"E'ru helt pantad i kolan, va?"
"Jävla pucko, klykar noll."
"Nu får du anstränga dig lite. Jag ska ringa dina föräldrar ikväll och säga att du är den lataste elev jag någonsin haft."
Har någon här hört något sådant? Kanske inte blivit bemött själv, men kanske varit med om att klasskamrater blivit kallade puckon? Kanske, gud förbjude, kallat någon för pucko, varit en mobbare?
Jag hade väldigt lätt för att lära mig att läsa. För att använda en sliten schablon, det gick som en dans. Jag begrep inte alls att det fanns andra barn som inte fick till det, det var ju så lätt. Jag upptäckte nya världar varje gång jag satte mig med en ny bok, jag läste jämt (det gör jag fortfarande, så fort jag kommer åt).
Så småningom fick jag ett ord för det, de eleverna var ordblinda. Ungefär som att någon behövde glasögon för att kunna läsa på svarta tavlan (som på den tiden oftare var grön). Men det fanns inga hjälpmedel, de eleverna fick väl jobba på lite mer. Gnäll inte, kom igen.
Någon gick på stödundervisning, satt av lite tid i "dumklassen". Någon annan bråkade hellre, då fick man åtminstone lite mer uppmärksamhet av lärarna. En tredje gladdes åt sin enda trea eller fyra i betyget, i ett ämne som inte krävde inläsning.
Man säger inte ordblind längre, man kallar det dyslexi, efter grekiskans dys som betyder svårt och lexia som i sin tur betyder att man har svårt med ord och bokstäver. Cirka 6% av befolkningen beräknas ha dyslexi och ytterligare 4% visar vissa tecken på dyslexi.
Några tecken på dyslexi är att man läser långsamt och hackigt eller tvärtom, att man läser fort och gissar. Kanske utelämnar man vissa småord eller blandar ihop bokstäverna B och D.
När en dyslektiker skriver, kan hen vara osäker på bokstävernas form. Ofta utelämnas vokaler och konsonanterna byter plats med varandra. Handstilen kan vara svårläst och osäker. Ibland blandar dyslektikern ihop höger och vänster, liksom öster och väster.
I förra veckan var tioåringen och vi föräldrar på besök hos en logoped, för att utreda om hon har dyslexi. Det är helt klart att hon har det - och vilken lättnad!
"Då är jag inte dum i huvet", sa hon.
Jag skriver det igen.
"Då är jag inte dum i huvet."
Vad vi än har sagt och hur mycket vi än hjälpt henne och läst med henne och uppmuntrat henne i allt, så har hon ändå gått omkring i tre långa skolår och trott att hon är nog lite dum i huvudet. Hon har hela tiden fått kämpa för att orka med läsningen. Andra ämnen, som bild, idrott och teknik har hon hela tiden älskat, för då har hon fått tänka på sitt vis. Eller så har hon memorerat långa stycken av textboken. Att delta muntligt på lektionerna har hon aldrig haft några problem med, snarare tvärtom.
Nu har hon fått låna en daisy-spelare, så hon kan lyssna på läxböckerna istället. Nu tror vi att mycket kommer att falla på plats.
Det skär ju i hjärtat:( men underbart att hon känner så efter diagnos! och tummen upp för Daisy! (jag har en som hon kan få om det behövs nån gång)
SvaraRaderaDet ruggiga, tycker jag, att få sin självkänsla så nedtryckt. Dyslexi har ju absolut ingenting med begåvning eller intelligens, eller brist därpå, att göra.
SvaraRaderaUj vad jag känner igen mig :( alla ord man fick bakom ryggen både från lärare och elever. Jag är dyslektiker eller ja ordblind som det hette i början, men till den skillnade att jag hade inga problem alls med att lära mig läsa, läste både bra och fort men stavningen.. Hund.. stavas inte hnd? Skönt att hon får hjälp som kan få ord och bokstäver att falla så bra som möjligt på plats.. Kram
SvaraRaderaKram Razzy. Nej, det är rent förfärligt vilka attityder folk haft (och har). Jag säger bara, äntligen kan vi fortsätta med KUNSKAPSinlärningen och så tar vi lästräning i den mån vi orkar.
