Alla tittar på mej

Jag är två meter lång. Nej, fel, jag är tre meter lång. Det är lite vingligt häruppe. Jag blir yr. Jag tittar ner mot fötterna. Dit ner är det så långt. Men jag står på marken, jag är inte uppe och flyger i luften, fast det känns så. Svindel, here I come.

Mina nyfunna benmuskler är alldeles för mjuka, fötterna vill liksom fladdra upp på tallstammarna hela tiden. Hunden går med nosen nere i marken. Han håller mig kvar på jorden, tur han är kopplad.

Jag måste vara hög.

Man är väl hög om man är tre meter lång?

Det fläktar lite i håret, ett par fåglar kvittrar än. På andra sidan fjärden har kalhygget blivit större. Hela vintern har de kört där, vi har inte längre en obruten skogslinje på grannön. Det ser ut som rena kalfjället. Till de riktiga kalfjällen är det många, många mil.

Nej, inte är jag hög inte, de enda gifterna jag fått i mig på sistone är tein och koffein och inte ens det har det blivit så mycket av.

Igår hämtade jag ut mina nya glasögon. De är trippelslipade, jag är både närsynt, astigmatisk och ålderssynt. Vinklar och avstånd är nu helt galna, när jag ska hälla upp mitt kaffe, tar jag av mig glasögonen, annars är jag rädd att jag häller utanför.
Att gå den gamla vanliga hundrundan i skogen som jag normalt går med autopiloten inkopplad, blir en helt ny upplevelse. Jag ser på tallarna och granarna och de ser så små ut. Mina gummistövlar är långt därnere på marken och jag är glad att jag inte var övermodig och tog en tuffare skogsrunda, med klättring över kvarglömda stockar. Om några dagar har jag vant mig, men än har jag yrsel.

De är rätt snygga, eller hur?

Prosit

Och som jag nyser och kladdar. Det är rent märkvärdigt hur röd man kan bli om näsan. En fördel att bli förkyld nu är att folk tror att det är bara vanlig pollenallergi, så de stirrar inte så mycket ändå.

Mycket papper går det åt.

Steg

Häromdagen fick jag äntligen tummen ur och bytte batteri i min stegräknare. Det var nog ett år sedan jag senast använde den och även om jag köpte ett nytt batteri för länge sedan, sådär några dagar efter det gamla tog slut, är det en liten uppgift som aldrig blev av att utföra. Jag skulle nog kunna få ihop en lista värdig en av landets tjockare telefonkataloger (de som fortfarande finns i pappersform) över uppgifter som aldrig blir av.

Dagen innan hade jag anmält mig till en tränings- och viktminskningsgrupp och fått en stegräknare där. Det är skillnad på stegräknare och stegräknare. Min gamla, röda, visade i lördags på över 15 000 steg. Den nya beiga (såklart är den beige) visade på drygt 9 000 steg. Den beiga är mer känslig, den ska vara i ett visst läge för att räkna stegen, men en differens på 6 000 steg är inte acceptabelt.

Jag fortsatte i söndags. Då var skillnaden mindre, 13 500 steg med den röda och 11 600 enligt den beiga.

Igår hände något jag inte förväntat mig. Jag hade hunnit få ihop 1 000 steg med den röda medan den beiga fortfarande stod på noll. NOLL. Det var då själva ...

...man kan inte röra sig i vårt hus, gå ut i köket till exempel, eller ta sig till ladugården och släppa ut fåren utan att gå. Noll steg är en omöjlighet.

Jag bestämde mig för att strunta i det och hädanefter bara använda den röda. Den visar ju dessutom hur långt jag gått, hur många steg jag tagit som räknas som "aerobics-steg" och så vidare. Men jag hade båda i höger jeansficka. Jag kollade stegräknarna igen strax före middag. Då hade den beiga plötsligt börjat spurta lite och ta in på den röda. Där det förut var 1 000 stegs skillnad var det alltså bara 600 stegs skillnad. Okej.

