Bröllop

Äntligen finns det lite tid för att skriva ner lite från helgens bröllop. Fredagen började med att hämta makens hyrsmoking. Han provade byxorna en extra gång och det var bra det. Skräddaren hade varit överambitiös med fållen, så det såg ut som att maken väntade högvatten. Men i ett vips lades byxbenen ner med en decimeter (!) och vi kunde fortsätta med våra ärenden. Vi åt lunch, rödspätta med remouladsås till oss vuxna, medan dottern valde köttbullar. Något underligt måste det ha varit med såsen, för vi fungerade som egna små pappersmassebruk efteråt. För att säga det rent ut, vi fes som galningar. Tur vi varit gifta i tretton år.

Så var det dags att ge sig iväg mot den herrgård där festen skulle hållas.

Den närmaste familjen samlades alltså dagen innan bröllopet och det var en bra idé, tycker jag. Kvällen blev skön, med grillbuffé vid en vattenkvarn.

 



Vi smorde kråset, men nog hade jag kunnat strunta i det sista glaset vin. Eller de två sista eller till och med tre.
Huvudet var lite tungt på lördagsmorgonen, men efter en cykeltur i omgivningarna, kändes det bättre.

Längst bort i horisonten skymtar kyrkan där vigseln hölls.

Bröllopsmiddagen var lång, med mängder av tal, men toastmastern var skicklig och lyckades få in alla talare i rätt ordning i förhållande till varandra och så att det inte krockade med servering av rätterna.

Här är efterrätten, en rabarbertarte med rostad (?) maräng, smultronsorbet och färska bär. Mycket elegant, men kanske en aning sockrigt för min smak.


Efter middagen var det kaffe och tårta - den var ljuvlig! Dans, bar, smågodis (ja, trots att vi ätit i flera timmar, var det många som gjorde utflykter till godisbordet). Framåt ett på natten var det vickning, grillad korv. Alla som fortfarande var uppe åt och åt och åt och åt. Lite mer barhäng, lite mer diskussioner om än det ena, än det andra (tack O för tips om bokbranschen!). Maken och dottern hade gått och lagt sig för länge sedan när jag kände att det var dags för mig med. Jag gick ner en våning och insåg att öronproppar hade varit bra att packa med. Vårt rum låg under dansrummet. Men snart somnade jag trots basgången.

Klädinköp eller nu får jag sona för mitt godisätande

Tänk att det alltid ska vara så ångestfyllt att handla kläder. Särskilt så här års, när man inte längre kan dölja de där extra kilona från julhelgen (oj) eller påsken (ojoj) under tjocka tröjor. Det är den där tiden då man slutar vara lönnfet och bara är fet.
Jag har lätt för att gå ner i vikt, men det är hur svårt som helst att stanna där. Snart hamnar jag igen i "dethärvilljagunnamig-träsket". Och vips har jag lagt på mig de där kilona som jag tappade för två år sedan under en sträng itrim-diet.
Jag tror att det enda som gäller för mig är nolltolerans på godis och nötter. Krafs som chips, salta pinnar och popcorn äter jag inte, eller jo, chips ibland. Kakor köper jag inte hem, jag bakar bullar bara när det är födelsedag och vi får gäster. För övrigt är det inte fem-tio bullar per år som är felet, det är skafferiförrådet av choklad, bilar, vingummi osv.

I sommar ska min bror gifta (om) sig. Nog sjutton ska jag väl få bort åtminstone några kilon till dess, för jag vill då rakt inte vara brudgummens lunsiga, klumpiga syster. Nu gäller det bara att jag hittar en klänning som duger. Svart eller vitt går naturligtvis bort, liksom ärmlöst, liksom bomull, liksom  hög linning (= avskuren direkt under bysten), liksom för vid kjol, liksom en massa annat. Jag är visserligen över 50, men vill inte se ut som en tant för det. Inte heller som en 50-plussare som försöker se ut som en 30-åring.

Mission impossible? Rädd för det.

Jag gillar de flesta färger, till exempel rött, mörkrosa, turkos, vissa blå färger. Gult och orange är fint, men inte som klädfärg på mig, jag är för blek.

Kanske får jag kontakta en personal shopper som kan hjälpa mig att hitta något. Vad kan det kosta, tro?


(Om nu någon till äventyrs får hicka av rött på bröllop, någon som har gått på den där myten om att rött betyder att man haft ihop det med brudgummen, kan jag lugna den personen att det är just en myt. Bara tanken att damerna skulle annonsera sitt tidigare sexliv genom valet av klädfärg ... hahahaha. Tror ni på den där om råttan i pizzan också?)

Så här känner jag mig nu.

 

Surkarten

Är jag en surkart? Jag är mer än less på allt ståhej runt kronprinsessans bröllop. Jag är less på delicatobollar (sic) med brudparets porträtt på, jag är less på muggar, minnestallrikar, löpsedlar om tärnor hit och en specialinbjuden Carola dit. Jag är less på tevetablåerna som visar knappt ingenting som inte handlar om bröllop, slott, prinsessor, kungar, prinsbröllop i andra länder, bröllop mellan kungligheter och "vanligt" folk i historiska tider ... när ska det ta slut?

Vill man inte titta på allt detta frossande i gull-gull, kan man ju titta på fotboll. Om man nu är intresserad av fotboll, vill säga. Det är inte jag så där värst.

De flesta andra idrotter vill jag inte missa, särskilt inte om det är EM, VM eller OS, men fotboll lämnar mig sval. Jag börjar nu förstå hur de som inte är intresserade av att titta på friidrott, bågskytte, simning, rodd mm under OS, hur de känner sig lätt missanpassade och att de betalar tevelicens utan att få något för det.

Nu intresserar jag mig inte över hövan för den ändlösa schlagerfestivalen heller, så det går bort många kvällar under våren.

Vilken tur att vi har kabelteve. Och vilken tur att jag (omedvetet) sparat så många bra böcker, som jag nu kan ägna mig åt.

Jag brukar vilja titta på Nobelprisutdelningen och middagen varje 10 december och jag kommer troligen titta på vigseln på lördag. Men för övrigt vill jag ha paus.

Och så andas jag lugnt en stund och försöker låta bli att tänka på mediebruset när det drar ihop sig till en liten ny prins eller prinsessa.