Höra till

Gemenskap. Det är viktigt att få höra till, att känna att man är med. Att man slipper vara utanför.

Än en gång hör jag om gruppmentalitetens avigsidor, än en gång blir jag så arg och förtvivlad. Ska det någonsin ta slut? Ska vi få höra en dag att alla tillåts vara med i gruppen? Ska vi få höra att alla kan hälsa på alla? Ska vi få höra om att alla kan umgås på skolgården utan tjafs om "fel" huvudbonad, eller val av "fel" sport? Eller att man inte äter samma saker som majoriteten?
Ska vi få höra om att alla barn blir accepterade precis som de är?

Vet alla föräldrar vad som händer på rasterna? Att "några" hellre går omvägar eller ser ner i marken för att slippa heja på de klasskamrater som inte riktigt passar in i mallen.

Skolan där vi bor har en omhuldad anda. Den märks bara i rektorsbreven och i talen på skolavslutningarna.
På rasterna och på väg till skolan på morgnarna är det något annat som gäller. Pikar, glåpord. Eller mer finstilt, "du kan väl vara med dom där".

Mobbing utan slag, men som gör ont ändå.

Hösttermin

Dottern har börjat femman och reder sig själv rätt mycket. Hon packar sin påse när det är idrott, hon tar fram kläder kvällen innan och hon sorterar sina papper i en nyinköpt mapp med många fack. Från skolan har hon fått en läsårskalender där hon antecknar kommande aktiviteter. Att ta eget ansvar är roligt (hur länge det nu varar).
Igår, första skoldagen, gjorde hon ett läshastighetstest och klarade sig bra, tyckte hon. Hennes gamla speciallärare har kommit tillbaka efter sin föräldraledighet, dotterns ögon lyste av glädje.
- Äntligen är E tillbaka! Hon är bara bäst. Ja, det förstås, K var bra hon med, men E, ja, E är kanon!
Förresten har vi fått en ny idrottslärare och så har vi en ny vanlig lärare också. Och en ny kille i klassen.

Det är mycket som är nytt. Nytt klassrum i den äldsta delen av skolan, där bara femmor och sexor går, tänk redan det, att få slippa de evinnerliga "tillfälliga" barackerna och äntligen ha sitt klassrum i lokaler som är tänkta som klassrum. Med stengolv. Med riktiga korridorer. Dessutom i samma hus som skolbiblioteket. Ah, härligt, kan det bli bättre?

Och jag får min skrivtid utan att behöva gå upp mitt i natten för att kunna sitta helt ostörd. Jag ska läsa tre distanskurser i höst, två på varsin halvtid och en på heltid. Och så vill jag gå en helgkurs på det, om inte maken är bortrest just då (håller tummarna). Jag fortsätter med mitt stora projekt på heltidskursen och hoppas bli klar med mitt manus till årsskiftet. På den ena halvtidskursen har jag en idé som jag funderat på något år, ett ämne som kanske inte håller för en normallång roman men som definitivt kan bli en långnovell eller en kortroman. På den andra halvtidskursen måste det bli något annat och jag sitter och spånar. Ska jag skriva om det? Eller det? Eller kanske det här? Det ska vara något "lagom" engagerande som jag orkar ro i land men ändå inte inkräktar för mycket tidsmässigt på det stora projektet.
Som uppvärmning sitter jag och filar på en kortnovell, max 4000 tecken, vilket är drygt en A4-sida. Det är egentligen inte mitt format alls, jag vill gärna bre ut mig mer. Det är svårt att skriva kort.
Utom här.

Odrblnd?

"E'ru helt pantad i kolan, va?"
"Jävla pucko, klykar noll."

"Nu får du anstränga dig lite. Jag ska ringa dina föräldrar ikväll och säga att du är den lataste elev jag någonsin haft."


Har någon här hört något sådant? Kanske inte blivit bemött själv, men kanske varit med om att klasskamrater blivit kallade puckon? Kanske, gud förbjude, kallat någon för pucko, varit en mobbare?

Jag hade väldigt lätt för att lära mig att läsa. För att använda en sliten schablon, det gick som en dans. Jag begrep inte alls att det fanns andra barn som inte fick till det, det var ju så lätt. Jag upptäckte nya världar varje gång jag satte mig med en ny bok, jag läste jämt (det gör jag fortfarande, så fort jag kommer åt).