Jag kanske ska köra med båda i alla fall, tänkte jag. Ett bra beslut visade det sig. Den beiga kom ikapp och förbi den röda. Vid läggdags visade den röda 13 668 steg, den beiga 13 848 steg.

Vilket jag antecknat i min lilla bok som jag ska visa i morgon på första hälsosamtalet? Resultatet från den beiga. Naturligtvis.

Så gör väl alla?

Joggblogg del 12 - och fästingångest

Drog på mig springkläder redan efter frukost, men här sitter jag fortfarande och har inte kommit iväg än. Skulle ju bara fakturera A, kolla en leverantörsfaktura gällande B, fakturera B, ta emot elektrikern, göra julilönerna (!), dra fram underlag för fakturering av C ...

Redan snart ett på dan och jag har inte fikat, ätit lunch eller nåt. Och om jag äter lunch nu, kommer jag inte orka springa förrän sent i eftermiddag - och då är det för varmt.

Lånade åttaåringens för små simglasögon igår och tog några längder frisim. Puh, det var länge sedan, hjärtat slog hårt. Noga räknat är det 35 år sedan, om inte mer ändå, som jag simmade "riktigt".

Har lite ågren över åttaåringen. Hon visade mig ett litet, litet märke i ena ögonvrån i morse. Där hade det suttit en "spindel" igår, men hon hade tagit bort den själv nästan genast. Mmm, visst måste det ha varit en fästing. Vi är alla vaccinerade mot TBE, men borreliafaran finns fortfarande. Nu är det stenkoll som gäller. Det får inte hända henne något.

Joggblogg del 11

Jag frågade åttaåringen om hon ville cykla till fritids.
- Nja, jag vill helst åka bil, jag är så trött, sa hon.
- Men om du cyklar, kan jag springa fram och tillbaka till skolan.
- Okej, då cyklar jag.

Sagt och gjort, jag drog på mig träningskläder och jogginskor, åttaåringen klädde på sig jeans och t-shirt (dagen till ära en ren!). Så drog vi iväg.

Det var för tidigt efter frukosten, upptäckte jag snart. Puh, vad tungt. Och med åttaåringens ryggsäck på ryggen dessutom (hon har ingen pakethållare på sin cykel). Men det gick!

Kanske gör jag om det.

På torsdag.

Joggblogg del 10

Nej, jag kunde inte hålla mig längre, jag var bara tvungen att ge mig ut på min lilla löparrunda. Jag har inte sprungit på två och en halv vecka och det började krypa i kroppen på mig.

Det gick sådär, om jag jämför med hur det gick på Vårruset. Det gick bra om jag tänker på att jag fortfarande hostar. Och på att jag drack vin igår. Just det, så blev det, det kanske var en prebröllopsdepp eller bara en vanlig hormonkarusell. (Blir allt värre när man drar mot 50?)

Men det var gott med vinet. Jag satt i soffan, löste korsord och lyssnade på familjens soulplattesamling. Ibland skuttade jag runt på golvet och dansade till Aretha Franklins "Respect", "I never loved a man the way I loved you" (vill man inte gråta, ska man inte lyssna på den) eller på på Wilson Picketts ganska tramsiga "Sugar, sugar". Eller modernare Erykah Badu.
Osv.

På högsta volym och med hörlurarna på, så sedan kände jag mig alldeles mörbultad i hjärnan. Åttaåringen tittade på mig med stora ögon och tyckte nog jag var ganska knasig.

Nu mår jag bättre, både i själen och i kroppen.

Kostcirkel

- Varför finns det sumobrottare? frågade åttaåringen igår.
- Tja, det är en gammal sport i Japan, och det är mycket sedvänjor och religion i den sporten, började jag. Jag fortsatte:
- Brottarna lyfter sitt ena ben för att skrämma onda andar och så kastar de salt in på mattan.

