Skrivråd

I förra veckan var det dags för läsårets första workshop i kreativt skrivande. Vi ska numera kunna stå lite mer på egna ben, vi som går D-kursen, så handledaren hade bara satt av en halvdag. Det räckte med att resa till studieorten över dagen, jag slapp åka dit i förväg och sova över.

Tre av oss hade skickat in skisser på manus och tankar inför essäskrivandet. En av mina frågor var om det skulle bli för tungläst med alla de inre monologer som jag tänkt mig, att jag vill vara sparsam med replikerna. Det råd jag fick gick ut på att jag ska göra precis tvärtom.
- Skriv bara dialoger! sa handledaren, professor X. Läs dramatik och se hur du kan göra.

Hoppsan, det var en utmaning. Nu sitter jag med mina gamla exemplar av diverse Shakespearepjäser och försöker lära av en mästare. Mer ska det bli; Harold Pinter, Samuel Beckett, Sarah Kane ... var några av de tips jag fick med mig.

Dramatik. Jag har aldrig i min vildaste fantasi ens föreställt mig att skriva dramatikinfluerat. Jag gillar långa svepande miljöbeskrivningar, inre tankar, mer traditionell epik. Men jag gillar också att få något att bita i.



Så vad säger du, gamle William? Ska vi köra?

Ibland blir det stim

Med tre kurser (och en helgkurs på det) kommer deadline-dagarna tätt. En eller två i veckan kan det vara och jag undrar vad jag gett mig in på. Det gäller att hålla isär mina projekt, komma ihåg vilket språk jag använder i den texten och om jag ska försöka hålla fast vid mitt "påhittade" språk i den andra texten, eller om jag ska skriva klart och tydligt att det är en skallerorm i stället för "rattel".
Det ska ju helst vara läsbart också.

Ändå tycker jag om att det är en press hela tiden att åstadkomma så och så många sidor till varje inlämning. Kanske är det bästa sättet att faktiskt få ihop något.

Senaste tvådagarsseminariet fick jag bra respons på min text. Jag fick det bekräftat att jag mycket väl kan låta en scen ta ordentligt med plats, att det blir intressant för den som läser om jag visar hur det ser ut, hur det luktar, vad någon tänker. Jag förväntade mig också att få konstruktiv kritik på de delar där jag haft mer bråttom, och det fick jag.

Nästa vecka är det dags för ett annat seminarium. Det är bara över en dag, men eftersom den utbildningsanstalten ligger 45 mil bort, behöver jag åka dit dagen innan. Jag tänker att det ska bli roligt med en resa till den staden, då jag aldrig varit där. Jag kommer dit på onsdag eftermiddag så lite turistande hinner jag med.

Den veckan avslutas med en kurs, torsdag kväll till söndag eftermiddag (fast första kvällen missar jag ju, sitter på tåg). Ambitionen för kursen är enligt kursledaren att inte bara tänka på att skriva, utan också att göra det. Att släppa hämningarna och inte låta den inre arga kritikern ta för mycket plats. Att träna upp ett flöde.
Så spännande, jag längtar så!

Och vilken tur att maken inte har någon boxningsgala han ska åka på just då.

Inlämning

Flera dagar innan deadline är det, men jag är ute i ovanligt god tid och har redan skickat in min text. Igår tog maken hand om idrottsskjutsande och -hämtande, så det var bara för mig att direkt efter frukost sätta mig ner och skriva. Och som jag skrev, och skrev, och skrev. Fyra timmars oavbrutet flöde, underbart. Så en runda med hunden och så tillbaka till laptopen för ytterligare en dryg timme. Maken tog morgonens skolskjuts och så fortsatte jag med min text. Nu gör det nästan ont i handleder och armbågar, jag har många konstiga muskler som tydligen inte används annars.

Normalt brukar det vara ganska trögt, jag får dra ut meningarna ur mig (fast det gäller inte här på bloggen, här kan jag blarra hur mycket som helst). Så kanske jag kommer till en uppgift som jag måste kontrollera, göra lite insticksresearch. Eller så känns ett ord uttjatat och jag behöver fundera över lämplig synonym. Eller jag  behöver redigera. Om jag inte kommer på något annat, så kan jag ju alltid räkna antal ord, tecken med eller utan mellanslag, eller antal rader, stycken, sidor.
"Hm, nu har jag klarat av fyra sidor till, hm, hm, det tar sig visst, sa pyromanen."

Så där värkande är det oftast.

Jag tror jag har ett snitt på en flödesdag per halvår. Eller något sådant. Det låter som en klyscha och är det också, men det handlar så mycket mer om transpiration än inspiration. Sittfläsk. Envishet. Inte smita undan.

Men den här gången rann det till. Säkert hjälpte det att jag tänkte i två dagar vad jag skulle behandla i avsnittet och antecknade ungefärligt skeende och hur personen i fråga skulle reagera. Skulle han göra det här? Nja, för överdrivet, inte trovärdigt. Men då kanske han ska göra så här istället? Mm, det blir bättre.