Så småningom fick jag ett ord för det, de eleverna var ordblinda. Ungefär som att någon behövde glasögon för att kunna läsa på svarta tavlan (som på den tiden oftare var grön). Men det fanns inga hjälpmedel, de eleverna fick väl jobba på lite mer. Gnäll inte, kom igen.


Någon gick på stödundervisning, satt av lite tid i "dumklassen". Någon annan bråkade hellre, då fick man åtminstone lite mer uppmärksamhet av lärarna. En tredje gladdes åt sin enda trea eller fyra i betyget, i ett ämne som inte krävde inläsning.

Man säger inte ordblind längre, man kallar det dyslexi, efter grekiskans dys som betyder svårt och lexia som i sin tur betyder att man har svårt med ord och bokstäver. Cirka 6% av befolkningen beräknas ha dyslexi och ytterligare 4% visar vissa tecken på dyslexi.
Några tecken på dyslexi är att man läser långsamt och hackigt eller tvärtom, att man läser fort och gissar. Kanske utelämnar man vissa småord eller blandar ihop bokstäverna B och D.
När en dyslektiker skriver, kan hen vara osäker på bokstävernas form. Ofta utelämnas vokaler och konsonanterna byter plats med varandra. Handstilen kan vara svårläst och osäker. Ibland blandar dyslektikern ihop höger och vänster, liksom öster och väster.

I förra veckan var tioåringen och vi föräldrar på besök hos en logoped, för att utreda om hon har dyslexi. Det är helt klart att hon har det - och vilken lättnad!
"Då är jag inte dum i huvet", sa hon.

Jag skriver det igen.

"Då är jag inte dum i huvet."

Vad vi än har sagt och hur mycket vi än hjälpt henne och läst med henne och uppmuntrat henne i allt, så har hon ändå gått omkring i tre långa skolår och trott att hon är nog lite dum i huvudet. Hon har hela tiden fått kämpa för att orka med läsningen. Andra ämnen, som bild, idrott och teknik har hon hela tiden älskat, för då har hon fått tänka på sitt vis.  Eller så har hon memorerat långa stycken av textboken. Att delta muntligt på lektionerna har hon aldrig haft några problem med, snarare tvärtom.

Nu har hon fått låna en daisy-spelare, så hon kan lyssna på läxböckerna istället. Nu tror vi att mycket kommer att falla på plats.

Jag visste väl det

Varsågoda och läs:


DN


Jag visste väl det.


Att just jag inte är någon mattestjärna har ingenting med saken att göra.

Sånt man kan fundera på, del 8

Något har hänt med diverse inställningar på min blogg. Plötsligt hade alla uppdateringar på de bloggar jag själv följer bara försvunnit. Jag har ägnat en liten stund att reparera, men troligen har jag på vägen tappat bort någon blogg.

---

Läser en notis i DN om att en skola i Jönköping har slutat uppmana eleverna (eller deras föräldrar) att ta med sig frukt. Detta för att en förälder hade klagat, med motiveringen att skolan ska vara avgiftsfri. Så denna person anser alltså att frukt är detsamma som en avgift. Hur mycket kostar det att skicka med sitt barn ett äpple eller en banan till skolan? Och hur tänker skolan som genast viker sig?

---

Än mer provocerande är det engelska "burslagsmålet" mellan ett par småpojkar. De är åtta år och deltog i en uppvisningsmatch för MMA. Jag vet hur många som är intresserade av denna sport, att den är på väg upp i popularitet, men ändå, det finns så många andra sporter som jag anser är bättre för så små barn. Och så detta att de matchas i en bur!

Det känns sjukt.


DN


DN

Det här med språk kan vara svårt det

Kom nyss hem från ett utvecklingssamtal med trettonåringen och hennes klassföreståndare. Hon har gjort stora framsteg, så allt ser bra ut inför första betyget nästa läsår. Men en och annan sak skulle behöva förbättras, ansåg läraren, framför allt i svensk grammatik. "Men det är bra att du kämpar på, ibland kan det vara bättre än om man har väldigt lätt för sig."
Det får nog stå för honom det.
Och så kom det:
   - När jag vart lärare ...

Mina öron skrumpnade nästan ihop. "När jag vart lärare ..." Vart, vart, vad då vart?

"När jag blev lärare ..." om jag får be.

Denna lärare undervisar i engelska och franska. Men kanske är han bättre på de språken?

Klassträff? Skulle inte tro det.

