Vi går mot döden vart vi går

Jag vill börja med att varna dem som inte vill tänka på död och begravning. Dagens inlägg kommer att handla om just det.

Makens mamma, lilla svärmor, gick bort i somras. Alltför många olika sjukdomar, som var och en hade gått att behandla, blev till slut för mycket för henne. Hon orkade inte.

Igår hade vi begravning/minnesceremoni för henne. Hon var inte med i Svenska kyrkan och hon hade varit tydlig med att hon önskade en borgerlig ceremoni. ("Ingen svartrocksjäkel för mig inte").

Vi försökte ordna allt som hon själv önskade och som vi rådde med. Vi upptäckte under veckorna som föregick ceremonin att en del begravningsbyråer har lite svårt att överhuvudtaget kunna tänka sig en minnesstund utanför kyrkan, plötsligt blev så mycket besvärligt. Skulle vi ha tända ljus? Kunde vi själva ta med ljusstakar i så fall? Musiken, då, hur gör vi med den? I församlingshemmet finns ingen ljudanläggning, "det är bara tak, väggar och golv där", sa de. Vi tog med egen bergsprängare och det gick jättebra. Jag packade ner ett par höga ljusstakar också, men husmor hade ställt fram ett par vackra i trä, så våra egna behövdes inte.

Jag förstår inte det riktigt, även om man inte har en präst, så vill man kanske ha ett värdigt slut ändå.

Hur som helst, så här gjorde vi:

Vi bokade (via byrån) en lokal nära hennes hem, för att hennes vänner skulle lättare kunna ta sig dit. Det råkade bli  församlingshemmet, någon annan tillräckligt stor lokal fanns inte. Församlingshemmen är öppna även för dem som gått ur kyrkan, men då får man betala en slant.

Vi fick kontakt via begravningsbyrån med en officiant som skulle hålla i ceremonin och hjälpa oss att sjunga. Han skulle också hålla minnestalet. Vi bokade lite lätt förtäring via församlingshemmet efter minnesstunden och beställde blommor.

Programmet blev så här:

Inledningsmusik: "Spiegel im Spiegel" av Arvo Pärt
Minnestal
Musik: "Koppången" av Åsa Jinder
Gemensam psalm "Härlig är jorden"*
Tal av maken
Musik "Gotländsk sommarnatt" Av Ernie Englund
Avslutning av officianten som läste en dikt av Harry Martinson

Efter denna ceremoni som tog ungefär en halvtimme, öppnade vi en vikvägg och gästerna fick gå in i andra halvan av rummet där det var vackert dukat. Det blev många fina tal till svärmors minne, vi grät och skrattade om vartannat, då en och annan historia inte var helt rumsren. Men det var svärmor i ett nötskal.
Någon hade känt svärmor i cirka sjuttio (70!) år, andra hade kommit in i hennes liv senare.

Det var fint alltsammans.

Nästan.

Plumpar finns det ju alltid.

Begravningsbyrån verkar inte ha stenkoll på den interna kommunikationen. En person kunde ringa upp mig för att fråga om någon detalj, jag kunde kanske inte svara precis just då, men lovade att återkomma inom en kvart. Jag ringde tillbaka, fick prata med någon annan, som lovade vidarebefordra informationen. Det skedde inte.

Det där hände vid flera tillfällen.

Byrån hade helt missuppfattat vårt upplägg och trodde - och hade bokat med husmor på församlingshemmet - att vi skulle fika samtidigt  som vi hade ceremonin. Så ville vi verkligen inte ha det, men vi var ju på plats i god tid och kunde ställa ut stolar i ett hörn av lokalen. Husmor ordnade ett extra bord där vi kunde ställa lite blommor och ett par fotografier. Hon svarade på alla våra frågor med en ängels tålamod. (Det visade sig ju att maken och husmors man är gamla kompisar och vi har träffats tidigare. Hade vi insett att XYZ var en bekant, hade vi ju självklart pratat direkt med henne och inte gått via byrån).

Och så är det det där med mänskliga plumpar. En av svärmors tidigare chefer höll ett tal som mest handlade om honom själv. Det är en sak, det är vanligt. Men sin fyrkantighet visade han när han var på väg hem.
- Men när är begravningen då? frågade han mig.
- Det är det här som är begravningen, svarade jag.
- Hon är ju inte här, hur har ni tänkt?

Jag blev ganska paff. Nej, svärmor var inte där. Hon dog i juli. Skulle vi ha haft en stor kista med henne balsamerad i? Eller skulle vi ha haft urnan där på ett bord? Skulle barnbarnens sista minnesbild av henne vara en burk?

Nej tack.

Hon kommer att bli gravsatt/spridd i samma minneslund där makens far redan är. Ingen anhörig får vara med vid det tillfället. Det berättade jag för den fd chefen.
- Jaha, ja det är väl enklare för alla unga människor förstås, att slippa tänka på det där, slippa ha en grav att sköta om, kläckte han ur sig.

Jag försökte förklara att svärmor själv ville ha det så här, men han hade slutat lyssna.

Den karln var den man som svärmor hade kallat för trögk-k. Jag förstår varför.

*även om få av oss som deltog igår är religiösa, är det alltid skönt att få sjunga något och den psalmen är väldigt fin.