så ordentligt. Min disciplin måste bli bättre.
Medan jag kånkade runt på kassar och kartonger på sopstationen kom det två andra ordentliga för att slänga sitt skräp. Båda lät bilarna gå på tomgång de fem resp tio minuterna det tog för dem att slänga skräpet.
Hmmm, hur mycket "sparar" man på miljön om man slänger fyra vinflaskor, tio konservburkar, några plastpåsar och en kasse tidningar och samtidigt släpper ut bilavgaser?
Verkar inte helt logiskt.
Okej, jag är inte fröken duktig själv, nu bor vi ju så nära lillungens skola att vi kan cykla dit, men hittills har vi inte gjort det (min ursäkt är att jag måste köpa låsa till hennes cykel), jag har tagit bilen.
---
Läser i tidningen om olika projekt att få folk att cykla mer och låta bilen stå korta sträckor. Vad man än tycker om saken i sig (man har tävlingar och lottar ut cyklar för EU-pengar - fast om man redan cyklar, har man väl en cykel?), är syftet gott.
Självklart kommer det då genast insändare om att de rörelsehindrade minsann inte kan cykla, utan är hänvisade till att ta bil eller färdtjänst.
Hmmmm.
Att en person som är rörelsehindrad oftast inte kan cykla är väl självklart, men ska det hindra en person som inte sitter i rullstol att cykla? Förstår inte riktigt insändarskribentens logik.
Eller är det så att han/hon blev avundsjuk på dem som kan tävla om en ny cykel?
---
Ikväll ska jag gå Vårruset. Å nej, här springs inte. Om det inte är så att lillungen har ramlat eller det är annan fara på gång.
Det är högsommarvärme, men blåsigt. Hoppas på att det inte slår om till regn. Var mina regnkläder är, vete fåglarna.
söndag 10 maj 2009
Kvällen innan flyttlasset skulle gå höll jag på med mina kartonger och packade och packade till tio. Då stupade jag i säng. En kvart senare - så kändes det i alla fall - vaknade jag och kunde rakt inte somna om. Klockan var bara fyra på morgonen, men efter att ha snurrat runt ett par varv i sängen bestämde jag mig för att gå ner i köket och packa lite till.
Varför blir det alltid så att man har hur mycket som helst kvar in i det sista?
Halv sex kom maken ner. Han drack lite kaffe och gav sig sedan iväg till bygget/nya hemmet.
Jag packade och packade. Halv sju väckte jag lillungen. Klockan sju ringde storungen på mobilen och frågade om jag skulle kunna tänka mig att packa hans gamla videofilmer som han inte packat själv. Det hade jag redan gjort, dagen innan. Förstod nog att han ville ha dem kvar.
Strax efter åtta kom flyttgubbarna, eller kanske man ska kalla dem flyttkillar, de var ganska unga. Packmästaren ställde sig i köket och ägnade de nästa två timmarna åt att slå in allt glas och porslin, medan de andra kånkade ut kartonger och möbler.
Två på eftermiddagen var allt inburet i nya huset. Fast möbler och kartonger hamnade på lite andra ställen än det var tänkt. I sängkammaren stod två målare och målade väggar, i köket stod en snickare på knä och la in golv, i tvättstugan höll rörmokaren till och installerade tvättmaskin och torktumlare (varför är karlar så knepiga? Varför ställer de in torktumlaren med högerhängd dörr till vänster om tvättmaskinen, som har vänsterhängd dörr?), i källaren stod elektrikern vid elskåpet och drog lite ledningar, maken for omkring och försökte styra upp allt. Då kom begåvningsreserven från Telia för att koppla in telefonerna.
Men.
Han "kunde" inte installera dem, då jag inte lagt någon beställning av flytt av privatnumret och han inte ville flytta bara firmanumret. Jag ringde till Telias kundtjänst för att få det gjort. Det gick inte att ordna, man måste ringa ett speciellt 020-nummer, som har telefontid mellan 9.10-9.15 helgfria söndagar. Ungefär.
