Kvällen innan flyttlasset skulle gå höll jag på med mina kartonger och packade och packade till tio. Då stupade jag i säng. En kvart senare - så kändes det i alla fall - vaknade jag och kunde rakt inte somna om. Klockan var bara fyra på morgonen, men efter att ha snurrat runt ett par varv i sängen bestämde jag mig för att gå ner i köket och packa lite till.

Varför blir det alltid så att man har hur mycket som helst kvar in i det sista?

Halv sex kom maken ner. Han drack lite kaffe och gav sig sedan iväg till bygget/nya hemmet.
Jag packade och packade. Halv sju väckte jag lillungen. Klockan sju ringde storungen på mobilen och frågade om jag skulle kunna tänka mig att packa hans gamla videofilmer som han inte packat själv. Det hade jag redan gjort, dagen innan. Förstod nog att han ville ha dem kvar.

Strax efter åtta kom flyttgubbarna, eller kanske man ska kalla dem flyttkillar, de var ganska unga. Packmästaren ställde sig i köket och ägnade de nästa två timmarna åt att slå in allt glas och porslin, medan de andra kånkade ut kartonger och möbler.

Två på eftermiddagen var allt inburet i nya huset. Fast möbler och kartonger hamnade på lite andra ställen än det var tänkt. I sängkammaren stod två målare och målade väggar, i köket stod en snickare på knä och la in golv, i tvättstugan höll rörmokaren till och installerade tvättmaskin och torktumlare (varför är karlar så knepiga? Varför ställer de in torktumlaren med högerhängd dörr till vänster om tvättmaskinen, som har vänsterhängd dörr?), i källaren stod elektrikern vid elskåpet och drog lite ledningar, maken for omkring och försökte styra upp allt. Då kom begåvningsreserven från Telia för att koppla in telefonerna.

Men.

Han "kunde" inte installera dem, då jag inte lagt någon beställning av flytt av privatnumret och han inte ville flytta bara firmanumret. Jag ringde till Telias kundtjänst för att få det gjort. Det gick inte att ordna, man måste ringa ett speciellt 020-nummer, som har telefontid mellan 9.10-9.15 helgfria söndagar. Ungefär.

Teliamannen, som det måste vara ett allvarligt fel på, började skälla ut mig och ville att jag skulle börja trolla med knäna, så han inte skulle behöva köra iväg i oförrättat ärende.

Då brast det för mig. Tårarna sprutade och jag sprang därifrån. Teliamannen efter.
- Hör du, hör du, hör du, hör du (osv femton gånger) du MÅSTE lösa det här, lösa det här, lösa det här, lösa det här.
Till slut förstod han att jag inte var talbar. Han satte sig i sin bil och körde iväg så gruset yrde.

Jag gömde mig bakom lillstugan och grät och grät och grät. När jag hade lugnat ner mig, kom jag fram. Maken hittade mig, la armen om mig och tyckte allt var bara toppen. Då började jag gråta igen.

Så nu har vi inga telefoner heller, utom mobilerna. Blir ju nästan lappsjuk.

Sent på kvällen monterade maken in ytterdörren. Den hade kommit till sist. Maken trodde först att det hade blivit något fel, dörren var ju gul! Stämde det? Jo, det stämde så bra, jag ville ha en gul ytterdörr. Det tog dock tid för mig att våga bestämma mig för det, men vit kändes lite trist, ek har vi på innerdörrarna och det skulle ju hänga ihop, men inte passa så bra till den ljusröda falufärgen på fasaderna. Gult, med lite ockra i, är/har varit ganska vanligt på äldre hus i trakten, och så fick det bli här med.

Både maken och jag var så uppe i varv att vi inte kunde äta någon middag. Jag drack lite te och maken kaffe och det räckte. Däremot korpade vi i oss lösgodis, låter väl supernyttigt?

---

Så härligt att vakna i ett nytt rum och bara höra fåglarna utanför. Inga bilar, ingen lastbilsgranne som rensar motorn halv fem på morgonen, inga bussar, bara lugnt och fint.

Jag tog mig en dusch. Ganska intressant upplevelse det med. Trycket var lågt, det kom tio droppar i taget. Så slutade det nästan helt att rinna vatten, istället började det spola våldsamt i toaletten. Alltså, vår rörmokare har vi arbetat med i flera år och tyckt vara så bra, men nu undrar jag verkligen hur han tänker.

---

Jag ska inte gå in på så många fler detaljer, men nu känns det som om vi är ordning i alla fall. Visserligen har vi ännu inget innergolv i vardagsrummet, där blev det sprutmålat i går, visserligen saknas det lister, trösklar, bänkskivor i köket, garderober och lite annat krafs, men ändå, vi har fått lite struktur.

---

Idag har vi barnkalas. Ca trettio sex-sjuåringar kommer. Lite mer kaos i kaoset spelar just ingen roll. Vädret är just nu alldeles strålande, så vi kan vara ute. Lillungen sitter just nu i sitt nya rum och planerar lekar. Äntligen kan hon få lite privatliv, tycker hon, hon har en dörr med NYCKEL, så hon kan låsa sin dörr. Nyckeln har jag gömt.

Jag handlade godis, ballonger, korv och annat inför kalaset igår. Tjejen i kassan kunde inte hålla sig, utan frågade:
- Kalas på gång?
- Nja, hur så, sa jag, och pekade på ballongerna och tutorna. Sådana här använder vi varje helg, för det är väl detta man menar med att sitta och tuta på helgen?

Eller har jag missförstått nåt?

---

Apropå tutande, var på min brors 40-årsskiva igår kväll. Hur kul som helst, mojitos som välkomstdrink, småsnittar (man skulle äta middag innan) i ett eget hörn av en bar på, uppenbarligen Stockholms hetaste ställe. Vi som var festgäster fick varsin stämpel på handen, så bartendern skulle se att vi hade fri tillgång till dryckerna och snittarna. Allt eftersom kvällen led blev det väldigt trångt uppe i stora baren och många "vanliga" bargäster försökte snika sig ner och sätta sig vid något bord. Men min svägerska var en vakthund ;-) och släppte inte ner någon som inte hörde dit. T o m Pernilla Wahlgren och Magnus Uggla fick vända om. Bara så ni vet i vilka kretsar jag rör mig.

Puh!

Är det någon som är totalt otrendig är det just er öbo.