Klassträff? Skulle inte tro det.

Häromdagen fick jag hem ett papper från ett kommersiellt eventföretag om en klassträff i min gamla hemstad. Det är, håll i er nu, trettiofem (35) år sedan jag gick ut nian och visst vill jag väl fira det med mina gamla klasskamrater?
En lördag i mars är en trerättersmiddag bokad på en lokal i den lilla staden, för 395:-, dryck tillkommer.

På baksidan av inbjudan står alla elever från 9XYZ. Eller nästan alla. Vi var 28 stycken i klassen men bara 26 står med på listan. Vad har hänt med de andra två? Lever de? Eller är det så enkelt som att de har hemligt telefonnummer och ingen mobil? Eller bor de på något slags institution?

En del namn känner jag knappt igen. Men visst ja, Elisabet E-m måste ju vara Lisa E-n. Jaha, Gunilla H-n heter fortfarande så. Inte gift alltså, eller så behöll hon sitt flicknamn, liksom Eva A-n. Killarna är lättare att komma ihåg, även om jag inte riktigt minns vem som är Tord eller Lennart.

Tja, av alla de övriga 27 har jag jul- och födelsedagskortskontakt med en person. Resten är jag inte intresserad av att träffa. De flesta bor kvar i den lilla staden, det kan jag ju se på adresslistan.

Vi hade en klassträff efter åtta år (!) och det var faktiskt kul. De flesta tjejerna var gifta och  hade ett, två eller t o m tre barn vid 24 års ålder, de satt där som små tanter och pratade matrecept och stickbeskrivningar. Jag storknade och ägnade mest tid åt min "bästis" och åt flera av killarna.

Jag gick i en mycket stökig klass, där flera av eleverna hade klippkort i OBS-klassen. I nian varvade det ner litegrann, då rektorn äntligen insåg hur illa det var ställt. Han ordnade så att nästan all undervisning skedde i halvklass, de stökiga tjejerna med de något lugnare killarna (det fanns några stycken) och de stökiga killarna med de lugna tjejerna. Gissa tre gånger i vilken grupp jag hamnade.

Hur som helst, på den där klassträffen fick jag höra hur det hade gått för stökkillarna. Det hade gått bra. Någon insåg ju försent i grundskolan att bättre betyg än ettor och streck hade varit bra, men såg sedan till att yngre bröder pluggade lite mer. Någon annan var tvungen att bli vuxen väldigt tidigt, då hans mor gick bort och han fick ta hand om sin utvecklingsstörde bror. Det låter ju inte så bra eller roligt, men plötsligt var han en hel person, eftertänksam, mogen, rolig och inte ett spår av den lille kaxige pubertetstjommen med mobbningstendenser.

Mobbing, ja. Det var mer än så många gånger. Värst var M S-W, en tjej på en och åttio och med en matchvikt om runt 75-80 kg. Jag hade ingen storebror, men en ett par år äldre killkompis som visade mig hur man kan slå en uppercut. Det räckte med att jag demonstrerade det en gång, sedan slapp jag mer tjafs från M S-W:s håll. Jag hade tillräckligt många vittnen som hade kunnat tala till min fördel, om M hade gått till rektorn. Där var hon dock redan alltför välkänd, så hon lade ner bråket.

Så, en daglig dos av pennalism, psykisk och fysisk mobbing, sexuella trakasserier ... att man överlevde. Tur många lärare hade en genuin pedagogisk förmåga - och otur att den förmågan inte sträckte sig ut till korridorerna under rasterna.

Nej. Jag tänker inte fortsätta nu, det kom upp för många minnen, för många otäckheter som jag helst vill glömma.

Klassfesten tänker jag sannerligen inte gå på. Undrar om någon tänker gå dit.

Moa och Mille

Vet ni vilka de är? De är huvudpersoner i en läsebok för år 1, "Förstagluttarna". Boken finns i flera nivåer, nivå A som är den lättaste, nivå B för de mer läsvana barnen och nivå C, som är lärarens bok och som h*n läser högt ur, för att ge en förförståelse för texten.



Nu skriver två riksdagsledamöter, Eva Johnsson och Lars-Axel Nordell, båda kd, på Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/22/genusfundamentalisternas-mote-med-forstagluttarnas-verklighet att de retar sig på att genuspedagoger vill ta bort "Förstagluttarna" som läsebok. Vilka dessa genuspedagoger är, får man inte veta, annat än att det finns en artikel i Karlskoga-kuriren. http://karlskoga-kuriren.se/nyheter/karlskoga/1.67450-kritiserade-forstagluttarna-som-tema



Det bär mig emot att åtminstone till en del hålla med två kd-politiker, men jag ser inte heller att denna läsebok skulle vara sexistisk, rasistisk eller fel på annat sätt. Jag närläser den varje vecka tillsammans med min sjuåring och jag har inte reagerat på att det är just flickan Moa som behöver stödundervisning i matte, eller att det skulle vara konstigt att Ruben läser bra eller att Marjam har slöja.



Många små flickor har slöja, det är bara att åka ut till skolorna på åtminstone större orter (på min lilla ö ser man inga slöjor) och se efter. Om man sedan gillar det eller ej, är en annan fråga.



Att Moa behöver stöd i matte, so what? Hon får den hjälp hon behöver, lär sig några verktyg och arbetar sedan vidare med större lust.



Vissa flickor behöver den hjälpen, liksom vissa pojkar. Är det fel av Moni Nilsson att skriva att det var en flicka som inte gillade matte? Skulle hon ha valt att skriva att det var Mille, hade det varit bättre?



Visst identifierar sig skolbarnen med Moa och Mille och deras klasskompisar, men inte så till den milda grad att alla flickor plötsligt blir dåliga i matte och att alla pojkar börjar svära som borstbindare.



Så enögt det blir ibland!



Och så enögda många kommentatorer är på Newsmill! Plötsligt är det alls ingen schablon att flickor gillar rosa tyll och glitter och att pojkar gillar lego, enl en kommentator, för så är det för 90% av jordens befolkning och så ska det vara, för män och kvinnor har olika hjärnor (!).



Hm.



Är det så? Är inte det att dra alla små barn över en kam? Genuspedagogik handlar för mig inte om att flickor ska ha blått och pojkar ska ha rosa, för att bryta mönstret. För mig handlar det om att få tysta barn att prata och att hävda sig. Att få överaktiva barn att sätta sig ner ibland och reflektera. Att få en flicka att känna att hon duger, fast hon inte gillar rosa tyll och glitter. Att få en pojke att han duger, fast lego är det tristaste som finns och han hellre skulle leka i dockhörnan.

Genuspedagogik för mig är att hjälpa barnen till ökad självkänsla och ökat självförtroende. Att de har fler möjligheter att få reda på vilka de är.



Eller vad kan hända med en flicka som inte gillar det glittriga? Passar hon in i flickkollektivet? Är hon en riktig flicka?



Jag är en stolt mamma till en flicka som aldrig klär sig i glitter och tyll, en flicka vars bästa skolämne är matte och idrott, en flicka som säger att hon ska bli chef eller uppfinnare när hon blir stor. Och visst är hon en flicka! :-)