Häromdagen fick jag hem ett papper från ett kommersiellt eventföretag om en klassträff i min gamla hemstad. Det är, håll i er nu, trettiofem (35) år sedan jag gick ut nian och visst vill jag väl fira det med mina gamla klasskamrater?
En lördag i mars är en trerättersmiddag bokad på en lokal i den lilla staden, för 395:-, dryck tillkommer.

På baksidan av inbjudan står alla elever från 9XYZ. Eller nästan alla. Vi var 28 stycken i klassen men bara 26 står med på listan. Vad har hänt med de andra två? Lever de? Eller är det så enkelt som att de har hemligt telefonnummer och ingen mobil? Eller bor de på något slags institution?

En del namn känner jag knappt igen. Men visst ja, Elisabet E-m måste ju vara Lisa E-n. Jaha, Gunilla H-n heter fortfarande så. Inte gift alltså, eller så behöll hon sitt flicknamn, liksom Eva A-n. Killarna är lättare att komma ihåg, även om jag inte riktigt minns vem som är Tord eller Lennart.

Tja, av alla de övriga 27 har jag jul- och födelsedagskortskontakt med en person. Resten är jag inte intresserad av att träffa. De flesta bor kvar i den lilla staden, det kan jag ju se på adresslistan.

Vi hade en klassträff efter åtta år (!) och det var faktiskt kul. De flesta tjejerna var gifta och  hade ett, två eller t o m tre barn vid 24 års ålder, de satt där som små tanter och pratade matrecept och stickbeskrivningar. Jag storknade och ägnade mest tid åt min "bästis" och åt flera av killarna.

Jag gick i en mycket stökig klass, där flera av eleverna hade klippkort i OBS-klassen. I nian varvade det ner litegrann, då rektorn äntligen insåg hur illa det var ställt. Han ordnade så att nästan all undervisning skedde i halvklass, de stökiga tjejerna med de något lugnare killarna (det fanns några stycken) och de stökiga killarna med de lugna tjejerna. Gissa tre gånger i vilken grupp jag hamnade.

Hur som helst, på den där klassträffen fick jag höra hur det hade gått för stökkillarna. Det hade gått bra. Någon insåg ju försent i grundskolan att bättre betyg än ettor och streck hade varit bra, men såg sedan till att yngre bröder pluggade lite mer. Någon annan var tvungen att bli vuxen väldigt tidigt, då hans mor gick bort och han fick ta hand om sin utvecklingsstörde bror. Det låter ju inte så bra eller roligt, men plötsligt var han en hel person, eftertänksam, mogen, rolig och inte ett spår av den lille kaxige pubertetstjommen med mobbningstendenser.

Mobbing, ja. Det var mer än så många gånger. Värst var M S-W, en tjej på en och åttio och med en matchvikt om runt 75-80 kg. Jag hade ingen storebror, men en ett par år äldre killkompis som visade mig hur man kan slå en uppercut. Det räckte med att jag demonstrerade det en gång, sedan slapp jag mer tjafs från M S-W:s håll. Jag hade tillräckligt många vittnen som hade kunnat tala till min fördel, om M hade gått till rektorn. Där var hon dock redan alltför välkänd, så hon lade ner bråket.

Så, en daglig dos av pennalism, psykisk och fysisk mobbing, sexuella trakasserier ... att man överlevde. Tur många lärare hade en genuin pedagogisk förmåga - och otur att den förmågan inte sträckte sig ut till korridorerna under rasterna.

Nej. Jag tänker inte fortsätta nu, det kom upp för många minnen, för många otäckheter som jag helst vill glömma.

Klassfesten tänker jag sannerligen inte gå på. Undrar om någon tänker gå dit.

Vi tänder ett ljus i advent

Inte vår kyrka

Åttaåringens skolelever gick i morse traditionsenligt i fackeltåg till den lilla stenkyrkan, granne med skolan. Föräldrarna får följa med, om man lovar att sätta sig längst bak. Kyrkoherden hälsar välkommen, ställer några frågor om varför vi firar jul och vem vi väntar på och alla barnen, från sexårsverksamheten och upp till trean (de större barnen går nästa fredag) räcker ivrigt upp sina händer.

