Klädinköp eller nu får jag sona för mitt godisätande

Tänk att det alltid ska vara så ångestfyllt att handla kläder. Särskilt så här års, när man inte längre kan dölja de där extra kilona från julhelgen (oj) eller påsken (ojoj) under tjocka tröjor. Det är den där tiden då man slutar vara lönnfet och bara är fet.
Jag har lätt för att gå ner i vikt, men det är hur svårt som helst att stanna där. Snart hamnar jag igen i "dethärvilljagunnamig-träsket". Och vips har jag lagt på mig de där kilona som jag tappade för två år sedan under en sträng itrim-diet.
Jag tror att det enda som gäller för mig är nolltolerans på godis och nötter. Krafs som chips, salta pinnar och popcorn äter jag inte, eller jo, chips ibland. Kakor köper jag inte hem, jag bakar bullar bara när det är födelsedag och vi får gäster. För övrigt är det inte fem-tio bullar per år som är felet, det är skafferiförrådet av choklad, bilar, vingummi osv.

I sommar ska min bror gifta (om) sig. Nog sjutton ska jag väl få bort åtminstone några kilon till dess, för jag vill då rakt inte vara brudgummens lunsiga, klumpiga syster. Nu gäller det bara att jag hittar en klänning som duger. Svart eller vitt går naturligtvis bort, liksom ärmlöst, liksom bomull, liksom  hög linning (= avskuren direkt under bysten), liksom för vid kjol, liksom en massa annat. Jag är visserligen över 50, men vill inte se ut som en tant för det. Inte heller som en 50-plussare som försöker se ut som en 30-åring.

Mission impossible? Rädd för det.

Jag gillar de flesta färger, till exempel rött, mörkrosa, turkos, vissa blå färger. Gult och orange är fint, men inte som klädfärg på mig, jag är för blek.

Kanske får jag kontakta en personal shopper som kan hjälpa mig att hitta något. Vad kan det kosta, tro?


(Om nu någon till äventyrs får hicka av rött på bröllop, någon som har gått på den där myten om att rött betyder att man haft ihop det med brudgummen, kan jag lugna den personen att det är just en myt. Bara tanken att damerna skulle annonsera sitt tidigare sexliv genom valet av klädfärg ... hahahaha. Tror ni på den där om råttan i pizzan också?)

Så här känner jag mig nu.

 

Olycklig kärlek

Jag har letat efter en klänning ett bra tag. Jag har sällan klänning, eller ens kjol, på mig, men jag skulle vilja ha. När jag tittar på kläder i en butik, kan jag tycka att åh, den här klänningen är ju så fin, den ska jag prova. I provrummet ser jag hur miserabel jag ser ut. Ofta är klänningarna sydda i empirstil, dvs, med sömmar och band strax under bysten. Men när man som jag går omkring med F-kupa (sant, tyvärr) blir det alldeles groteskt. Det enda man ser är en enorm överkropp. Om bara avskärningen satt lite längre ner, då skulle det bli bättre.
Jag vill helst inte ha ärmlöst heller och klänningen ska gå till knäna, inte sluta en decimeter ovanför och definitivt inte halvvägs ner på vaden. Helst ska klänningen vara enfärgad, i en glad färg, men det kan gå med svart också. Däremot inte beige, då försvinner jag in i väggen, med F-kupa och änglavingar och allt.

För ett par veckor sedan köpte jag en linneklänning, beige, ärmlös (!). Den var så skön, satt perfekt, och jag tänkte att jag kunde ju pigga upp den med ett vackert halsband och balla skor. När maken fick se den, sa han bara:
- Tja, den duger väl här hemma.

Nästa dag lämnade jag tillbaka den.

I måndags köpte jag en ärtgrön linneklänning, med kort ärm och skärp. Den satt perfekt och jag skulle definitivt inte försvinna in i väggen. Men ärtgrönt? Nja, jag vill ju inte lysa som en stoppsignal heller.

Jag lämnade tillbaka den igår.

I stället köpte jag grillvantar.

---

Ps. Jag funderar på att låta sy upp en eller ett par klänningar, efter eget sinne. Och den/de blir nog svarta.