Bröllop

Äntligen finns det lite tid för att skriva ner lite från helgens bröllop. Fredagen började med att hämta makens hyrsmoking. Han provade byxorna en extra gång och det var bra det. Skräddaren hade varit överambitiös med fållen, så det såg ut som att maken väntade högvatten. Men i ett vips lades byxbenen ner med en decimeter (!) och vi kunde fortsätta med våra ärenden. Vi åt lunch, rödspätta med remouladsås till oss vuxna, medan dottern valde köttbullar. Något underligt måste det ha varit med såsen, för vi fungerade som egna små pappersmassebruk efteråt. För att säga det rent ut, vi fes som galningar. Tur vi varit gifta i tretton år.

Så var det dags att ge sig iväg mot den herrgård där festen skulle hållas.

Den närmaste familjen samlades alltså dagen innan bröllopet och det var en bra idé, tycker jag. Kvällen blev skön, med grillbuffé vid en vattenkvarn.

 



Vi smorde kråset, men nog hade jag kunnat strunta i det sista glaset vin. Eller de två sista eller till och med tre.
Huvudet var lite tungt på lördagsmorgonen, men efter en cykeltur i omgivningarna, kändes det bättre.

Längst bort i horisonten skymtar kyrkan där vigseln hölls.

Bröllopsmiddagen var lång, med mängder av tal, men toastmastern var skicklig och lyckades få in alla talare i rätt ordning i förhållande till varandra och så att det inte krockade med servering av rätterna.

Här är efterrätten, en rabarbertarte med rostad (?) maräng, smultronsorbet och färska bär. Mycket elegant, men kanske en aning sockrigt för min smak.


Efter middagen var det kaffe och tårta - den var ljuvlig! Dans, bar, smågodis (ja, trots att vi ätit i flera timmar, var det många som gjorde utflykter till godisbordet). Framåt ett på natten var det vickning, grillad korv. Alla som fortfarande var uppe åt och åt och åt och åt. Lite mer barhäng, lite mer diskussioner om än det ena, än det andra (tack O för tips om bokbranschen!). Maken och dottern hade gått och lagt sig för länge sedan när jag kände att det var dags för mig med. Jag gick ner en våning och insåg att öronproppar hade varit bra att packa med. Vårt rum låg under dansrummet. Men snart somnade jag trots basgången.

Kan man få känna sig färdig nu?

Två inlämningar till, i början av januari. Det blir sista gången på heltidskursen. Vemodigt på ett sätt, men jag vet ju att någon gång måste man släppa taget. Dessutom får man inte gå mer än två terminer på den kursen.

Till den ena halvtidskursen ska allt skrivet material in, det ska redigeras och bearbetas och stuvas om och ... nog finns det att göra. Texten till den andra halvtidskursen får efter helgerna mer tid, hösten har jag ju ägnat åt de manus som måste bli klara. Jag får byta miljö, gå från ett dåtida Kuba till ett framtida samhälle som jag just nu inte vet så väldigt mycket om. Jag slipper kontrollera fakta, slipper göra research, men har heller ingenting att förhålla mig till. Hjulet måste uppfinnas på nytt.

Men innan dess ska jag förbereda julfirandet. Sillinläggningar, skinkgriljering, brödbak - och godistillverkning. Normalt brukar jag inte koka knäck eller rulla marsipanbollar. Men dotterns basketförening brukar ha en fest för alla spelare strax innan jul och i år har hennes lag fått i uppdrag att göra godiset. Någon kväll nästa vecka kommer tjejerna hit. Tur vi har ett stort kök.
Jag vet just nu inte hur många som ska komma på festen, men gissar att det handlar om ett par hundra. Hoppas det finns fler lag som ska göra godis.

Allt är lugnt

Jodå, så där värst vilt blev det inte i midsommarhelgen, ingen talade med Ulrik och någon vals eller schottis blev det inte heller (fast det hade förstås varit trevligt). I stället blev det kaffe och våffla med hjortronsylt på hembygdsgården och senare på kvällen knytkalas med gamla och nya bekanta. Massor med god mat och dryck, allsång, umgänge, prat i kvadrat ... jag fick slita dottern därifrån, men när vi kom hem strax före midnatt stupade hon i säng.

Dagen efter ägnades åt matinköp, lite trädgårdsarbete, tvätt, tvättsortering, djurskötsel, basket ...

Söndag. Sätta en deg, plocka, städa, plocka lite blommor, förbereda lunch ...
- Hur många kommer?
- Vet inte. Tror vi blir 25.
- Jaha.

En stund senare.
- Vänta lite, vi blir nog 11.
- Okej, då blir det mycket rester.

Ytterligare en stund senare.
- Nehej, vi blir 19.

Jag lade ner detta att försöka räkna ut hur mycket mat som kan tänkas gå åt. Istället hämtade jag glas, bestick och tallrikar från kontorshuset som reserv. 20 kuvert borde nog räcka ett tag i alla fall, om inte får väl vi i familjen använda de riktigt fula tallrikarna med svarta repor, tänkte jag.
Jag tror vi till slut blev 22 eller kanske 23, men maken åt vid grillen och behövde ingen tallrik (hur bar han sig åt?) och vår sjuttonåring kom senare och klarade sig utmärkt med en liten assiett.