Teliamannen, som det måste vara ett allvarligt fel på, började skälla ut mig och ville att jag skulle börja trolla med knäna, så han inte skulle behöva köra iväg i oförrättat ärende.
Då brast det för mig. Tårarna sprutade och jag sprang därifrån. Teliamannen efter.
- Hör du, hör du, hör du, hör du (osv femton gånger) du MÅSTE lösa det här, lösa det här, lösa det här, lösa det här.
Till slut förstod han att jag inte var talbar. Han satte sig i sin bil och körde iväg så gruset yrde.
Jag gömde mig bakom lillstugan och grät och grät och grät. När jag hade lugnat ner mig, kom jag fram. Maken hittade mig, la armen om mig och tyckte allt var bara toppen. Då började jag gråta igen.
Så nu har vi inga telefoner heller, utom mobilerna. Blir ju nästan lappsjuk.
Sent på kvällen monterade maken in ytterdörren. Den hade kommit till sist. Maken trodde först att det hade blivit något fel, dörren var ju gul! Stämde det? Jo, det stämde så bra, jag ville ha en gul ytterdörr. Det tog dock tid för mig att våga bestämma mig för det, men vit kändes lite trist, ek har vi på innerdörrarna och det skulle ju hänga ihop, men inte passa så bra till den ljusröda falufärgen på fasaderna. Gult, med lite ockra i, är/har varit ganska vanligt på äldre hus i trakten, och så fick det bli här med.
Både maken och jag var så uppe i varv att vi inte kunde äta någon middag. Jag drack lite te och maken kaffe och det räckte. Däremot korpade vi i oss lösgodis, låter väl supernyttigt?
---
Så härligt att vakna i ett nytt rum och bara höra fåglarna utanför. Inga bilar, ingen lastbilsgranne som rensar motorn halv fem på morgonen, inga bussar, bara lugnt och fint.
Jag tog mig en dusch. Ganska intressant upplevelse det med. Trycket var lågt, det kom tio droppar i taget. Så slutade det nästan helt att rinna vatten, istället började det spola våldsamt i toaletten. Alltså, vår rörmokare har vi arbetat med i flera år och tyckt vara så bra, men nu undrar jag verkligen hur han tänker.
---
Jag ska inte gå in på så många fler detaljer, men nu känns det som om vi är ordning i alla fall. Visserligen har vi ännu inget innergolv i vardagsrummet, där blev det sprutmålat i går, visserligen saknas det lister, trösklar, bänkskivor i köket, garderober och lite annat krafs, men ändå, vi har fått lite struktur.
---
Idag har vi barnkalas. Ca trettio sex-sjuåringar kommer. Lite mer kaos i kaoset spelar just ingen roll. Vädret är just nu alldeles strålande, så vi kan vara ute. Lillungen sitter just nu i sitt nya rum och planerar lekar. Äntligen kan hon få lite privatliv, tycker hon, hon har en dörr med NYCKEL, så hon kan låsa sin dörr. Nyckeln har jag gömt.
Jag handlade godis, ballonger, korv och annat inför kalaset igår. Tjejen i kassan kunde inte hålla sig, utan frågade:
- Kalas på gång?
- Nja, hur så, sa jag, och pekade på ballongerna och tutorna. Sådana här använder vi varje helg, för det är väl detta man menar med att sitta och tuta på helgen?
Eller har jag missförstått nåt?