Men egentligen är det lite av musikskolans dag. Det är blockflöjter, saxofoner, dragspel, tvärflöjter och en fagott (!). Som vanligt när viljan är större än förmågan, låter det väl lite så där, men entusiasmen sprudlar och alla sitter med tårar i ögonen ändå. Av rörelse, kanske jag ska tillägga.
Det var dock lite svårt under en melodi, barnen hade kommit fram till de sista takterna när jag faktiskt insåg att det var "Bjällerklang" de spelade. Det lät som väldigt mycket annat, på en gång, fram till dess.

Kyrkan är ju inte så stor, så 140 elever och några föräldrar, lärare och några småsyskon fyllde kyrkan helt.  Vilken stämning det var!

Jag köpte ny mobil för någon månad sedan och det blir hyfsade bilder med den inbyggda kameran. Jag är strängt uppfostrad och tycker egentligen inte man ska/får fotografera i kyrkan, men det var ganska många som gjorde det, så  jag tänkte att jag gör det ändå. Snabbt upp med mobilen och tryck!

Men jag hade blivit kall medan vi väntade på skolgården, innan vi fick börja gå och jag var stel i händerna. Precis som jag tog bilden, halkade mobilen till och så här fint blev det:

Somliga straffar Gud genast.

Vem gjorde det?

Jag var på studiebesök i åttaåringens klass idag på förmiddagen. Lektionen ägnades åt religion, närmare bestämt historien om Noas ark. Fröken läste högt för alla barnen, sedan ställde hon några frågor.
- Vad kallades båten som byggdes?
En av de ivriga eleverna fick svara.
- En ark.
- Bra. Vem byggde arken?
Lika många ivriga små händer i luften. Min åttaåring fick äran att svar denna gång:
- En arkeolog.

Ja. Det måste ju stämma, eller hur?

Siffersinne

Det skar sig nästan direkt mellan mig och räkning, som vi sa på den tiden. Att lära sig läsa och skriva gick lätt och i början, de första veckorna av höstterminen i första klass, var också siffror kul. Så blev jag sjuk i vattkoppor. När jag äntligen fick gå tillbaka till skolan, ansåg fröken att jag skulle ha kvarsittning för att hinna i kapp lite med siffrorna. Om jag uppfattade det rätt, ringde hon inte hem och varskodde min mamma. Jag tyckte det var så kul att få en extra timme, att jag satt i min bänk och bara var glad och pratade på hela kvarsittningen. Inte skrev jag så många femmor eller sexor.
När jag glädjestrålande kom hem, var mamma och mormor i upplösningstillstånd. Här kom jag hem en timme försent och de visste inte varför!
Då var det inte längre fullt så kul med kvarsittning. Jag förstod på deras miner att det var något skamligt, något man skulle akta sig för.

En vecka senare blev det en ny kvarsittning för mig, eftersom jag hade pratat bort första kvarsittningen. Då var det inte alls skoj att sitta kvar i skolan, när de andra eleverna fick gå hem. Och inte ringde läraren hem denna gång heller.
Jag satt med mina åttor och nior och kämpade på.

Så småningom flyttade vi till en annan del av Sverige. Där använde man sig inte alls av kvarsittning, det hade varit en omöjlighet på landsbygden, där alla elever var beroende av gemensam skolskjuts.

Men missade man lektioner eller prov pga sjukdom, fick man ta igen det. Matteproven (varför var det alltid matten jag missade?) skulle göras i enskildhet, i materialrummet med ormar och grodor i spritburkar, planscher över flora och fauna, skelett, kartor ... det luktade säreget därinne, gammalt, torrt och dammigt. Att sitta där var alltid otäckt. Även om jag väl förstod att de inlagda ormarna inte hade levt de senaste 90 åren, hade jag ändå en känsla av att de skulle kunna ringla sig ur sina burkar.
Där skulle jag alltså sitta och göra det diagnostiska matteprovet. Tro sjutton det, att jag i bästa fall skrev medelmåttigt.

Så fort det fanns en möjlighet, valde jag bort matten. På högstadiet blev det allmän matte (men särskild engelska och franska). Konstigt nog var kemi och biologi mina bästa ämnen vid sidan av svenska och historia, men det var ju inte matematik, inte på den nivån. Fysik var tuffare, det var lite för likt matte.

I gymnasiet valde jag humanistisk linje, där läser man matte bara första året. Och så slapp jag ju fysik också. Men det var trist att inte få läsa de andra naturvetenskapliga ämnena, men man hinner ju inte allt.

Ibland tänker jag på de där båda kvarsittningarna hösten 1967, vad mycket de betydde egentligen. Och inte på något positivt sätt.

