Klädinköp eller nu får jag sona för mitt godisätande

Tänk att det alltid ska vara så ångestfyllt att handla kläder. Särskilt så här års, när man inte längre kan dölja de där extra kilona från julhelgen (oj) eller påsken (ojoj) under tjocka tröjor. Det är den där tiden då man slutar vara lönnfet och bara är fet.
Jag har lätt för att gå ner i vikt, men det är hur svårt som helst att stanna där. Snart hamnar jag igen i "dethärvilljagunnamig-träsket". Och vips har jag lagt på mig de där kilona som jag tappade för två år sedan under en sträng itrim-diet.
Jag tror att det enda som gäller för mig är nolltolerans på godis och nötter. Krafs som chips, salta pinnar och popcorn äter jag inte, eller jo, chips ibland. Kakor köper jag inte hem, jag bakar bullar bara när det är födelsedag och vi får gäster. För övrigt är det inte fem-tio bullar per år som är felet, det är skafferiförrådet av choklad, bilar, vingummi osv.

I sommar ska min bror gifta (om) sig. Nog sjutton ska jag väl få bort åtminstone några kilon till dess, för jag vill då rakt inte vara brudgummens lunsiga, klumpiga syster. Nu gäller det bara att jag hittar en klänning som duger. Svart eller vitt går naturligtvis bort, liksom ärmlöst, liksom bomull, liksom  hög linning (= avskuren direkt under bysten), liksom för vid kjol, liksom en massa annat. Jag är visserligen över 50, men vill inte se ut som en tant för det. Inte heller som en 50-plussare som försöker se ut som en 30-åring.

Mission impossible? Rädd för det.

Jag gillar de flesta färger, till exempel rött, mörkrosa, turkos, vissa blå färger. Gult och orange är fint, men inte som klädfärg på mig, jag är för blek.

Kanske får jag kontakta en personal shopper som kan hjälpa mig att hitta något. Vad kan det kosta, tro?


(Om nu någon till äventyrs får hicka av rött på bröllop, någon som har gått på den där myten om att rött betyder att man haft ihop det med brudgummen, kan jag lugna den personen att det är just en myt. Bara tanken att damerna skulle annonsera sitt tidigare sexliv genom valet av klädfärg ... hahahaha. Tror ni på den där om råttan i pizzan också?)

Så här känner jag mig nu.

 

Vårfärg

Nej, jag har inte gått bananas, men igår gjorde jag årets första runda i diverse modebutiker. Överallt blev jag nästan överfallen av butikssäljare som genast ville hjälpa till. 24 januari, dagen före årets första lön, kan tänka mig att försäljningen gick trögt.

Hur som helst, jag letade efter lite nya toppar och kortärmade blusar, men vart jag än såg möttes jag av vårens stora färg:

apelsin. (Spelar en trudelutt här)


Apelsin, nja, jag gillar färgen i sig, men det är inte riktigt den färg jag väljer till mina kläder (utom till mina nya handskar, som faktiskt är apelsinfärgade). Jag känner mig väldigt blek, glåmig och håret har en råttig utväxt, så tyvärr, apelsinfärgade toppar går bort helt och hållet. Jag tror inte jag passar i den färgen ens mitt i sommaren, jag är för blårosa i hyn. Ni kommer väl ihåg hur man på 80-talet skulle gå till färgkonsulter som talade om man var vinter, vår, sommar eller höst och så skulle man klä sig efter sin årstid. Jag gjorde aldrig det, enligt vad jag kunde läsa mig till i diverse tidskrifter var/är jag en typisk sommar, och då skulle jag bara ha pastellfärger, helst ljusblått. Är det några färger jag verkligen avskyr är det pastell, särskilt ljusblått. Kallrosa kan gå någon gång ibland, men icke sa Nicke ljusblått.

Svart är min färg, (ja, jag vet att svart inte är en färg) trots att jag är blek, glåmig och har en råttig utväxt i håret. Svart har varit min färg sedan jag var sex år gammal och för första gången fick välja ett klädesplagg själv. Visst kan jag pigga upp det med rött eller vitt, kanske klarblått, eller mörkgrönt, men majoriteten av mina kläder är svarta. En färgkonsult från 80-talet hade fått hicka.