Folk i blandade åldrar satt runt ett långbord på verandan och åt och åt ... och åt lite till. Därefter badade några, andra studsade på studsmattan, andra spelade biljard, någon kollade hur det gick på Solvalla, andra cyklade lite, ett gäng körde fyrhjuling, sedan var det dags för femkamp. Man kunde delta i en eller alla deltävlingar. Maken hade nog tänkt att alla grenar skulle räknas ihop, men egentligen behövdes inte det. Det var tidsuppfattning, springa med golfbollar över respektive under hinder, rävspel, minnesträning, ... hm, den femte grenen har jag inte koll på, jag deltog inte.
Under eftermiddagen hämtade jag sjuttonåringen som varit ute och seglat med sina sjöscoutkompisar över helgen. Då passade jag på att köpa mer läsk och bullar. Jag ställde fram bullarna och swoooop inom två minuter var fatet tömt.

Det var så härligt med en riktig bad- och lekdag. Väl mött igen, alla som kom till oss.

Torsdagspytt

Ser, verkligen ser, vad det faktiskt står i texten under min profilbild. Jag skriver om sport. Hm, det var då längesedan jag skrev om sport. Ingenting om skidor på längden, tvären, med eller utan bössa. Ingenting om friidrott inomhus, ingenting om simning. Ingenting om boxning heller.

Ska bättra mig, lovar.

Det är bara det att just sporttexter kräver nästan att man skriver i realtid, eller åtminstone samma dag tävlingen är. Få se hur jag löser det, min desktop är i det iskalla kontorshuset (där jag sitter just nu, med både fleecejacka och torgvantar på mig), det är här jag har kontakt med nätvärlden. Min laptop använder jag bara som en avancerad skrivmaskin.

Jaja. Nog om det.

(Under en av promenaderna i Havanna passerade vi ingången till en av stadens mest kända boxningsklubbar. Maken frågade ivrigt om jag inte hade passat på att gå in där. Nej, det gjorde jag inte, svarade jag. Han tittade på mig som om jag var ett ufo och ruskade på huvudet.)

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En av världens mäktigaste män gillar tango och fotboll. Good for him. Inte för att han lär få chansen att dansa eller lira, inte som Franciskus I. Men han ser ju ändå glad ut på alla bilder.
Åsikterna då? Nej till aborter, nej till samkönade äktenskap, nej till ...
Hade någon väntat sig något annat?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En fråga av en helt annan art: idag delar Guide Michelin ut sina betyg, sina stjärnor till restauranger i Europa. Kommer Sverige få sin första trestjärninga krog? Kommer någon bli av med en stjärna? Kockar med ambitioner biter på sina naglar.

Värd en omväg?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------



Avslutar med en bild från förra året. Snart är vi där igen.

Fast, eh, när utetermometern tycks ha fastnat på tio minusgrader, vågar man tro på våren då?

Man tar inte alltid vad man har

Man tager vad man haver, påstås Cajsa Warg ha sagt. Nja, jag vet inte det jag. Det är inte alltid reserven fungerar så bra.

Lagom till förra helgen plockade jag fram en enorm rådjursstek/filé (ja, den var grovstyckad och djupfryst gick den inte att dela). God till middag på fredagen eller lördagen och så får folk äta rester till lunch, tänkte jag. Vi har både en vanlig frys o köket och en mindre frysbox i källaren och båda behöver tömmas ur lite innan nästa säsong med bär- och svampplockning. Bra då att passa på när hela familjen är hemma och nog för att sextonåringen är smal som ett sugrör, men han kan äta som den värsta tyngdlyftare.

Men så bestämde sig båda tonåringarna på lördagen för att inte komma, de skulle stanna hos sin mamma i stället. Hm. Trist för oss. Och mycket mat i kylen. Rådjurssteken hade börjat tina lite, så det var inte att tänka på att hiva ner den i boxen igen.

Jag kom på en idé. Jag skulle ju kunna marinera köttet och så kunde vi ha det i midsommarhelgen, det skulle bli lagom att äta det då (marineringen tar minst fyra-fem dagar).

Jag letade upp ett recept, där bl a en flaska rödvin skulle ingå. Något vin hade vi inte hemma, men desto mer rödvinsvinäger. Jag hällde i det i marinaden, blandade i övriga ingredienser och hällde det över köttet. Så in i kylskåpet.

På midsommarafton orkade vi bara äta lite sill och knäcke, förutom jordgubbar. Något kött var ingen av oss sugna på. På midsommardagen tog jag fram härligheten igen och skar upp från ett hörn. Det regnade såklart (när har det inte gjort det?), så jag stekte köttet på spisen.

Jag hade nog låtit köttet ligga i marinaden för länge, det smakade mest vinäger. Tioåringen rynkade på sin lilla fräkniga näsa och nöjde sig med klyftpotatis till middag.

På söndagen ville ingen ha lagad mat alls, vi åt lite överbliven sill eller något ägg eller lite soppa.

I morse när jag öppnade kylskåpsdörren, möttes jag av en däven lukt. Jag kollade i grönsakslådan och hittade en blöt gurka, ett par bruna morötter och en alldeles för mjuk avocado. Allt gick i soppåsen, av sig själv, faktiskt.

Men det luktade fortfarande från kylen.
Köttet.
Det ångade ur skålen.

Jag hällde ut marinaden i vasken och slängde köttet i soppåsen (herregud, tala om kapitalförstöring!). det hade läckt ut på hyllan från en bit omarinerad filé och jag började torka. Så slant jag till med handen och ut for en plastförpackning matjessill ner på golvet. Förpackningen sprack. Det stänkte matjessill upp på mina ben och ut över halva köksgolvet.

Katterna kom springande, oj, det doftade gott.

Till slut var golvet avtorkat, jag hade duschat av ben och fötter, soppåsen var slängd i soptunnan (tur att sopbilen kommer på torsdag) och det luktade inte längre läskigt ur kylen.

Så, tar man vad man har?
Nej. Man tar inte en tre kilo tung rådjursstek/filé ur frysen om man inte säkert vet att hungriga tonåringar kommer hem. Och tar man ändå ut allt kött för att marinera det, tar man inte vinäger i stället för vin. Det fungerar inte.

Servicekänsla

eller, om man väntar på något gott, väntar man aldrig för länge ... ?

I fredags skulle en 70-åring firas. Det var bokat på en fin restaurang med övernattning för den som så önskade. Det önskade inte vi, men en god middag i trevligt sällskap är ju alltid härligt.

För att spara tid för restaurangpersonalen, förbokade värdinnan sällskapets mat. Det var löjrom och raggmunk till förrätt och gödkalv med rotsaker till huvudrätt. Ja, det var verkligen så gott som det låter.
Maken och jag hade med oss vår tioåring, en tapper men kvällstrött flicka. Källarmästaren var informerad om att vi hade barn med oss. Hon skulle få specialmat, vi hade föreslagit räkor respektive kyckling till henne.

Vi skulle vara på restaurangen strax efter klockan sex för en liten drink med tilltugg. Det började bra, men snart blev det långsamt att vänta och vänta och vänta på att få sätta sig till bords.

Klockan åtta (normal pyjamastid för tioåringen) på kvällen fick vi gå till vårt bord, inne i ett litet hörnrum. Först skulle vi få en liten aptitretare och några av oss önskade ostron, de andra var mer sugna på lite kavring och prosciutto. Det var tur att vi fick den minimala rätten, då vi fick vänta en timme på förrätten. Den teskedsstora klicken löjrom gick åt i ett nafs. Kyparen glömde servera det vita vinet till löjrommen.

Tioåringen åt med god aptit sin skagenröra, för "alla räkor hade gått åt till den, de hade inga kvar". Medan hon njöt av röran, passade vi på att be om hennes huvudrätt på en gång. Kyparen svarade att han skulle se vad köket kunde göra.

Man dukade av bordet. Runt omkring oss började andra gäster få in sina efterrätter. Stämningen var hög utom vid vårt bord. Vi gjorde vårt bästa, men vi var hungriga och letade efter en kvarglömd brödbit eller om det kanske fanns lite vatten kvar i karaffen.

Tioåringen fick sin kycklingklubba 21.30. 21.32 var den uppäten.

Efter tio fick vi vår kalv. Ja, den var god och mör, men ingen av oss hann egentligen smaka riktigt på den, vi slukade allt.

Kyparen blev påmind om att det kanske skulle vara trevligt om vi fick smaka av det röda vinet åtminstone. Oj, jo men visst, det skulle han genast servera oss.

Det drog mot elva på kvällen och tioåringen låg med sitt huvud i mitt knä. Hon var vit i ansiktet, utom under ögonen, där hade hon svarta ringar.

Några av gästerna önskade lite efterrätt, men den skulle serveras vid bordet. Det gick då rakt inte att få den i någon av salongerna på övervåningen. Vi fick våra efterrätter, medan serveringspersonalen dukade av alla andra bord, tände i taket och släckte stearinljusen. Vi kände oss ganska bortglömda.

Till slut fick vi lämna bordet och gå upp i salongen där vi skulle få kaffe. Maken tittade på klockan och såg att den var över elva på kvällen. Jag drack min dubbla espresso på stående fot medan maken rusade ner i garderoben. Vi skulle ju hämta fjortonåringen som var hos en väninna. Vi hade lovat att komma senast klockan elva. Tjugo i tolv var vi där.

Så. Etablissemanget i fråga får högt betyg för den goda maten, men klart minus för tidsåtgång och servering. FY!

Något gott

Saxar från en hemsida som står mig nära, varsågoda:


”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.




http://unicef.se/sprid-budskapet/blogga-och-radda-barns-liv-i-jul

Korv

En av mina absoluta "måsten" på julbordet har länge varit julkorv, ni vet en sådan där fet fläskkorv. Till och med under de år jag var halvvegis (mjölk, fisk och ägg gick bra, men inte kött) ville jag ha julkorv. Inte särskilt logiskt, men julbordsönskemål är sällan logiska.

Men så hände något under en jul för XYZ år sedan (nej, jag minns inte när det var) som min dåvarande man och jag firade tillsammans med hans familj. Det här med julkorv var, inte okänt direkt, men något man absolut kunde hoppa över. Jag propsade och köpte med mig en rejäl korv och sjöd den enligt konstens alla regler.
På annandagen började den se lite övergiven ut och visst var det så att jag också föredrog skinkan och den kalmaritiska enrisrökta korven framför den där superfeta korven, som inte smakade så värst.
Min dåvarande svärmor, min extramamma, som jag ofta kallade henne, muttrade något om:
- "Öbons" förbannade korv.

Ja, den började bli ganska förbannad. Eftersom det bara var jag som skulle äta av den, åkte den ut och in i kylskåpet och tog en massa plats. Jag ledsnade själv.

Den åkte i soptunnan tredjedag jul.

Då och då har jag ändå köpt julkorv, för rätt vad det är kanske någon annan vill ha. Häromveckan blev jag sugen och så tänkte jag servera den med rotmos en vanlig vardag. Men resten av familjen blev tvärhungrig långt innan korven var klar, så den fick sjuda i ensamt majestät på spisen. Inte blev det något rotmos heller.

Såklart sprack korven och då är den inte god, den smakar mest vatten - och fett.

Färgen är lite skum också.

Korven fick så småningom svalna och jag lade in den i kylen. Idag tog jag fram den igen, då såg den ut så här:

Burr!

Mitt kommande nyårslöfte är: jag ska aldrig mer köpa julkorv.

Jag upprepar:

Jag ska aldrig mer köpa julkorv.

DN

Man är mans gamman

Vad vore man utan familj och vänner? Just ingenting, ett litet sandkorn, en dammtuss i vinden. Ibland sammanfaller familjen och vännerna, vänner som man känt så länge, att de blivit en del av ens familj, fast inga blodsband eller juridiska avtal finns.

Igår kom familjen E på besök, med äldste sonen i spetsen, han som min nioåring lekt och umgåtts med sedan de var två och ett halvt, tre år sådär.
Strax därefter kom familjen M, med merparten av sin stora barnaskara. Pappa M var en av mina uppdragsgivare när jag försökte mig på en frilanskarriär som journalist för sådär 25 år sedan, mamma M lärde jag känna ett par år senare. Respektive familj hade inte träffat varandra tidigare.

Det spelade snart ingen roll, rätt var det var satt vi sexton personer och pratade, lekte, många badade, eller hoppade på studsmattan, vi grillade och åt och åt och åt, och pratade och skrattade ... vi njöt i kvällssolen. Först när det blivit så skumt att vi inte längre såg våra kaffekoppar och vinglas, gick vi in. Barnen var kvar ute någon timme till.

Tonåringarna körde fyrhjuling runt byn.

Vilken härlig kväll!

Pausdags

Kroppsarbete kräver mat. Maken beslöt sig för att ta med hela familjen på en liten lunchutflykt. Vi skulle åka till en av de lokala pizzeriorna för att äta. Maken valde en av dagens husmansrätter, hemrullade köttbullar med stuvade makaroner, nioåringen tog som vanligt en vesuvio, de stora barnen varsin kebabtallrik och jag, med tanke på att jag fortfarande behöver bli av med lite hull, valde räksallad.

Barnen fick sin mat, jag fick en enorm tallrik med sallad, som såg rätt okej ut. Men. Nästan allt var isbergssallad, som inte hade runnit av, tio små kalla, smaklösa frysräkor, en halv tomat i skivor och lite gurka. Det kändes som att äta vatten. Till min vattensallad var det rhode islandsås på pulver.

Maken fick en tallrik som var rågad med makaroner och köttbullar. Jag frågade om jag fick smaka lite på makaronerna, jag kom på att jag inte har ätit makaronistuvning sedan skoltiden. Jodå, det fick jag, jag tog några stycken på gaffeln och stoppade i mun. Då kom jag ihåg varför jag inte ätit stuvade makaroner på drygt trettio år.

Jag äter hellre tapetklister.

Med fyllda magar for vi vidare. Barnen var glada, maken kände sig stinn och jag, nej, jag var inte mätt precis, men magen var ju full av räkvatten, salladsvatten, tomatvatten och gurkvatten.

Varför blir jag besviken? Varför tror jag att jag ska få färska räkor, ruccola, rosésallad, ekbladssallad, solvarma tomater, kanske ett hårdkokt ägg i klyftor, när jag beställer en sallad på en sk-ten pizzeria på en ö i en sjö, långt bort från alla allfartsvägar?

Till middag lagade femtonåringen stekt ryggbiff (han skar den fel, så köttet var lite senigt) och färdiglagad potatisgratäng, hans eget förslag. (Denna vecka lagar barnen middag och de får själva säga vad som ska lagas. Jag köper in, de gör resten.) Med tanke på hur min lunch var, var det väl okej, men nog katten ska jag lära honom hur man gör riktig potatisgratäng. Den frysta hade många likheter med makaronistuvningen.

I say no more.

Pinsamma rester?

Är det pinsamt att servera gäster gårdagens rester? Jag vet inte jag, inte direkt pinsamt kanske, men så gööööör man ju bara inte. Det verkar om inte annat småsnålt. "Ni är inte så viktiga för mig, så jag har inte brytt mig om att laga ny mat till er."
Lantmännen (tror jag det är) har kört en kampanj några månader nu för att få folk att slänga mindre mat. För vad gör väl det om folk i gemen köper mer ekologisk mat, om de sedan slänger det som inte genast går åt?
Så mycket som en fjärdedel av all mat som säljs i Sverige beräknas hamna i soporna.

En fjärdedel.

Smaka på den.

Det är för mig obegripligt. Nog händer det att t ex kvarglömda korvbitar slängs i mitt hem, men då börjar också korvbitarna se lätt ansträngda ut. Eller som i vintras då jag hittade ett par hamburgerbröd i en låda, hamburgerbröd som kunde gå i marsch ner i soppåsen. Men trots allt tillhör det undantagen.
Nu slår jag mig för bröstet, men blir det mat över efter middagen, blir det utmärkt lunchmat dagen efter. Eller så har vi ett uppsamlingsheat någon kväll i veckan, då vi ställer fram det som trots allt inte gått åt och så får var och en äta det den vill.
Och så gör många (läs de flesta) jag känner, så vilka är det som slänger denna fjärdedel av den sålda maten?

Nu ska svenska restauranger erbjuda sina gäster en doggy-bag (kan någon komma på ett riktigt bra ord, genast, tack? Doggy-bag känns som om det vore en liten svart plastpåse. Hur man säger i USA vet jag inte, men i Kanada säger man hellre "to-go-bag").
Det är bra tycker jag, även om jag funderar lite på behovet. Många restauranger serverar mer "normala" portioner, portioner som även vi som inte är storätare orkar äta upp.
Fast, om igen, take away (nytt ord här också, tack) är ju inte det minsta pinsamt, eller att springa stan runt med sin lattemugg.

Här kommer en alldeles gratis idé, tänk om de vanligaste kaffekedjorna införde en liten rabatt av något slag, för de latte/espresso/alldeles vanligt kaffe-drickare som hade med sig sin egna termosmugg och fick drycken serverad i den i stället för att slösa resurser på engångsmuggar med lock som alltid trillar av?
Vore inte det bra?
Har sett det systemet i kaffedrickarstaden nummer ett, Vancouver, och det fungerar utmärkt.

Av med mössa, vantar, jacka ...

En flerstämmig variant av "Go tell it on the mountain" hördes mellan bodarna och båthusen. Jag kikade runt, övertygad om att någon hade satt på en ovanligt bra stereo. Men inte, där stod den lokala gospelkören och sjöng av hjärtans lust, så jag blev alldeles varm i hela kroppen. Jag var på dagens andra julmarknad och blev glatt överraskad av den fina underhållningen som bjöds.

Jag minglade runt en stund, köpte honung, rökt korv, enrismust och lite annat smått och gott innan det var dags för julmarknad nummer tre, där jag skulle hämta upp fjortonåringen som grillade korv för sjöscouternas räkning.

Dagen började dock på ett annat ställe. Traktens i mitt tycke allra bästa julmarknad skulle förstås besökas. Där ska man helst vara redan när de öppnar, parkeringarna blir snabbt fulla och det blir trångt mellan marknadsstånden. Jag visste att jag ville köpa en viss typ av stearinljus, men innan jag gick till det bordet, tog jag en runda. Åh, där fanns rådjurssadel, hjortronsylt, fudge, korvar, smycken, fårskinn, svagdricka ...

Jag provsmakade både det ena och det andra. Fudgedamen, med ursprung i högländerna, bjöd på små, små smakbitar av maltwhiskeyfudge, men whiskey är inte min likör, så det hoppade jag över. Men hon hade chokladchilismak. Jag testade en liten bit. Mmmm, choklad ... och

CHILI 

Tungan domnade bort. Det rök ur öronen. Ögonen tårades.

- Var det så starkt? frågade den väna skotskan.
- Hrmpf, svarade jag. Varm blev jag, från topp till tå.

Jo, jag köpte tre små påsar, fast lite mer fega smaker, som vanilj, choklad och lakrits.

Fullastad med kassar och kartonger stapplade jag tillbaka till bilen.

På den tredje julmarknaden köpte jag bara en kopp kaffe och några lotter, sedan var det heltomt i plånboken.

Så skönt det var att återvända hem sedan.

Järnkoll

Maken har mage att påstå att jag har ett enormt kontrollbehov. Va?! Känns inte rättvist alls. Någon måste ju veta när flyget går, någon måste ju veta var allas pass är, någon måste ju se till att alla packar rätt grejer, så inte badkläderna blir bortglömda på solsemestern eller varma jackan när vi reser någonstans där det är kallt.

Någon måste veta när biblioteksböckerna ska lämnas tillbaka, någon måste veta när det är hög tid att köpa nya tandborstar.

Alla har väl hört till leda det där om familjens projektledare. Jag säger bara "mamma är lik sin mamma".

Men det finns tillfällen när jag inte har järnkoll. Se vad jag hittade i skafferilådan:

Jag slänger inte mcyket mat, det mesta som blir över från middagen, blir lunch nästa dag. Men den här skräcken åkte i soptunnan direkt.

Kostcirkel

- Varför finns det sumobrottare? frågade åttaåringen igår.
- Tja, det är en gammal sport i Japan, och det är mycket sedvänjor och religion i den sporten, började jag. Jag fortsatte:
- Brottarna lyfter sitt ena ben för att skrämma onda andar och så kastar de salt in på mattan.

Åttaåringen hade redan slutat lyssna.

- Jag tror att sumobrottarna äter från hela kostcirkeln redan till frukost, sa hon.
- Eh, ja, det gör de nog, svarade jag och såg genast framför mig 150-kilos brottare som lassade in mängder med ris och sushi tidigt på morgonen. Eller kanske en wokvariant.

- Mmm, de äter säkert både tårta med grädde, chokladmuffins, vanliga muffins, sockerkaka, chokladsockerkaka, pepparkakor, sega råttor, kola och dricker varm oboj till. Och så en frukt, för det är ju nyttigt. Jag tror sumobrottare har en väldigt speciell kostcirkel, för de ser ju så speciella ut, eller hur, mamma?

Det tror jag med.

Nykterist javisst

Nej, det här är inte ett inlägg in någon alkoholdebatt. Det är inte heller ett försök till självglorifiering. Jag gillar vin och ett par gånger per sommar är det vansinnigt gott med en kall G&T innan middagen. Öl har jag vuxit ifrån, eller snarare har min mage det, jag klarar det inte längre. Snaps, nej tack. Kanske en liten calva till kaffet, efter en lång, kraftig middag.

Men.

Precis efter påsk började jag en herbalifekur, dvs jag dricker en pulvershake två gånger om dagen, blandad med mellanmjölk. Minst två frukter om dagen och så vanlig middag. Massor med vatten. Te och kaffe kan jag inte vara utan. På 29 dagar har jag verkligen fått resultat, jag har tappat 5,9 kilo (!) och minskat många centimetrar både här och där. Utan vidare har jag gått ner en klädstorlek. Jag har långt kvar, åtminstone femton kilo, eller kanske tjugo (får se när jag börjar närma mig), men visst är jag på väg.

Nu rimmar det dåligt att dricka ens ett väldigt litet glas vin på helgen, när jag samtidigt räknar mjölkcentilitrar och gram näringspulver. Jag kan nog säga att kuren valde en vit månad åt mig. Bra va?
Det låter kanske som om jag skulle vara beroende av alkohol, men det vet jag att jag inte är och att jag aldrig varit i farozonen för. Jag är gift med en nykter alkoholist och vet ganska väl hur ett sådant beroende ser ut. Konstigt nog hjälper det mig just nu, vi har inget hemma som kan locka till något extra till fredagsfilén. Vi gör däremot av med enorma mängder tranbärsjuice.

Jag har nyligen bestämt mig för att fortsätta med en ny herbalifekur. Jag mår oförskämt bra, trots att jag var ganska misstänksam i början och att jag egentligen inte gillar snabba kurer. Det brukar ju bli snabbt ner = ännu snabbare upp. Men ibland måste man göra något radikalt och när det inte hjälpte med godisfritt i flera månader, aldrig kaffebröd, mer motion, utan det bara gick åt fel håll hela tiden, måste man hitta på något annat.

Nej, jag är inte sponsrad av herbalife ;-)

Knepigheter

Visst är det knepigt att någon inte kan hålla sig från att påpeka, för tusende gången, att man borde börja tänka på vikten. Säkert i all välmening, visst, men det blir till slut gnat.
Visst är det knepigt när samma person trugar på en lite choklad och marsipankycklingar, för att det ju är påsk, och då kan man unna sig lite.
Visst är det knepigt när återigen samma person säger sådant som att "ska du verkligen ut igen på en promenad, du gick ju långt igår?" Eller "nu är det fika, jag har bakat sockerkakan själv, ta nu en bit".

Nej, jag åt ingen choklad och absolut inga marsipankycklingar, men jag tog en liten, liten hörna av en skiva sockerkaka på påskdagen. Jag har lyckats hålla sötsuget borta i flera veckor nu och har ingen lust att plötsligt trigga igång det.

---

Visst är det knepigt att ha ont i ena benet, av en klämd ischiasnerv, i ett par år och inte bli av med det. En smärta som till viss del går bort under träning, eller t o m genom att bara röra på sig hemma. Denna smärta tonar nu långsamt bort genom världens enklaste åtgärd. En massör jag träffade för ett par veckor sedan, tipsade om en särskilt stretchövning, så enkel att jag kan göra den tio gånger om dagen, om jag vill. Och det vill jag, och det gör jag.