---

Nu går min åttaåring i tvåan. Hennes favoritämne är, gissa tre gånger, matte. Får  hon bara klart för sig en metod hur man räknar 9+4+1+6 utan att använda fingrar eller papper och penna, fixar hon det. Det gamla sättet, med rötter i "kvarsittningsskolan", eller "Hej matematik" (minns ni mängdläran?), är guskelov borta.
Nu är matte kul!

Moa och Mille

Vet ni vilka de är? De är huvudpersoner i en läsebok för år 1, "Förstagluttarna". Boken finns i flera nivåer, nivå A som är den lättaste, nivå B för de mer läsvana barnen och nivå C, som är lärarens bok och som h*n läser högt ur, för att ge en förförståelse för texten.



Nu skriver två riksdagsledamöter, Eva Johnsson och Lars-Axel Nordell, båda kd, på Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/22/genusfundamentalisternas-mote-med-forstagluttarnas-verklighet att de retar sig på att genuspedagoger vill ta bort "Förstagluttarna" som läsebok. Vilka dessa genuspedagoger är, får man inte veta, annat än att det finns en artikel i Karlskoga-kuriren. http://karlskoga-kuriren.se/nyheter/karlskoga/1.67450-kritiserade-forstagluttarna-som-tema



Det bär mig emot att åtminstone till en del hålla med två kd-politiker, men jag ser inte heller att denna läsebok skulle vara sexistisk, rasistisk eller fel på annat sätt. Jag närläser den varje vecka tillsammans med min sjuåring och jag har inte reagerat på att det är just flickan Moa som behöver stödundervisning i matte, eller att det skulle vara konstigt att Ruben läser bra eller att Marjam har slöja.



Många små flickor har slöja, det är bara att åka ut till skolorna på åtminstone större orter (på min lilla ö ser man inga slöjor) och se efter. Om man sedan gillar det eller ej, är en annan fråga.



Att Moa behöver stöd i matte, so what? Hon får den hjälp hon behöver, lär sig några verktyg och arbetar sedan vidare med större lust.



Vissa flickor behöver den hjälpen, liksom vissa pojkar. Är det fel av Moni Nilsson att skriva att det var en flicka som inte gillade matte? Skulle hon ha valt att skriva att det var Mille, hade det varit bättre?



Visst identifierar sig skolbarnen med Moa och Mille och deras klasskompisar, men inte så till den milda grad att alla flickor plötsligt blir dåliga i matte och att alla pojkar börjar svära som borstbindare.



Så enögt det blir ibland!



Och så enögda många kommentatorer är på Newsmill! Plötsligt är det alls ingen schablon att flickor gillar rosa tyll och glitter och att pojkar gillar lego, enl en kommentator, för så är det för 90% av jordens befolkning och så ska det vara, för män och kvinnor har olika hjärnor (!).



Hm.



Är det så? Är inte det att dra alla små barn över en kam? Genuspedagogik handlar för mig inte om att flickor ska ha blått och pojkar ska ha rosa, för att bryta mönstret. För mig handlar det om att få tysta barn att prata och att hävda sig. Att få överaktiva barn att sätta sig ner ibland och reflektera. Att få en flicka att känna att hon duger, fast hon inte gillar rosa tyll och glitter. Att få en pojke att han duger, fast lego är det tristaste som finns och han hellre skulle leka i dockhörnan.

Genuspedagogik för mig är att hjälpa barnen till ökad självkänsla och ökat självförtroende. Att de har fler möjligheter att få reda på vilka de är.



Eller vad kan hända med en flicka som inte gillar det glittriga? Passar hon in i flickkollektivet? Är hon en riktig flicka?



Jag är en stolt mamma till en flicka som aldrig klär sig i glitter och tyll, en flicka vars bästa skolämne är matte och idrott, en flicka som säger att hon ska bli chef eller uppfinnare när hon blir stor. Och visst är hon en flicka! :-)

Skrivövning

"Mitt spåortlov. På mitt sprtlov lärd jamej åka utan stavar. Och jag lärde mej åk i an kliften sälv." (läs ankarliften).

"Mitt kalas. På mitt kalas ska vi ha glass och tåta och så ska simma och så ska leka lekar."

"Min besta sport är basket och så jummpa. På lördag är det godisda och basketliga."

Sjuåringen fick ta hem sin skrivbok igår. Hon stavar som en kratta, men vad gör väl det?