Skrivråd

I förra veckan var det dags för läsårets första workshop i kreativt skrivande. Vi ska numera kunna stå lite mer på egna ben, vi som går D-kursen, så handledaren hade bara satt av en halvdag. Det räckte med att resa till studieorten över dagen, jag slapp åka dit i förväg och sova över.

Tre av oss hade skickat in skisser på manus och tankar inför essäskrivandet. En av mina frågor var om det skulle bli för tungläst med alla de inre monologer som jag tänkt mig, att jag vill vara sparsam med replikerna. Det råd jag fick gick ut på att jag ska göra precis tvärtom.
- Skriv bara dialoger! sa handledaren, professor X. Läs dramatik och se hur du kan göra.

Hoppsan, det var en utmaning. Nu sitter jag med mina gamla exemplar av diverse Shakespearepjäser och försöker lära av en mästare. Mer ska det bli; Harold Pinter, Samuel Beckett, Sarah Kane ... var några av de tips jag fick med mig.

Dramatik. Jag har aldrig i min vildaste fantasi ens föreställt mig att skriva dramatikinfluerat. Jag gillar långa svepande miljöbeskrivningar, inre tankar, mer traditionell epik. Men jag gillar också att få något att bita i.



Så vad säger du, gamle William? Ska vi köra?

Dödlinje

Deadline. Ett ord som innebär både press och stress. Samtidigt lockas jag av det, för det är då, när deadline närmar sig, som jag verkligen sätter mig ner och skriver. Jag spånar, tänker ut huvuddrag i handlingen, låter fingrarna löpa över tangentbordet, får ont i handleder, nacke, armbågar, rygg, rumpa ...
jag gör research i både facklitteratur och på nätet. Jag kollar hur jag själv bär mig åt när jag ska kolla under en säng, för hur gör jag det? Kryper jag ner på knä, eller hukar jag? Är det något jag kan använda i texten?
Eller, hur kan en ganska kort man tänkas sitta i sin convertible med suffletten nerfälld? Har han kanske vänsterarmen nonchalant vilande på bildörren och med benet lätt uppdraget mot ratten? Eller sitter han rakt och håller ratten med båda händerna, kanske sneglar han i backspegeln för att kolla om folket på trottoarerna tittar efter honom där han kör på boulevarderna? Har han bilradion på? Genom detaljerna blir den korte mannen i min berättelse mer levande.

Hösten förde med sig inte mindre än fjorton deadlines för texter, tre deadlines för diverse övningsuppgifter (okej, den sista är i kväll, men jag lämnade in igår, vilket betyder att ... JA! Jag är faktiskt ledig idag). Så tillkommer elva deadlines för responser i skrift, två seminarier med muntliga responser, och så en deadline för en text om den egna texten. Flera av deadline-datumen för texterna krockade nästan med varandra, därmed krockade även responsdatumen.

Inte undra på att jag känt mig matt. I vår har jag "bara" ett manus att skriva på, men två stora att bearbeta och redigera. Sedan kommer nästa fas, att be en initierad att göra faktakontroll. Jag vet redan vem jag ska fråga.