---
Apropå tutande, var på min brors 40-årsskiva igår kväll. Hur kul som helst, mojitos som välkomstdrink, småsnittar (man skulle äta middag innan) i ett eget hörn av en bar på, uppenbarligen Stockholms hetaste ställe. Vi som var festgäster fick varsin stämpel på handen, så bartendern skulle se att vi hade fri tillgång till dryckerna och snittarna. Allt eftersom kvällen led blev det väldigt trångt uppe i stora baren och många "vanliga" bargäster försökte snika sig ner och sätta sig vid något bord. Men min svägerska var en vakthund ;-) och släppte inte ner någon som inte hörde dit. T o m Pernilla Wahlgren och Magnus Uggla fick vända om. Bara så ni vet i vilka kretsar jag rör mig.
Puh!
Är det någon som är totalt otrendig är det just er öbo.
Varför blir det alltid så att man har hur mycket som helst kvar in i det sista?
Halv sex kom maken ner. Han drack lite kaffe och gav sig sedan iväg till bygget/nya hemmet.
Jag packade och packade. Halv sju väckte jag lillungen. Klockan sju ringde storungen på mobilen och frågade om jag skulle kunna tänka mig att packa hans gamla videofilmer som han inte packat själv. Det hade jag redan gjort, dagen innan. Förstod nog att han ville ha dem kvar.
Strax efter åtta kom flyttgubbarna, eller kanske man ska kalla dem flyttkillar, de var ganska unga. Packmästaren ställde sig i köket och ägnade de nästa två timmarna åt att slå in allt glas och porslin, medan de andra kånkade ut kartonger och möbler.
Två på eftermiddagen var allt inburet i nya huset. Fast möbler och kartonger hamnade på lite andra ställen än det var tänkt. I sängkammaren stod två målare och målade väggar, i köket stod en snickare på knä och la in golv, i tvättstugan höll rörmokaren till och installerade tvättmaskin och torktumlare (varför är karlar så knepiga? Varför ställer de in torktumlaren med högerhängd dörr till vänster om tvättmaskinen, som har vänsterhängd dörr?), i källaren stod elektrikern vid elskåpet och drog lite ledningar, maken for omkring och försökte styra upp allt. Då kom begåvningsreserven från Telia för att koppla in telefonerna.
Men.
Han "kunde" inte installera dem, då jag inte lagt någon beställning av flytt av privatnumret och han inte ville flytta bara firmanumret. Jag ringde till Telias kundtjänst för att få det gjort. Det gick inte att ordna, man måste ringa ett speciellt 020-nummer, som har telefontid mellan 9.10-9.15 helgfria söndagar. Ungefär.
Teliamannen, som det måste vara ett allvarligt fel på, började skälla ut mig och ville att jag skulle börja trolla med knäna, så han inte skulle behöva köra iväg i oförrättat ärende.
Då brast det för mig. Tårarna sprutade och jag sprang därifrån. Teliamannen efter.
- Hör du, hör du, hör du, hör du (osv femton gånger) du MÅSTE lösa det här, lösa det här, lösa det här, lösa det här.
Till slut förstod han att jag inte var talbar. Han satte sig i sin bil och körde iväg så gruset yrde.
Jag gömde mig bakom lillstugan och grät och grät och grät. När jag hade lugnat ner mig, kom jag fram. Maken hittade mig, la armen om mig och tyckte allt var bara toppen. Då började jag gråta igen.
Så nu har vi inga telefoner heller, utom mobilerna. Blir ju nästan lappsjuk.
Sent på kvällen monterade maken in ytterdörren. Den hade kommit till sist. Maken trodde först att det hade blivit något fel, dörren var ju gul! Stämde det? Jo, det stämde så bra, jag ville ha en gul ytterdörr. Det tog dock tid för mig att våga bestämma mig för det, men vit kändes lite trist, ek har vi på innerdörrarna och det skulle ju hänga ihop, men inte passa så bra till den ljusröda falufärgen på fasaderna. Gult, med lite ockra i, är/har varit ganska vanligt på äldre hus i trakten, och så fick det bli här med.
Både maken och jag var så uppe i varv att vi inte kunde äta någon middag. Jag drack lite te och maken kaffe och det räckte. Däremot korpade vi i oss lösgodis, låter väl supernyttigt?
