Mamma! Är lik sin mamma ...

Så jag känner igen min mammas gnatröst hos mig själv.
- Sätt på dig mössan!
- Glöm inte överdragsbyxorna!
- Varför använder du inte de varma stövlarna?
- Kom här nu, klä på dig!

Åttaåringen lever plötsligt ett liv där kompisarnas åsikter väger tyngre, eller åtminstone lika tungt, som min. Trots att de flesta i klassen har på sig mössa, (faktiskt alla utom min dotter och en till), vägrar hon. Kompisen som inte heller har mössa, har sagt att det är så barnsligt med mössa. Minsann!
Och det är så mycket tuffare att ha de enkla, iskalla gympaskorna än de varmvarma stövlarna.
- Mamma, jag fryser INTE om tårna, påstår ungskrället.

Fjortonåringen har också han ett underligt förhållande till vinterkläder. I stället för att sätta på sig jackan, bär han den lite snett i ena ärmen, så andra ärmen släpar i marken och blir smutsig. Så stönar han för att jag "tvingar" honom att ta med sig jackan till skolan. Igår var det sju grader kallt. Jag tycker faktiskt inte att det räcker med t-shirt och collegetröja, båda i bomull, när det är minusgrader.

Tolvåringen är inte mycket bättre på att klä på sig hon heller. Små urtvättade ankelsockor, slimmade jeans och "påsstövlar" som hon knappt kan gå i, bara hasa. Tunn midjekort jacka i något material som ska föreställa skinn. Men hon har halsduk!

Rött ska det vara!

Var på kort shoppingrunda igår i den närbelägna staden. Jag behövde ett par nya jeans och så tänkte jag titta på ny kappa. Jeans var lätt, det finns ett märke som fungerar på mig och som jag känner mig fin i. Jag vill ha hög linning, så jag kan ha ett bälte där jag är som smalast. Lågt skurna jeans och byxor går bort, helt och hållet, jag ser ut som en tunna i sådana. En överårig tunna.

Så var det dags för det lite svårare momentet kappköp. Jag hade funderat på att skaffa mig något elegant i brunbeige, alltså åt kamelhårshållet. Men när jag provade en brunbeige kappa, såg jag lika rolig ut som en tallrik med havregrynsgröt. Kall havregrynsgröt. Utan mjölk, utan sylt.
Brunbeigekamelhårsfärgat, snyggt, visst, men inte på mig.

Svart vill jag inte ha, jag har mest svart på mig för övrigt och med en svart kappa därtill, blir det för dystert. Blått, nja, visst kan jag ha det, men en kornblå kappa blir så påträngande. Lila? Nej, inte min färg på ytterkläder, absolut inte. Grönt? Tja, det är okej, men det har jag haft så många gånger genom åren.

Vitt? För opraktiskt, jag har en vit dunjacka och det räcker.

Hm, rött då? Visserligen köpte jag en röd duffel för några år sedan, som jag i det närmaste bott i de senaste vintrarna, förutom när jag haft dunjackan. Dufflar är bra, dufflar är sköna, dufflar håller länge. Men nu var min duffel sliten och för stor.

Rött är fint. Jag skulle nog prova den där kappan i klarrött i alla fall. Sagt och gjort, jag drog den på mig. Den satt som gjuten.

Ser ni en blond kvinna i vinter, som klapprar fram i höga kängor eller stövlar och med en figursydd röd kappa med svarta knappar, över en klänning eller en kjol, då kan det vara jag.

Winter

Jag gillar att läsa deckare. Jag gillar att titta på deckarserier på teve. Jag gillar att se dvd-deckare. Jag har ingen aning om varför jag är så mordisk, men så är det. Efter ett tag, när jag läst eller sett ett antal deckare med samma huvudperson, som t ex Mankells Wallander-böcker, eller Anna Janssons om Maria Wern, så blir ju Wallander och Wern så att säga "riktiga" figurer, de ser ut på ett visst sätt, de rör sig, de pratar, de beter sig på Wallander- eller Wernsätt.

