Deadline. Ett ord som innebär både press och stress. Samtidigt lockas jag av det, för det är då, när deadline närmar sig, som jag verkligen sätter mig ner och skriver. Jag spånar, tänker ut huvuddrag i handlingen, låter fingrarna löpa över tangentbordet, får ont i handleder, nacke, armbågar, rygg, rumpa ...
jag gör research i både facklitteratur och på nätet. Jag kollar hur jag själv bär mig åt när jag ska kolla under en säng, för hur gör jag det? Kryper jag ner på knä, eller hukar jag? Är det något jag kan använda i texten?
Eller, hur kan en ganska kort man tänkas sitta i sin convertible med suffletten nerfälld? Har han kanske vänsterarmen nonchalant vilande på bildörren och med benet lätt uppdraget mot ratten? Eller sitter han rakt och håller ratten med båda händerna, kanske sneglar han i backspegeln för att kolla om folket på trottoarerna tittar efter honom där han kör på boulevarderna? Har han bilradion på? Genom detaljerna blir den korte mannen i min berättelse mer levande.
Hösten förde med sig inte mindre än fjorton deadlines för texter, tre deadlines för diverse övningsuppgifter (okej, den sista är i kväll, men jag lämnade in igår, vilket betyder att ... JA! Jag är faktiskt ledig idag). Så tillkommer elva deadlines för responser i skrift, två seminarier med muntliga responser, och så en deadline för en text om den egna texten. Flera av deadline-datumen för texterna krockade nästan med varandra, därmed krockade även responsdatumen.
Inte undra på att jag känt mig matt. I vår har jag "bara" ett manus att skriva på, men två stora att bearbeta och redigera. Sedan kommer nästa fas, att be en initierad att göra faktakontroll. Jag vet redan vem jag ska fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar