Pausdags

Kroppsarbete kräver mat. Maken beslöt sig för att ta med hela familjen på en liten lunchutflykt. Vi skulle åka till en av de lokala pizzeriorna för att äta. Maken valde en av dagens husmansrätter, hemrullade köttbullar med stuvade makaroner, nioåringen tog som vanligt en vesuvio, de stora barnen varsin kebabtallrik och jag, med tanke på att jag fortfarande behöver bli av med lite hull, valde räksallad.

Barnen fick sin mat, jag fick en enorm tallrik med sallad, som såg rätt okej ut. Men. Nästan allt var isbergssallad, som inte hade runnit av, tio små kalla, smaklösa frysräkor, en halv tomat i skivor och lite gurka. Det kändes som att äta vatten. Till min vattensallad var det rhode islandsås på pulver.

Maken fick en tallrik som var rågad med makaroner och köttbullar. Jag frågade om jag fick smaka lite på makaronerna, jag kom på att jag inte har ätit makaronistuvning sedan skoltiden. Jodå, det fick jag, jag tog några stycken på gaffeln och stoppade i mun. Då kom jag ihåg varför jag inte ätit stuvade makaroner på drygt trettio år.

Jag äter hellre tapetklister.

Med fyllda magar for vi vidare. Barnen var glada, maken kände sig stinn och jag, nej, jag var inte mätt precis, men magen var ju full av räkvatten, salladsvatten, tomatvatten och gurkvatten.

Varför blir jag besviken? Varför tror jag att jag ska få färska räkor, ruccola, rosésallad, ekbladssallad, solvarma tomater, kanske ett hårdkokt ägg i klyftor, när jag beställer en sallad på en sk-ten pizzeria på en ö i en sjö, långt bort från alla allfartsvägar?

Till middag lagade femtonåringen stekt ryggbiff (han skar den fel, så köttet var lite senigt) och färdiglagad potatisgratäng, hans eget förslag. (Denna vecka lagar barnen middag och de får själva säga vad som ska lagas. Jag köper in, de gör resten.) Med tanke på hur min lunch var, var det väl okej, men nog katten ska jag lära honom hur man gör riktig potatisgratäng. Den frysta hade många likheter med makaronistuvningen.

I say no more.