Man sitter rak i ryggen på en vanlig stol med det friska benet/foten på golvet, i 90 gr vinkel. Så lyfter man upp det onda benet och har foten på knät, trycker ner det onda benet så det kommer i våg. Då dras en sätesmuskel ut, spänner av och ischiasnerven får lite mer utrymme. Just denna muskel har jag inte lyckats komma åt med någon annan stretching och tro mig, jag är supernoga med stretchingen jämt. Använder jag t ex crosstrainern i en halvtimme, lägger jag säkert en kvart på stretching.
Första gångerna jag gjorde den här lilla övningen fick jag ner det onda benet i kanske 45 gr vinkel, nu är jag snart nere med det i våg! Jag känner mig mjukare i hela kroppen.

Visst vaknar jag fortfarande en del nätter av att jag har ont, men för det mesta kan jag ändå somna om. Jösses, jag får sova! Vilken skillnad det gör för hela välbefinnandet.

Knepigt att inga instruktörer, allmänläkare, naprapater m fl har visat denna övning.

---

Visst är det knepigt att jag efter snart ett års tablettknaprande ännu inte fått ner blodtrycket. Om ett par veckor är det dags igen för nytt dygnstest av blodtrycket.

Det spelar visst roll att jag äter!

Dags igen att ta blodprov. Jag har skjutit upp det in i det längsta, men nu drar det ihop sig till nytt läkarbesök för att kolla dosering av mina mediciner. Åtminstone en vecka innan läkarbesöket, måste provet tas.

Just när det gäller provtagning på fastande mage, har jag tusen och en ursäkter för att inte göra slag i saken med en gång. "Men på måndag går det inte, då ska jag ju till napraten. På tisdag är det möte. På torsdag det går inte heller, då ska jag till skolan och sitta med som en god förälder ett par lektioner."

Egentligen handlar det inte alls om naprapatbesök eller att sitta som åhörare en förmiddag i sjuåringens klass. Det handlar om att jag fasar för att inte få äta frukost i tid.

För mig är verkligen frukosten dagens viktigaste mål. Jag äter nästan alltid exakt samma sker. Lite apelsinjuice först för att få upp blodsockret lite snabbt så jag orkar sätta på vattenkokaren till teet och hälla upp yoghurt i en tallrik och strö müsli över. Någon enstaka gång blir det några extra russin i yoghurten.
Så sätter jag mig bordet och börjar äta yoghurt. Det ska vara den naturella 3%-iga, mild yoghurt är en sorglig ersättning. Det är som att magen måste ha det där syrliga i sig.
Det går inte att dricka av teet innan jag ätit åtminstone halva portionen, börjar jag med te, blir hela förmiddagen bakvänd.

Det får inte heller gå för lång tid sedan jag gått upp ur sängen, max en kvart. Jag hinner precis duscha och tvätta och borsta igenom håret, men påklädningen får vänta.

Att då en provtagningsmorgon veta detta gör mig på förhand så frustrerad. Att bara få dricka lite, lite vatten och så te - jag dricker lyckligtvis alltid te utan mjölk och socker - på morgonen är en pina.
När det börjar bli dags att väcka diverse barn och servera dem varm O'boy och rostade mackor med smör och sylt eller i bästa fall skinka (tala om sockerbomber) sjunker jag ner totalt i humöret.

Jag går där och morrar i mungipan och väser att alla måste vara snälla mot mig. Nu är barn och make så vana vid mitt hemska matbristhumör, så de genast dämpar egna smågräl, eller tjafs om stolval och slutar gnälla om bortglömda läxor.

I början av veckan bestämde jag mig för att fredagen skulle bli den minst dåliga dagen att ta provet på.
Naturligtvis vaknade jag extra tidigt i morse. Jag låg i sängen en stund för att försöka somna om, men magen kurrade så, att maken vaknade av oljudet.

Hungrig!

Nej, ännu hungrigare!

Nej, allra hungrigast!

Maken gick upp, men jag låg kvar. Varför skutta upp, när jag ändå bara skulle få vänta tills det blev dags att väcka resten av familjen?
Jag läste i min bok en stund. Långsamt masade jag mig sedan in i badrummet, duschade länge, länge och försökte glömma bort det där med frukost. Jag inbillade mig att jag var så "försenad" men inte då. Jag kom ut i köket bara fem minuter efter min vanliga tid.
Nu började händerna darra på mig. Jag kokade vatten, hällde upp i en kopp och gjorde slut på det sista av mitt Earl Grey, lyckades slinta med tesilen så teet blev fullt med sump, hälla hett vatten bredvid koppen. Jag lyckades rädda lite av teet när jag lyfte på koppen för att torka av bänken.

Disktrasan luktade verkligen pyton. Hu!

