Traditionsrikt

Hur länge är alltid? All tid. Alltid, det måste ju vara väldigt länge. "Vi har alltid gjort på det här sättet. Alltså ska vi alltid fortsätta göra på samma sätt." Det låter ju rätt tryggt att alltid göra på samma sätt.
Vi har alltid firat midsommar på ett visst sätt och vi har alltid firat jul på ett annat sätt. Och vi har alltid firat på samma sätt oberoende av var vi bott i landet och i vilken samhällsklass vi tillhör.

Eller nja, så är det väl inte.

Vi har inte alltid tittat på Kalle Anka klockan tre på julafton, det började 1960. Vi har inte alltid haft ett Vasalopp första söndagen i mars, "bara" sedan 1922. Jag skulle kunna ha en väldigt lång uppräkning här, men nöjer mig med dessa två exempel.

1983 ändrades svenska flaggans dag till att bli nationaldag och 2005 blev dagen en helgdag. Fram till dess var det alltså en dag då folk arbetade ungefär som vanligt och skolbarnen hade lektioner. Är åtta år "alltid"? "Vi har alltid firat nationaldag och det får ingen ta ifrån oss", hör man ibland.

Att det på fullt allvar finns de som tror att någon eller några ska ta nationaldagen, kapa den. De som vill fira gör det, varsågoda. Ingen tänker stjäla dagen. Ingen tänker stjäla flaggan heller. Jag flaggar gärna, både på allmänna flaggdagar och annars, det ser så stiligt ut.

Tidigare i mitt liv fanns en äldre man som hade ett ovanligt sätt att se på traditioner. "Det har vi gjort en (1) gång, alltså är det en tradition", sa han ofta. Det är verkligen ett inkluderande förhållningssätt. Allt är möjligt, det finns plats för något nytt, hela tiden, alltid. Det nya införlivades med det som faktiskt hade gjorts flera gånger tidigare på ett naturligt sätt.
Nog kunde vi som tillhörde en yngre generation fnissa åt det då, men jag återkommer i min tankar ofta till det där och jag har börjat tycka att det egentligen är rätt klokt. Om man är beredd på att förändringar kan och kommer att ske, blir det inte särskilt traumatiskt. Det går ju faktiskt att fira jul, midsommar och andra helger på flera sätt, och ínget av dem behöver vara sämre än något annat.

Snart är det midsommar och om vi i vår familj gör ungefär som vi "alltid" gjort, dvs som vi gjort de senaste åren, kommer vi ta oss till hembygdsgården och titta när stången reses. Kanske köper vi några lotter i tombolan, säkert fikar vi, och så säger vi hej till vänner och bekanta. Eller så gör vi inget av det, utan något annat.
En sak är dock säker. En av oss kommer säga den vemodiga repliken:
- Nu vänder det och vi går mot mörkare tider igen.

Det är tradition.

Klassträff? Skulle inte tro det.

Häromdagen fick jag hem ett papper från ett kommersiellt eventföretag om en klassträff i min gamla hemstad. Det är, håll i er nu, trettiofem (35) år sedan jag gick ut nian och visst vill jag väl fira det med mina gamla klasskamrater?
En lördag i mars är en trerättersmiddag bokad på en lokal i den lilla staden, för 395:-, dryck tillkommer.

På baksidan av inbjudan står alla elever från 9XYZ. Eller nästan alla. Vi var 28 stycken i klassen men bara 26 står med på listan. Vad har hänt med de andra två? Lever de? Eller är det så enkelt som att de har hemligt telefonnummer och ingen mobil? Eller bor de på något slags institution?

En del namn känner jag knappt igen. Men visst ja, Elisabet E-m måste ju vara Lisa E-n. Jaha, Gunilla H-n heter fortfarande så. Inte gift alltså, eller så behöll hon sitt flicknamn, liksom Eva A-n. Killarna är lättare att komma ihåg, även om jag inte riktigt minns vem som är Tord eller Lennart.

Tja, av alla de övriga 27 har jag jul- och födelsedagskortskontakt med en person. Resten är jag inte intresserad av att träffa. De flesta bor kvar i den lilla staden, det kan jag ju se på adresslistan.