Det gäller såklart även Åke Edwardssons alla böcker om kommissarie Erik Winter i Göteborg. Winter är en snobb, han dricker dyr whiskey, äter gärna hummer, klär sig i egentligen alldeles för tjusiga kostymer, har gärna handsydda skor osv osv. När några av böckerna började filmatiseras för ett antal år sedan, var Johan Gry helt perfekt i rollen. Han har det där tjusiga utseendet, han ser helt trovärdig ut med de fina kläderna och skorna på sig. Han har dessutom ett "höggöteborgskt" uttal, med en tydlig klassmarkör i språket. Det är inte så mycket "änna" och "la'' eller "lilla hjättat".

Nu visas några Winter-historier på måndagskvällarna. Och jag avstår från att titta på dem. Det är roligt och annorlunda filmat, lite halvspejsat, en av mina favoritskådespelare, Peter Andersson gör som vanligt en alldeles utmärkt insats (han kan baske mig spela allt, från bortskämd företagsledare till äcklet Bjurman i Millenium-serien), det är skoj att se Amanda Ooms, som syns alldeles för lite annars osv osv.
Men jag tycker inte Magnus Krepper gör en godkänd insats som Winter. Han ser så slafsig och slashasig ut med illasittande kostym, ständig tredagarsstubb och kutrygg, att jag sitter och hoppar i tevesoffan av irritation. Utanverket skymmer hans skådespeleri. Hade han vankat runt i trista hotellrum med rakade kinder och snygga kläder och sträckt på sig (han är ju dansare från början, han borde ha en snygg hållning), hade jag köpt hans tolkning av rollfiguren.

Kanske är jag inskränkt, men som man är klädd, blir man hädd, säger ett gammalt talesätt. Det gäller i högsta grad supersnobben Winter.

Man ska frysa in hösten ...

... och svettas in våren, hette det när jag var barn. Vilket trams egentligen! Långt in i november gick alla och huttrade i för lite kläder, för vinterkläderna skulle sparas på. För vad skulle man annars ha på sig när det blev riktigt kallt? Och inte skulle man hinna nöta ut kläderna heller.

Likadant om vårarna. Jag blev mer eller mindre påvingad ylletröjor under jackan långt in i april-maj. Eller ylle och ylle, på den tiden var det ju vanligare med akrylblandningar i garnerna. Jag minns en skolutflykt i maj 1970 eller kanske det var -71. Hur som helst, jag hade på mig vinterns tjocka byxor, rutiga i ett slags klanmönster och sydda i knastrig akryl. Det var 20 grader varmt och solen sken. Så skulle jag hoppa över ett dike. Det sa knak därbak. Byxorna sprack hela vägen, så utslitna var de, och så urvuxna. Först då, när jag kom hem på eftermiddagen och mamma såg att byxorna var totaltslut, gav hon med sig och jag fick ha på mig ett par jeans.

Hur är det nu då?

De föräldrar eller andra vuxna jag stöter på, har på sig de tunnare höstjackorna, inga handskar, inget på huvet, tunna kängor eller skor. Och så fryser de.
- Åh, vad det är kallt!

Det är priset vi betalar för att bo på en ö med vida utblickar och öppna fält. När vinden ligger på, blir det genast 10-15 grader kallare.
Men om det är så kallt i oktober, precis över noll och så med en vindfaktor som gör det till rejäla minusgrader, varför ska man då inte klä på sig? Det är inte så säkert att det blir väldigt mycket kallare i januari, om man nu tänker att man ska "spara på" vinterkläderna, och om det blir det, tja, då får man väl ta på sig ett lager till.

Barnen, är de klokare? Nej, inte direkt. Min sjuåring, vars klokhet jag håller högt normalt, vill INTE ha på sig tjocka varma sköna vinterjackan. Ånej, tunna ofodrade vindjackan ska det vara och det går så bra så att ha bara den, inte ens en fleecetröja under har hon på sig.

Jag står där i min varma duffel och fryser bara jag ser henne och tjatar och tjatar som mammor gör:
- Sätt på dej den varma jackan nu! Du blir sjuk annars.

Sjuk vet jag inte om hon blir, men hon blir ju så kall och narig över hela kroppen.

Det är som om att hon har hört det där om "frysa in hösten" sjuttio gånger om dagen.

Egentligen är det nog läge för ett föräldrasamråd, att så många som möjligt samlat säger till sina barn att de ska klä sig varmt. För ingen ska tro att ens en sjuåring orkar stå emot, när hela klassen, "alla andra", klär sig i för tunna kläder.

Grupptrycket är starkt redan i ettan.