Järnkoll

Maken har mage att påstå att jag har ett enormt kontrollbehov. Va?! Känns inte rättvist alls. Någon måste ju veta när flyget går, någon måste ju veta var allas pass är, någon måste ju se till att alla packar rätt grejer, så inte badkläderna blir bortglömda på solsemestern eller varma jackan när vi reser någonstans där det är kallt.

Någon måste veta när biblioteksböckerna ska lämnas tillbaka, någon måste veta när det är hög tid att köpa nya tandborstar.

Alla har väl hört till leda det där om familjens projektledare. Jag säger bara "mamma är lik sin mamma".

Men det finns tillfällen när jag inte har järnkoll. Se vad jag hittade i skafferilådan:

Jag slänger inte mcyket mat, det mesta som blir över från middagen, blir lunch nästa dag. Men den här skräcken åkte i soptunnan direkt.

Moa och Mille

Vet ni vilka de är? De är huvudpersoner i en läsebok för år 1, "Förstagluttarna". Boken finns i flera nivåer, nivå A som är den lättaste, nivå B för de mer läsvana barnen och nivå C, som är lärarens bok och som h*n läser högt ur, för att ge en förförståelse för texten.



Nu skriver två riksdagsledamöter, Eva Johnsson och Lars-Axel Nordell, båda kd, på Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/22/genusfundamentalisternas-mote-med-forstagluttarnas-verklighet att de retar sig på att genuspedagoger vill ta bort "Förstagluttarna" som läsebok. Vilka dessa genuspedagoger är, får man inte veta, annat än att det finns en artikel i Karlskoga-kuriren. http://karlskoga-kuriren.se/nyheter/karlskoga/1.67450-kritiserade-forstagluttarna-som-tema



Det bär mig emot att åtminstone till en del hålla med två kd-politiker, men jag ser inte heller att denna läsebok skulle vara sexistisk, rasistisk eller fel på annat sätt. Jag närläser den varje vecka tillsammans med min sjuåring och jag har inte reagerat på att det är just flickan Moa som behöver stödundervisning i matte, eller att det skulle vara konstigt att Ruben läser bra eller att Marjam har slöja.



Många små flickor har slöja, det är bara att åka ut till skolorna på åtminstone större orter (på min lilla ö ser man inga slöjor) och se efter. Om man sedan gillar det eller ej, är en annan fråga.



Att Moa behöver stöd i matte, so what? Hon får den hjälp hon behöver, lär sig några verktyg och arbetar sedan vidare med större lust.



Vissa flickor behöver den hjälpen, liksom vissa pojkar. Är det fel av Moni Nilsson att skriva att det var en flicka som inte gillade matte? Skulle hon ha valt att skriva att det var Mille, hade det varit bättre?



Visst identifierar sig skolbarnen med Moa och Mille och deras klasskompisar, men inte så till den milda grad att alla flickor plötsligt blir dåliga i matte och att alla pojkar börjar svära som borstbindare.



Så enögt det blir ibland!



Och så enögda många kommentatorer är på Newsmill! Plötsligt är det alls ingen schablon att flickor gillar rosa tyll och glitter och att pojkar gillar lego, enl en kommentator, för så är det för 90% av jordens befolkning och så ska det vara, för män och kvinnor har olika hjärnor (!).



Hm.



Är det så? Är inte det att dra alla små barn över en kam? Genuspedagogik handlar för mig inte om att flickor ska ha blått och pojkar ska ha rosa, för att bryta mönstret. För mig handlar det om att få tysta barn att prata och att hävda sig. Att få överaktiva barn att sätta sig ner ibland och reflektera. Att få en flicka att känna att hon duger, fast hon inte gillar rosa tyll och glitter. Att få en pojke att han duger, fast lego är det tristaste som finns och han hellre skulle leka i dockhörnan.

Genuspedagogik för mig är att hjälpa barnen till ökad självkänsla och ökat självförtroende. Att de har fler möjligheter att få reda på vilka de är.



Eller vad kan hända med en flicka som inte gillar det glittriga? Passar hon in i flickkollektivet? Är hon en riktig flicka?



Jag är en stolt mamma till en flicka som aldrig klär sig i glitter och tyll, en flicka vars bästa skolämne är matte och idrott, en flicka som säger att hon ska bli chef eller uppfinnare när hon blir stor. Och visst är hon en flicka! :-)