- Du får inte ha svart, skulle hon säga.

- Vem hindrar mig? skulle jag svara.

Så, jag kom inte hem med en apelsinfärgad topp, det blev en storförpackning tandborstar i stället, och ett shampo till maken.

Okej, nya badkläder köpte jag också.

I svart.

Kylan kryper närmare

Snart är vi där (bilden tagen förra hösten)


Nu går det inte längre att ha på sig den tunnare höstjackan. Den är fodrad och går ner nästan till knäna, men när det blåser över gärdena, blir jag kall. Än har jag inte behövt skrapa bilrutorna, men det dröjer inte länge tills jag blir tvungen till det.

Så, ska jag återinviga min snygga röda vinterkappa eller den svarta dunjackan? Hm, jackan till vardags och kappan när jag ska träffa folk? Vill ju inte få lerkokor på den, heller.

Olycklig kärlek

Jag har letat efter en klänning ett bra tag. Jag har sällan klänning, eller ens kjol, på mig, men jag skulle vilja ha. När jag tittar på kläder i en butik, kan jag tycka att åh, den här klänningen är ju så fin, den ska jag prova. I provrummet ser jag hur miserabel jag ser ut. Ofta är klänningarna sydda i empirstil, dvs, med sömmar och band strax under bysten. Men när man som jag går omkring med F-kupa (sant, tyvärr) blir det alldeles groteskt. Det enda man ser är en enorm överkropp. Om bara avskärningen satt lite längre ner, då skulle det bli bättre.
Jag vill helst inte ha ärmlöst heller och klänningen ska gå till knäna, inte sluta en decimeter ovanför och definitivt inte halvvägs ner på vaden. Helst ska klänningen vara enfärgad, i en glad färg, men det kan gå med svart också. Däremot inte beige, då försvinner jag in i väggen, med F-kupa och änglavingar och allt.

För ett par veckor sedan köpte jag en linneklänning, beige, ärmlös (!). Den var så skön, satt perfekt, och jag tänkte att jag kunde ju pigga upp den med ett vackert halsband och balla skor. När maken fick se den, sa han bara:
- Tja, den duger väl här hemma.

Nästa dag lämnade jag tillbaka den.

I måndags köpte jag en ärtgrön linneklänning, med kort ärm och skärp. Den satt perfekt och jag skulle definitivt inte försvinna in i väggen. Men ärtgrönt? Nja, jag vill ju inte lysa som en stoppsignal heller.

Jag lämnade tillbaka den igår.

I stället köpte jag grillvantar.

---

Ps. Jag funderar på att låta sy upp en eller ett par klänningar, efter eget sinne. Och den/de blir nog svarta.

Mamma! Är lik sin mamma ...

Så jag känner igen min mammas gnatröst hos mig själv.
- Sätt på dig mössan!
- Glöm inte överdragsbyxorna!
- Varför använder du inte de varma stövlarna?
- Kom här nu, klä på dig!

Åttaåringen lever plötsligt ett liv där kompisarnas åsikter väger tyngre, eller åtminstone lika tungt, som min. Trots att de flesta i klassen har på sig mössa, (faktiskt alla utom min dotter och en till), vägrar hon. Kompisen som inte heller har mössa, har sagt att det är så barnsligt med mössa. Minsann!
Och det är så mycket tuffare att ha de enkla, iskalla gympaskorna än de varmvarma stövlarna.
- Mamma, jag fryser INTE om tårna, påstår ungskrället.

Fjortonåringen har också han ett underligt förhållande till vinterkläder. I stället för att sätta på sig jackan, bär han den lite snett i ena ärmen, så andra ärmen släpar i marken och blir smutsig. Så stönar han för att jag "tvingar" honom att ta med sig jackan till skolan. Igår var det sju grader kallt. Jag tycker faktiskt inte att det räcker med t-shirt och collegetröja, båda i bomull, när det är minusgrader.

Tolvåringen är inte mycket bättre på att klä på sig hon heller. Små urtvättade ankelsockor, slimmade jeans och "påsstövlar" som hon knappt kan gå i, bara hasa. Tunn midjekort jacka i något material som ska föreställa skinn. Men hon har halsduk!

Rött ska det vara!

