Man är mans gamman

Vad vore man utan familj och vänner? Just ingenting, ett litet sandkorn, en dammtuss i vinden. Ibland sammanfaller familjen och vännerna, vänner som man känt så länge, att de blivit en del av ens familj, fast inga blodsband eller juridiska avtal finns.

Igår kom familjen E på besök, med äldste sonen i spetsen, han som min nioåring lekt och umgåtts med sedan de var två och ett halvt, tre år sådär.
Strax därefter kom familjen M, med merparten av sin stora barnaskara. Pappa M var en av mina uppdragsgivare när jag försökte mig på en frilanskarriär som journalist för sådär 25 år sedan, mamma M lärde jag känna ett par år senare. Respektive familj hade inte träffat varandra tidigare.

Det spelade snart ingen roll, rätt var det var satt vi sexton personer och pratade, lekte, många badade, eller hoppade på studsmattan, vi grillade och åt och åt och åt, och pratade och skrattade ... vi njöt i kvällssolen. Först när det blivit så skumt att vi inte längre såg våra kaffekoppar och vinglas, gick vi in. Barnen var kvar ute någon timme till.

Tonåringarna körde fyrhjuling runt byn.

Vilken härlig kväll!