Åttaåringen hade redan slutat lyssna.

- Jag tror att sumobrottarna äter från hela kostcirkeln redan till frukost, sa hon.
- Eh, ja, det gör de nog, svarade jag och såg genast framför mig 150-kilos brottare som lassade in mängder med ris och sushi tidigt på morgonen. Eller kanske en wokvariant.

- Mmm, de äter säkert både tårta med grädde, chokladmuffins, vanliga muffins, sockerkaka, chokladsockerkaka, pepparkakor, sega råttor, kola och dricker varm oboj till. Och så en frukt, för det är ju nyttigt. Jag tror sumobrottare har en väldigt speciell kostcirkel, för de ser ju så speciella ut, eller hur, mamma?

Det tror jag med.

Vissen cissus

Ungefär så känner jag mig idag. Nej, det blev inte sent igår, nej, det blev inte sent i lördags heller, eller ens i fredags.

Men jag hostar något infernaliskt. Börjar bli trött i hela kroppen. Ser ut som en panda i ansiktet, de mörka ringarna går nästan ihop med varandra.

Åttaåringen är också trött och sur och vill inte gå till skolan. Idag är näst sista dagen på terminen för henne, på onsdag är det skolavslutning.

Snart, snart får vi sova om morgnarna.

Joggblogg del 9

På plats för vårens stora begivenhet, Vårruset! Tusentals kvinnor i alla åldrar, former och storlekar möttes för att tävla, springa, jogga, lunka eller strosa fem kilometer.

Jag träffade mitt gäng, vad roligt att få träffa dem igen! Två av vårrusarna har jag inte sett sedan förra vårruset, de tre andra har jag förmånen att få träffa lite oftare.
Som grädde på moset träffade jag på en bekant hemifrån.

Det pirrade i benen, vi ville alla ge oss iväg. Så gick starten för grupp 4 (jogga). Jag tappade kontakten med tre av de andra, B, C, M, men hittade en bra medjoggare jag kunde hänga på. Det visade sig att hon och jag höll samma takt och hade samma steglängd, så det var lätt.
Men efter en kilometer fick jag håll, så då tog jag det lugnare och började gå.
Så sprang jag lite till, gick, sprang, gick, drack vatten, sprang, gick ...

När det var en kilometer kvar, kom en i gänget, C, i kapp mig. ?!? Jag trodde hon var långt före mig och blev väldigt förvånad. Hon sprang vidare. Jag gick en liten bit till. Så närmade jag mig avslutningen och då tyckte jag att jag minsann skulle springa hela vägen in i mål.
Vad lätt det gick! Jag orkade t o m spurta lite.

Precis över mållinjen såg jag C igen. Vi kom i mål samtidigt. Hon sprang mer än jag, men jag sprang lite fortare, så vi fick samma tid till slut, ca 35 minuter. Det var vi båda nöjda med.

Vi gick tillsammans bort till E, som troget hade suttit och vaktat våra jackor. Efter en liten stund kom B och M och efter ytterligare några minuter kom A.

Det var inte helt fel med lite picknick på gräset efteråt.

Femte september är det dags för Tjejmilen. Vi ses där, hörrni!

Joggblogg del 8

I kväll gäller det! Ska jag springa eller gå i Vårruset? Jag vill springa, men jag hostar faktiskt en del.
Jag får känna efter och bestämma mig på plats. Näst sista eller sista startgrupp?

Rapport kommer.

Joggblogg del 7

Fast jag var tung och seg i kroppen i går morse (hm, undrar vad vi har i vårt brunnsvatten egentligen) gav jag mig ut med löparskorna på. Jag tänkte att jag åtminstone orkar springa liiiiite. Jag tog små små steg nerför ekbacken, fortsatte ut på stigen, fram till det leriga och faktiskt ganska branta motlutet och sprang lite till! Det där motlutet har jag inte orkat med förut. Milde tid, nu pinnade jag på uppför hela!