Vi hade en klassträff efter åtta år (!) och det var faktiskt kul. De flesta tjejerna var gifta och  hade ett, två eller t o m tre barn vid 24 års ålder, de satt där som små tanter och pratade matrecept och stickbeskrivningar. Jag storknade och ägnade mest tid åt min "bästis" och åt flera av killarna.

Jag gick i en mycket stökig klass, där flera av eleverna hade klippkort i OBS-klassen. I nian varvade det ner litegrann, då rektorn äntligen insåg hur illa det var ställt. Han ordnade så att nästan all undervisning skedde i halvklass, de stökiga tjejerna med de något lugnare killarna (det fanns några stycken) och de stökiga killarna med de lugna tjejerna. Gissa tre gånger i vilken grupp jag hamnade.

Hur som helst, på den där klassträffen fick jag höra hur det hade gått för stökkillarna. Det hade gått bra. Någon insåg ju försent i grundskolan att bättre betyg än ettor och streck hade varit bra, men såg sedan till att yngre bröder pluggade lite mer. Någon annan var tvungen att bli vuxen väldigt tidigt, då hans mor gick bort och han fick ta hand om sin utvecklingsstörde bror. Det låter ju inte så bra eller roligt, men plötsligt var han en hel person, eftertänksam, mogen, rolig och inte ett spår av den lille kaxige pubertetstjommen med mobbningstendenser.

Mobbing, ja. Det var mer än så många gånger. Värst var M S-W, en tjej på en och åttio och med en matchvikt om runt 75-80 kg. Jag hade ingen storebror, men en ett par år äldre killkompis som visade mig hur man kan slå en uppercut. Det räckte med att jag demonstrerade det en gång, sedan slapp jag mer tjafs från M S-W:s håll. Jag hade tillräckligt många vittnen som hade kunnat tala till min fördel, om M hade gått till rektorn. Där var hon dock redan alltför välkänd, så hon lade ner bråket.

Så, en daglig dos av pennalism, psykisk och fysisk mobbing, sexuella trakasserier ... att man överlevde. Tur många lärare hade en genuin pedagogisk förmåga - och otur att den förmågan inte sträckte sig ut till korridorerna under rasterna.

Nej. Jag tänker inte fortsätta nu, det kom upp för många minnen, för många otäckheter som jag helst vill glömma.

Klassfesten tänker jag sannerligen inte gå på. Undrar om någon tänker gå dit.

Kvällen innan flyttlasset skulle gå höll jag på med mina kartonger och packade och packade till tio. Då stupade jag i säng. En kvart senare - så kändes det i alla fall - vaknade jag och kunde rakt inte somna om. Klockan var bara fyra på morgonen, men efter att ha snurrat runt ett par varv i sängen bestämde jag mig för att gå ner i köket och packa lite till.

Varför blir det alltid så att man har hur mycket som helst kvar in i det sista?

Halv sex kom maken ner. Han drack lite kaffe och gav sig sedan iväg till bygget/nya hemmet.
Jag packade och packade. Halv sju väckte jag lillungen. Klockan sju ringde storungen på mobilen och frågade om jag skulle kunna tänka mig att packa hans gamla videofilmer som han inte packat själv. Det hade jag redan gjort, dagen innan. Förstod nog att han ville ha dem kvar.

Strax efter åtta kom flyttgubbarna, eller kanske man ska kalla dem flyttkillar, de var ganska unga. Packmästaren ställde sig i köket och ägnade de nästa två timmarna åt att slå in allt glas och porslin, medan de andra kånkade ut kartonger och möbler.

Två på eftermiddagen var allt inburet i nya huset. Fast möbler och kartonger hamnade på lite andra ställen än det var tänkt. I sängkammaren stod två målare och målade väggar, i köket stod en snickare på knä och la in golv, i tvättstugan höll rörmokaren till och installerade tvättmaskin och torktumlare (varför är karlar så knepiga? Varför ställer de in torktumlaren med högerhängd dörr till vänster om tvättmaskinen, som har vänsterhängd dörr?), i källaren stod elektrikern vid elskåpet och drog lite ledningar, maken for omkring och försökte styra upp allt. Då kom begåvningsreserven från Telia för att koppla in telefonerna.

Men.

Han "kunde" inte installera dem, då jag inte lagt någon beställning av flytt av privatnumret och han inte ville flytta bara firmanumret. Jag ringde till Telias kundtjänst för att få det gjort. Det gick inte att ordna, man måste ringa ett speciellt 020-nummer, som har telefontid mellan 9.10-9.15 helgfria söndagar. Ungefär.