För en gångs skull lät jag också avsnittets huvudperson ta tid på sig, han har fått sitta på en stol och tänka, minnas detaljer från sin barndom. En mygga inar i rummet. Ett bordsur slår sina slag.

Om det blir bra vet jag inte, antagligen kommer jag gå tillbaka till textavsnittet om ett halvår och så tycker jag att "nämen, guuuud vad pinsamt".

Vad jag ska göra nu? Gärna skulle jag sätta mig med nästa avsnitt direkt, sy ihop ett par kapitel till och/eller skriva om sådant jag redan har, men faktiskt ska jag gå ut och titta till fåren. Trean, en liten brun bagge, är utomhus för första gången och det blåser. Kanske ska han och hans mamma få gå in.

Söndag

Resfebrig

Otrevlig

Försvinner in i mig själv

Olustig

Redig, har rensat duschavloppet

Dottern sjuk

Vill inte åka från henne

Försöker komma ihåg att hennes pappa är en bra pappa, en pappa som visst kan ta fram udda strumpor eller ställa glasen fel i skåpet (vad nu det spelar för roll egentligen) men som alltid tar sig tid för sina barn.

Har redan hemlängtan

Taxi beställd till 03.15 på tisdag

03.20 kommer jag vara taggad inför resan

Jag vet ju det

Ska skriva om min nästa inlämningstext minst en gång till, stryka en del, utveckla lite annat, ställa ett par konkreta frågor

Märker att ett kardinalfel är att jag växlar perspektiv. Så lätt att se hos andra, inte i egna texter

Odrblnd?

"E'ru helt pantad i kolan, va?"
"Jävla pucko, klykar noll."

"Nu får du anstränga dig lite. Jag ska ringa dina föräldrar ikväll och säga att du är den lataste elev jag någonsin haft."


Har någon här hört något sådant? Kanske inte blivit bemött själv, men kanske varit med om att klasskamrater blivit kallade puckon? Kanske, gud förbjude, kallat någon för pucko, varit en mobbare?

Jag hade väldigt lätt för att lära mig att läsa. För att använda en sliten schablon, det gick som en dans. Jag begrep inte alls att det fanns andra barn som inte fick till det, det var ju så lätt. Jag upptäckte nya världar varje gång jag satte mig med en ny bok, jag läste jämt (det gör jag fortfarande, så fort jag kommer åt).

Så småningom fick jag ett ord för det, de eleverna var ordblinda. Ungefär som att någon behövde glasögon för att kunna läsa på svarta tavlan (som på den tiden oftare var grön). Men det fanns inga hjälpmedel, de eleverna fick väl jobba på lite mer. Gnäll inte, kom igen.


Någon gick på stödundervisning, satt av lite tid i "dumklassen". Någon annan bråkade hellre, då fick man åtminstone lite mer uppmärksamhet av lärarna. En tredje gladdes åt sin enda trea eller fyra i betyget, i ett ämne som inte krävde inläsning.

Man säger inte ordblind längre, man kallar det dyslexi, efter grekiskans dys som betyder svårt och lexia som i sin tur betyder att man har svårt med ord och bokstäver. Cirka 6% av befolkningen beräknas ha dyslexi och ytterligare 4% visar vissa tecken på dyslexi.
Några tecken på dyslexi är att man läser långsamt och hackigt eller tvärtom, att man läser fort och gissar. Kanske utelämnar man vissa småord eller blandar ihop bokstäverna B och D.
När en dyslektiker skriver, kan hen vara osäker på bokstävernas form. Ofta utelämnas vokaler och konsonanterna byter plats med varandra. Handstilen kan vara svårläst och osäker. Ibland blandar dyslektikern ihop höger och vänster, liksom öster och väster.

I förra veckan var tioåringen och vi föräldrar på besök hos en logoped, för att utreda om hon har dyslexi. Det är helt klart att hon har det - och vilken lättnad!
"Då är jag inte dum i huvet", sa hon.

Jag skriver det igen.

"Då är jag inte dum i huvet."

Vad vi än har sagt och hur mycket vi än hjälpt henne och läst med henne och uppmuntrat henne i allt, så har hon ändå gått omkring i tre långa skolår och trott att hon är nog lite dum i huvudet. Hon har hela tiden fått kämpa för att orka med läsningen. Andra ämnen, som bild, idrott och teknik har hon hela tiden älskat, för då har hon fått tänka på sitt vis.  Eller så har hon memorerat långa stycken av textboken. Att delta muntligt på lektionerna har hon aldrig haft några problem med, snarare tvärtom.

Nu har hon fått låna en daisy-spelare, så hon kan lyssna på läxböckerna istället. Nu tror vi att mycket kommer att falla på plats.

Skrivövning

"Mitt spåortlov. På mitt sprtlov lärd jamej åka utan stavar. Och jag lärde mej åk i an kliften sälv." (läs ankarliften).

"Mitt kalas. På mitt kalas ska vi ha glass och tåta och så ska simma och så ska leka lekar."

"Min besta sport är basket och så jummpa. På lördag är det godisda och basketliga."

Sjuåringen fick ta hem sin skrivbok igår. Hon stavar som en kratta, men vad gör väl det?