Var på kort shoppingrunda igår i den närbelägna staden. Jag behövde ett par nya jeans och så tänkte jag titta på ny kappa. Jeans var lätt, det finns ett märke som fungerar på mig och som jag känner mig fin i. Jag vill ha hög linning, så jag kan ha ett bälte där jag är som smalast. Lågt skurna jeans och byxor går bort, helt och hållet, jag ser ut som en tunna i sådana. En överårig tunna.

Så var det dags för det lite svårare momentet kappköp. Jag hade funderat på att skaffa mig något elegant i brunbeige, alltså åt kamelhårshållet. Men när jag provade en brunbeige kappa, såg jag lika rolig ut som en tallrik med havregrynsgröt. Kall havregrynsgröt. Utan mjölk, utan sylt.
Brunbeigekamelhårsfärgat, snyggt, visst, men inte på mig.

Svart vill jag inte ha, jag har mest svart på mig för övrigt och med en svart kappa därtill, blir det för dystert. Blått, nja, visst kan jag ha det, men en kornblå kappa blir så påträngande. Lila? Nej, inte min färg på ytterkläder, absolut inte. Grönt? Tja, det är okej, men det har jag haft så många gånger genom åren.

Vitt? För opraktiskt, jag har en vit dunjacka och det räcker.

Hm, rött då? Visserligen köpte jag en röd duffel för några år sedan, som jag i det närmaste bott i de senaste vintrarna, förutom när jag haft dunjackan. Dufflar är bra, dufflar är sköna, dufflar håller länge. Men nu var min duffel sliten och för stor.

Rött är fint. Jag skulle nog prova den där kappan i klarrött i alla fall. Sagt och gjort, jag drog den på mig. Den satt som gjuten.

Ser ni en blond kvinna i vinter, som klapprar fram i höga kängor eller stövlar och med en figursydd röd kappa med svarta knappar, över en klänning eller en kjol, då kan det vara jag.

Winter

Jag gillar att läsa deckare. Jag gillar att titta på deckarserier på teve. Jag gillar att se dvd-deckare. Jag har ingen aning om varför jag är så mordisk, men så är det. Efter ett tag, när jag läst eller sett ett antal deckare med samma huvudperson, som t ex Mankells Wallander-böcker, eller Anna Janssons om Maria Wern, så blir ju Wallander och Wern så att säga "riktiga" figurer, de ser ut på ett visst sätt, de rör sig, de pratar, de beter sig på Wallander- eller Wernsätt.

Det gäller såklart även Åke Edwardssons alla böcker om kommissarie Erik Winter i Göteborg. Winter är en snobb, han dricker dyr whiskey, äter gärna hummer, klär sig i egentligen alldeles för tjusiga kostymer, har gärna handsydda skor osv osv. När några av böckerna började filmatiseras för ett antal år sedan, var Johan Gry helt perfekt i rollen. Han har det där tjusiga utseendet, han ser helt trovärdig ut med de fina kläderna och skorna på sig. Han har dessutom ett "höggöteborgskt" uttal, med en tydlig klassmarkör i språket. Det är inte så mycket "änna" och "la'' eller "lilla hjättat".

Nu visas några Winter-historier på måndagskvällarna. Och jag avstår från att titta på dem. Det är roligt och annorlunda filmat, lite halvspejsat, en av mina favoritskådespelare, Peter Andersson gör som vanligt en alldeles utmärkt insats (han kan baske mig spela allt, från bortskämd företagsledare till äcklet Bjurman i Millenium-serien), det är skoj att se Amanda Ooms, som syns alldeles för lite annars osv osv.
Men jag tycker inte Magnus Krepper gör en godkänd insats som Winter. Han ser så slafsig och slashasig ut med illasittande kostym, ständig tredagarsstubb och kutrygg, att jag sitter och hoppar i tevesoffan av irritation. Utanverket skymmer hans skådespeleri. Hade han vankat runt i trista hotellrum med rakade kinder och snygga kläder och sträckt på sig (han är ju dansare från början, han borde ha en snygg hållning), hade jag köpt hans tolkning av rollfiguren.

Kanske är jag inskränkt, men som man är klädd, blir man hädd, säger ett gammalt talesätt. Det gäller i högsta grad supersnobben Winter.