Teliamannen, som det måste vara ett allvarligt fel på, började skälla ut mig och ville att jag skulle börja trolla med knäna, så han inte skulle behöva köra iväg i oförrättat ärende.

Då brast det för mig. Tårarna sprutade och jag sprang därifrån. Teliamannen efter.
- Hör du, hör du, hör du, hör du (osv femton gånger) du MÅSTE lösa det här, lösa det här, lösa det här, lösa det här.
Till slut förstod han att jag inte var talbar. Han satte sig i sin bil och körde iväg så gruset yrde.

Jag gömde mig bakom lillstugan och grät och grät och grät. När jag hade lugnat ner mig, kom jag fram. Maken hittade mig, la armen om mig och tyckte allt var bara toppen. Då började jag gråta igen.

Så nu har vi inga telefoner heller, utom mobilerna. Blir ju nästan lappsjuk.

Sent på kvällen monterade maken in ytterdörren. Den hade kommit till sist. Maken trodde först att det hade blivit något fel, dörren var ju gul! Stämde det? Jo, det stämde så bra, jag ville ha en gul ytterdörr. Det tog dock tid för mig att våga bestämma mig för det, men vit kändes lite trist, ek har vi på innerdörrarna och det skulle ju hänga ihop, men inte passa så bra till den ljusröda falufärgen på fasaderna. Gult, med lite ockra i, är/har varit ganska vanligt på äldre hus i trakten, och så fick det bli här med.

Både maken och jag var så uppe i varv att vi inte kunde äta någon middag. Jag drack lite te och maken kaffe och det räckte. Däremot korpade vi i oss lösgodis, låter väl supernyttigt?

---

Så härligt att vakna i ett nytt rum och bara höra fåglarna utanför. Inga bilar, ingen lastbilsgranne som rensar motorn halv fem på morgonen, inga bussar, bara lugnt och fint.

Jag tog mig en dusch. Ganska intressant upplevelse det med. Trycket var lågt, det kom tio droppar i taget. Så slutade det nästan helt att rinna vatten, istället började det spola våldsamt i toaletten. Alltså, vår rörmokare har vi arbetat med i flera år och tyckt vara så bra, men nu undrar jag verkligen hur han tänker.

---

Jag ska inte gå in på så många fler detaljer, men nu känns det som om vi är ordning i alla fall. Visserligen har vi ännu inget innergolv i vardagsrummet, där blev det sprutmålat i går, visserligen saknas det lister, trösklar, bänkskivor i köket, garderober och lite annat krafs, men ändå, vi har fått lite struktur.

---

Idag har vi barnkalas. Ca trettio sex-sjuåringar kommer. Lite mer kaos i kaoset spelar just ingen roll. Vädret är just nu alldeles strålande, så vi kan vara ute. Lillungen sitter just nu i sitt nya rum och planerar lekar. Äntligen kan hon få lite privatliv, tycker hon, hon har en dörr med NYCKEL, så hon kan låsa sin dörr. Nyckeln har jag gömt.

Jag handlade godis, ballonger, korv och annat inför kalaset igår. Tjejen i kassan kunde inte hålla sig, utan frågade:
- Kalas på gång?
- Nja, hur så, sa jag, och pekade på ballongerna och tutorna. Sådana här använder vi varje helg, för det är väl detta man menar med att sitta och tuta på helgen?

Eller har jag missförstått nåt?

---

Apropå tutande, var på min brors 40-årsskiva igår kväll. Hur kul som helst, mojitos som välkomstdrink, småsnittar (man skulle äta middag innan) i ett eget hörn av en bar på, uppenbarligen Stockholms hetaste ställe. Vi som var festgäster fick varsin stämpel på handen, så bartendern skulle se att vi hade fri tillgång till dryckerna och snittarna. Allt eftersom kvällen led blev det väldigt trångt uppe i stora baren och många "vanliga" bargäster försökte snika sig ner och sätta sig vid något bord. Men min svägerska var en vakthund ;-) och släppte inte ner någon som inte hörde dit. T o m Pernilla Wahlgren och Magnus Uggla fick vända om. Bara så ni vet i vilka kretsar jag rör mig.

Puh!

Är det någon som är totalt otrendig är det just er öbo.