Den lilla framgången gav mig massor med energi, så jag fortsatte och fortsatte och fortsatte. När jag kom fram till skogen behövde jag sträcka ut vadmusklerna lite, men så fort jag var mjuk igen, sprang jag igen. Genom hela skogspartiet, fram till vägen, nerför den en bit. Stanna, pusta en smula. Gå tillbaka några meter (okej då, det blev nog hundra meter) och så lite fart igen. Fram till byn, förbi den lokala grönsaksodlaren, uppför deras backe och så gå lite. Runt en sommarstuga och så på löpningen igen. Över åkrarna, nästan ända fram till lille farbrorns torp, gå den lilla stigen (många hundar rastas där, förutom att slånbärsbuskarna kan vara stygga om man trampar lite snett, man vill ta det lugnt där). Så uppför vår uppfart.

Jag har aldrig någonsin sprungit så bra. Aldrig!

Situps, armhävningar, ordentlig stretch på gräsmattan efteråt. Så kom maken som en räddande ängel med både kaffe och iskall tranbärsjuice till mig.

Det bådar gott inför Vårruset på onsdag. Bara jag inte blir plaskförkyld innan, det river lite i halsen och surrar i skallen. Jag håller tummarna.

Bästföredatum

- Det har passerat bästföredatum här, säger maken och visar sin senaste krämpa för mig. Han har fått tennisarmbåge, att lägga till förra och förrförra veckans akuta diskbråck (eller, det är vad läkarna tror att han råkade ut för, vi får se vad magnetröntgen visar). Så kliar det där, så ilar det i en tand osv osv.

Om nu han har passerat bästföredatum, hur är det då med mig? Jag är ju äldre än maken. Inte mycket, sexton månader, men de månaderna lever han högt på, särskilt när det drar ihop sig till min födelsedag.

I sommar får jag en ny förstasiffra. Då är jag inte längre 40+ eller 50-, utan faktiskt 50. Varken mer eller mindre. Jag har haft en del knepiga känslor, inte direkt ångest, det är ett för starkt ord, men jo, visst är det lite konstigt att just jag ska bli 50. Jag som är så ung i sinnet, som dansar loss till mina favoritskivor en vanlig tisdagskväll. Jag som hellre har jeans än kjol på mig.

Jag som har en liten åttaåring som kom världens bästa gåva i sista minuten.

Det kanske är det allra bästa med att bli/vara en gammal mamma, man börjar inse att livet inte är oändligt, utan man passar verkligen på och njuter av sin vackra lilla tjej och umgänget med henne. Att ligga och nosa lite i hennes svettochsoldoftande hår när det är godnattläsning på kvällen. Att höra henne resonera om Pluto är en planet eller inte, om luftens sammansättning, om hästarna hos grannen verkligen måste ha filtar när de är ute i hagarna (ja, tydligen måste de det, alla är filtförsedda. Men så är de fina dressyrhästar nästan allihop, också).

Att jag ska bli 50. Hm, för bara ett år sedan kändes det nästan som en förolämpning. Jag är ju inte mer än 18, eller kanske 27 eller 38, innerst inne.

Jag funderar av och till, fortfarande, på vad jag ska bli när jag blir stor. Ska jag sadla om igen och bli ... ja, vadå? Vad skulle jag kunna bli? Gå tillbaka till mitt gamla yrke? Nja, jag har tappat för mycket av den sakkunskapen på de fem år som gått. Satsa på något av "mina" hantverk? Njaeeeej, jag har det inte i händerna. Även om jag älskar att väva, sy och tapetsera om möbler, så kommer jag aldrig bli tillräckligt skicklig.
Kanske ska jag ta steget och bli frukt- och bärodlare? Mängder med hallonbuskar har jag ju.

Eller så fortsätter jag helt sonika med det jag gör nu.