---
Så härligt att vakna i ett nytt rum och bara höra fåglarna utanför. Inga bilar, ingen lastbilsgranne som rensar motorn halv fem på morgonen, inga bussar, bara lugnt och fint.
Jag tog mig en dusch. Ganska intressant upplevelse det med. Trycket var lågt, det kom tio droppar i taget. Så slutade det nästan helt att rinna vatten, istället började det spola våldsamt i toaletten. Alltså, vår rörmokare har vi arbetat med i flera år och tyckt vara så bra, men nu undrar jag verkligen hur han tänker.
---
Jag ska inte gå in på så många fler detaljer, men nu känns det som om vi är ordning i alla fall. Visserligen har vi ännu inget innergolv i vardagsrummet, där blev det sprutmålat i går, visserligen saknas det lister, trösklar, bänkskivor i köket, garderober och lite annat krafs, men ändå, vi har fått lite struktur.
---
Idag har vi barnkalas. Ca trettio sex-sjuåringar kommer. Lite mer kaos i kaoset spelar just ingen roll. Vädret är just nu alldeles strålande, så vi kan vara ute. Lillungen sitter just nu i sitt nya rum och planerar lekar. Äntligen kan hon få lite privatliv, tycker hon, hon har en dörr med NYCKEL, så hon kan låsa sin dörr. Nyckeln har jag gömt.
Jag handlade godis, ballonger, korv och annat inför kalaset igår. Tjejen i kassan kunde inte hålla sig, utan frågade:
- Kalas på gång?
- Nja, hur så, sa jag, och pekade på ballongerna och tutorna. Sådana här använder vi varje helg, för det är väl detta man menar med att sitta och tuta på helgen?
Eller har jag missförstått nåt?
---
Apropå tutande, var på min brors 40-årsskiva igår kväll. Hur kul som helst, mojitos som välkomstdrink, småsnittar (man skulle äta middag innan) i ett eget hörn av en bar på, uppenbarligen Stockholms hetaste ställe. Vi som var festgäster fick varsin stämpel på handen, så bartendern skulle se att vi hade fri tillgång till dryckerna och snittarna. Allt eftersom kvällen led blev det väldigt trångt uppe i stora baren och många "vanliga" bargäster försökte snika sig ner och sätta sig vid något bord. Men min svägerska var en vakthund ;-) och släppte inte ner någon som inte hörde dit. T o m Pernilla Wahlgren och Magnus Uggla fick vända om. Bara så ni vet i vilka kretsar jag rör mig.
Puh!
Är det någon som är totalt otrendig är det just er öbo.
måndag 4 maj 2009
Vådan av att flytta - och nyttan
På torsdag går flyttlasset. Vi ska flytta en halvmil längre ut på ön. Vi byter en lantlig omgivning (men med en olidlig trafik på vägen nedanför oss) mot en ännu lantligare omgivning. Vi ska bo där den enskilda lilla gropiga grusvägen tar slut, ingen kommer köra förbi oss. Vi får lite sjöutsikt, åtminstone under vinterhalvåret kommer vi se en glimt av vattnet. Över oss flyger häger, fiskgjuse, ormvråk, brun kärrhök och så skogsduvor och kråkor förstås. Fasanerna skräker (jo, det är ungefär så det låter) i buskarna. Älgarna har en egen stig över tomten, de lämnar spår efter sig. Deras högar är ibland ganska många.
För två år sedan fick vi korn på det här stället och under den här tiden har vi gått och funderat på hur vi vill bo, hur vårt nya hus ska se ut, vilken teknik vi vill ha. Nu är vi nästan där.