SvaraRaderaHelt fantastiskt med en diagnos och att hon får hjälp. Helt överdjävligt att det fortfarande är så att man ska behöva känna sig dum. Att omgivningen har den attityden.
SvaraRaderaSkönt att hon har er!
Och tvärtom faktiskt, några av de mest kreativa kollegorna jag jobbar med har dyslexi. En liten extragåva - som man kan peppa med, när det känns tungt.
Kram!
Tack Nica! Ja, kreativ är ungen. Vet inte hur många uppfinningar hon kommer dragandes med, men vi måste ibland rensa ut en del av dem, annars får hon inte själv plats i sitt rum. Hon har ett rumsligt tänkande som är rätt hyfsat, hon kunde läsa arkitektritningar som femåring.
SvaraRaderaJust nu tänker hon arbeta antingen som uppfinnare eller baskettränare eller filmmanusförfattare när hon blir stor. Eller så ska hon bli "chef". ;-)
Det blir nog bra det.
SKÖNT att hon fick diagnos och hjälp redan nu, så många av mina vänner som fått kämpa för att få skolan här att ens utreda. I bästa fall har barnen fått sin diagnos i sexan. Under all kritik!
SvaraRaderaOch tänk hur de lär sig att klara sig, en av mina närmaste vänner tog sig igenom Teknis och många års vänskap utan att vi andra hade en aning!
Din lilla pärla komemr att ta sig så långt hon vill, chef låter bra!
Är bekant med flera fd KTH:are och chalmerister med just dyslexi. De har kompenserat det med att vara ena riktiga fenor på matematik och/eller har en stor rumslig intelligens.
RaderaSå finns det ju många, många skådespelare med dyslexi. De måste ju ändå lära sig sitt manus utantill (jag menar blott, hur många står med manus i handen på teaterscenen?).
Så finns det många inom sportvärlden som har dyslexi. Jag skulle kunna skriva en lång lista här.
Ja, jag är så glad att vi äntligen fått det konstaterat, det som vi misstänkt i tre år. I eftermiddag ska vi träffa lärare och logoped för att diskutera en handlingsplan. Nu känns det verkligen som att vi har fått gehör.
Min son som för övrigt känner 10 åringen väl, har dyslexi, kontaterat sedan många år tillbaka. Var beredd på att under hela skolgången vara på lärarkollegiet om 10 åringens rättigheter, extra tid på prov, ljudböcker, miniräknare på matten, etc, etc,. Vår erfarenhet är att det fortfarande finns mkt oförståelse och okunskap även från lärarna om detta. Sedan har vi de andra eleverna, som nästan lika mkt idag som för 30-40 år sedan dissar en elev med inlärningsvårigheter. Det har vår son fått erfara. Vi har varit på, och är på, skolan hela tiden, det behövs. Jag känner för de elever som har olika typer av inlärningsvårigheter och inte har föräldrar som hela tiden stötar. Det behövs, även om skolan konstaterat dyslexi.
SvaraRaderaluttrad morbror
ps. statistiken visar att barn/personer med dyslexi är mkt inteligenta!! de bara visar det på andra sätt ds
Tack Per!
RaderaDu kan räkna med att vi kommer vara som hökar! Lärarna på just denna skola, där hon har tre år kvar, är införstådda med problemet (även om de inte var sådär väldigt snabba med att gå med på utredning). Det kan bli annat på högstadiet, men då är vi beredda.
Ett sätt som jag tror på, för att arbeta mot ev mobbning, är att vara öppen om dyslexin.
Nu kanske någon invänder, "men du är ju anonym här på bloggen". Mmm, visst har jag en pseudonym här, men ni som regelbundet går in här vet vem jag är.
Dessutom säger jag det till alla intresserade (och ointresserade) i alla möjliga sammanhang, till hennes baskettränare, till andra föräldrar i klassen, på facebook osv osv osv.
Hon har blivit retad i skolan för att hon har stavat kompisars namn fel. Och det är för j-vligt. Just därför tjatar jag om dyslexi.
Jag tar verkligen till mig ditt ps :-)
Kram