Tydligen blir mitt luktsinne extra alert när jag inte får äta. Jag morrade åt maken att disktrasan var äcklig.
- Gå ut med den i tvättstugan, det är hög tid att den åker i maskinen! nästan skrek jag. Maken nöp lite försiktigt i trasan, men kände inte att luktade så förskräckligt, men han tordes inte säga emot mig. Och förresten, vi har ju ett dussin disktrasor som byts och tvättas ideligen.

Så satte jag mig till slut vid skakiga bordet (ett inte helt lyckat auktionsfynd) och började sippa på det heta teet. Det är ju det där med att börja med te, det blir som att magen vänder lite på sig, inte bra. Men nu hade jag just inget att välja på. Drick eller låt bli.

Så kom så småningom resten av familjen ut i köket. Det var ebb på mjölkavdelningen, så O'boyransonerna fick skäras ner med hälften. Det påverkar också morgonhumöret, att inte få i sig tillräckligt med socker. Alla var lite småsura.

Sjuåringen löste sitt problem med yoghurt och strösocker, så hon mådde ganska bra i alla fall.

---

Efter att ha lämnat henne i skolan, körde jag direkt till vårdcentralen och fick se att provtagning endast sker måndag-torsdag ...
... skulle jag gå igenom en sådan morgon till, bara för att jag är så glömsk? Nej. Jag vacklade fram till recepetionen för att fråga om vårdcentralen i kommunens centralort möjligen kunde ta ett litet blodprov, fast det var fredag? Jag klämde ur mig också att jag nästan var svimfärdig av låg blodsockerhalt.

En distriktssköterska tittade snabbt på mig och sa de ljuvligaste ord jag hört på länge.
- Men kom in du här, jag ska hjälpa dig direkt. Vi har inga bokade provtagningar på fredagar, men du har ju en remiss och det är bara ett rör som ska tas, så det här klarar vi snabbt.

Jag var färdig att falla ner på knä av tacksamhet.

Provet togs medan hon frågade mig om mina frukostvanor. Hon tipsade mig om att det kanske är läge att ta prov för blodsockerhalt på fastande mage också (det kunde hon inte göra på eget bevåg, utan sådan remiss). Jag har gjort det, men det är för flera år sedan och jag tror knappast det resultatet gäller längre, särskilt inte som jag då låg precis nedanför den övre tillåtna gränsen.
Sköterskan undrade om jag kanske funderat på att ta en kvällsmacka, eller kanske en frukt.

Det där gav mig en funderare. De få kvällar jag faktiskt äter något efter middagen, en frukt, lite nötter, russin eller choklad, mår jag mycket bättre på morgonen efter. Det är oftast på fredags- eller lördagskvällar det kan slinka ner något extra och på helgmorgnarna kan jag ju ligga kvar i sängen till sju utan att må pyton.

---

Direkt efter provtagningen fick jag i mig två riskakor (jag vet, inte så supernyttigt, men det var vad vi hade hemma och som jag lätt kunde ta med mig). Sedan åkte jag till lilla centrum och gick på fik. En kaffe med mjölk, en ost- och skinkfralla och en liten söt dröm efteråt, sedan kändes det bättre. Men jag är fortfarande inte i balans, jag kommer inte känna mig helt klar i huvet förrän i morgon.

Så visst spelar det roll att man äter ordentligt.

Det spelar väl ingen roll vad jag äter, del 2

Det här med dieter kan vara både spännande och ångestskapande. Vem har inte hört talas om, och kanske ätit, grapefruktdieten, flygvärdinnedieten (vad består den av, åksjuketabletter?), vattenfasta och jag vet inte allt.

En diet jag blir provocerad av är LCHF.

Är min kropp och mitt matval verkligen viktigare än andras brist på mat?

Man ska inte äta jätteräkor. Kanske ska man bli vegetarian eller vegan för att bidra till en jämnare fördelning av jordens resurser och för att vara klimatsmart? Jag vet inte, för mig är det inte helt glasklart.

Att vi inte ska äta så mycket rött kött, har väl de flesta hört. Samtidigt vet vi att nötdjur och får bidrar till biologisk mångfald i de nordiska hagarna. Vi vet också att nötdjur och får äter gräs som vi människor inte kan äta.

Hur är det med kyckling då? Eller gris? Gott, smalt, mycket protein, nyttigt, eller hur? Men de blir utfodrade med sojaprotein. Den soja som så småningom blir djurfoder i Sverige odlas i Brasilien. Regnskogarna i Amazonas huggs ner för sojaodlingarna. Regnskogar i Malaysia och Indonesien huggs ner för plantager med oljepalmer, som man gör palmkärnsmjöl av, till djurfoder.

Plötsligt känner jag mig inte lika duktig längre när jag tittar på quornfiléerna i min frys. Köp rött kött, och du bidrar till ökade metangasutsläpp. Köp kyckling och du bidrar till regnskogens försvinnande. Köp soja och du gör samma sak.

Vad återstår? Viss fisk, som abborre, pollock, sej, sill och strömming t ex (tack Emma för hemsidestips www.wwf.se/source.php/1121475/WWFs_FISKGUIDE.pdf). Och säsongens rotfrukter och grönsaker, spannmål, bär, frukt.

Jag är tacksam för fler tips.