Inte för att huset står klart. Å nej, långt därifrån. Vi kommer ha ett fungerande kök, hoppas jag. Jag säger hoppas, för ingen vet hur gasolspisen ska installeras. Kanske har jag en tvättmaskin som jag kan använda direkt, kanske inte. Någon ytterdörr har vi inte fått hem, nu finns där bara en väl begagnad innerdörr med nyckel lika bra som en garderobsdörrnyckel. På taket ligger bara papp, resten av taket, dvs läkt och plåt, kommer dit "någon gång", plåten är inte beställd. Där ska vi ha solfångare, men taket måste ju läggas först.
Den vattenmantlade kakelugnen kommer kanske i juni, bra att vi har tumme med vår rörmokare, så vi får låna en liten varmvattenberedare. Fast man kan ju duscha kallt, har jag hört.
Garderoberna kommer tidigast v 23. Vi får ha våra kläder i flyttkartongerna ett tag. Vi har inget innergolv i vardagsrummet, men råeken till det är beställd. Maken lägger alltså pussel med planken och slipar och oljar det sedan. Fint som snus. Bonusbarnen kan flytta in i sina egna rum på sensommaren, än är det inte klart på souterrängvåningen.
Besvärligt? Nja, vi har bott ungefär så här i nio år, medan vi renoverat vår nuvarande bostad. Bagarns barn äter inte bröd, heter det. Snickarns hus blir aldrig klart, säger jag.
---
Men vad man kan slänga! Igår hittade jag en väst jag letat efter och sedan glömt. Jag har också hittat nycklarna till mitt lilla kassaskrin, min "kontantkassa" för företaget. För att inte tala om en akrylmålning som aldrig kom upp på väggen, den är ju som ny nu.
Köper svart sopsäckar i parti och minut. Jag sparar inte på riktigt allt, en hel del åker iväg. Och vad mycket dammråttor det ligger överallt Begriper det inte, jag som är så noggrann av mig.
Harkel.
För två år sedan fick vi korn på det här stället och under den här tiden har vi gått och funderat på hur vi vill bo, hur vårt nya hus ska se ut, vilken teknik vi vill ha. Nu är vi nästan där.
Inte för att huset står klart. Å nej, långt därifrån. Vi kommer ha ett fungerande kök, hoppas jag. Jag säger hoppas, för ingen vet hur gasolspisen ska installeras. Kanske har jag en tvättmaskin som jag kan använda direkt, kanske inte. Någon ytterdörr har vi inte fått hem, nu finns där bara en väl begagnad innerdörr med nyckel lika bra som en garderobsdörrnyckel. På taket ligger bara papp, resten av taket, dvs läkt och plåt, kommer dit "någon gång", plåten är inte beställd. Där ska vi ha solfångare, men taket måste ju läggas först.
Den vattenmantlade kakelugnen kommer kanske i juni, bra att vi har tumme med vår rörmokare, så vi får låna en liten varmvattenberedare. Fast man kan ju duscha kallt, har jag hört.
Garderoberna kommer tidigast v 23. Vi får ha våra kläder i flyttkartongerna ett tag. Vi har inget innergolv i vardagsrummet, men råeken till det är beställd. Maken lägger alltså pussel med planken och slipar och oljar det sedan. Fint som snus. Bonusbarnen kan flytta in i sina egna rum på sensommaren, än är det inte klart på souterrängvåningen.
Besvärligt? Nja, vi har bott ungefär så här i nio år, medan vi renoverat vår nuvarande bostad. Bagarns barn äter inte bröd, heter det. Snickarns hus blir aldrig klart, säger jag.
---
Men vad man kan slänga! Igår hittade jag en väst jag letat efter och sedan glömt. Jag har också hittat nycklarna till mitt lilla kassaskrin, min "kontantkassa" för företaget. För att inte tala om en akrylmålning som aldrig kom upp på väggen, den är ju som ny nu.
Köper svart sopsäckar i parti och minut. Jag sparar inte på riktigt allt, en hel del åker iväg. Och vad mycket dammråttor det ligger överallt Begriper det inte, jag som är så noggrann av mig.
Harkel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)