Under våren har mina obehagskänslor inför födelsedagen tonat bort. Hela familjen reser bort, och ett skäl är att jag inte vill få spontana besök. Men till hösten funderar jag på att ställa till med fest. Och då ska jag ha catering!

Vid 40 börjar livet, heter det ju. Så var det för mig. Några månader innan födelsedagen, såg jag rakt in i ett par varma, glada bruna ögon en snöslaskig kväll i februari. Vi träffades en fredag, blev förälskade på lördagen och flyttade i praktiken ihop på söndagen. Varför tveka när allt är rätt? Varför tveka och vara ängslig när 40-årsdagen närmar sig och det är nu eller aldrig?

Frånskild, less, barnlös var jag och så fick jag en hel familj på en gång. Kan det bli bättre? Ja, det kunde ju det, vi fick vår lilla kråka efter ett tag.

Nu känns det som om livet börjar om igen vid 50. Ett par sega år är äntligen till ända och jag mår som jag gjorde för flera år sedan.

50, vad är det? Bara en siffra, gott folk, bara en siffra. Jag har inte passerat något bästföredatum, jag är i mitt bästdatum.

Joggblogg del 6

Tog en tur igår morse, det gick tungt. Benen var som bly, ingenting fungerade. Jag gick nästan hela rundan, åtminstone fick jag ett antal steg på stegräknaren. I stället simmade jag 250 m innan det var dags att köra tolvåringen och hennes gymnastkompisar till träningen.

Idag sprang vi tillsammans för första gången, jag och tolvåringen. Hon drog på sig fjolårets löparskor i brist på bättre. De var lite korta, sa hon, men hon kutade på åndå. Jösses, vad duktig hon är! Jag hade fullt sjå att hänga med henne, det var en nyttig insikt för mig.

En gång var det hon som föreslog ett lugnare intervall "vi springer fram till elstolpen, va?". Jag var nöjd med det förslaget.
Så upp genom skogen, där man är tvungna att springa, ananrs blir man helt uppäten av myggorna.
Avslutningsrusningen på uppfarten vanns av tolvåringen, jag hade inte en chans.

Men roligt var det! Hon ska skaffa nya löparskor och så packar hon och jag ner träningsgrejer när vi far iväg på semester.

Se där, ännu ett skoj sätt att umgås. :-)

Joggblogg del 5

Nej, det blev ingen träning alls i förra joggbloggen, tiden försvann för mig. Den gör ofta det. Undrar varför? Kan det möjligen bero på att jag gärna skjuter upp allt jag kan göra i morgon till övermorgon, när det nästan är försent?

Men jag har ränt på ett par gånger under helgen ändå. I söndags hade jag med mig hundskrället, som hade blivit bättre i sin stackars mage. Men han var fortfarande trött och jag fick ta det lugnt med honom. Dessutom ville jag koppla honom lite tidigare än jag brukar, (lite får han springa fritt, vad skulle det annars vara för ett liv för honom?), han ville hellre stanna och nosa och kissmarkera på varje grässtrå.

Själv var jag trött efter för lite sömn under natten. Jag vaknade kallsvettig flera timmar för tidigt, jag drömde att tolvåringen inte skulle hinna få sitt nya pass i tid och därmed skulle vi inte hinna få visum till sommarens resa och därmed skulle vi inte kunna resa alls. Och biljetterna är betalda och inte återlämningsbara ... de kostar en halv förmögenhet, eftersom vi reser reguljärt till en stad, hem från en annan och så är det femtielva inrikesresor under tiden.

Så det gick inget vidare med min löpning i söndags. Huvudet och hjärtat säger mig dock att jag kommer springa igen i morgon eller möjligen på torsdag. Igår cyklade jag i stället, då kör jag inte "intervallträning", då ligger jag stadigt på 75% av min maxpuls. Min intervallträning när jag springer går ut på att jag springer 500 m, går 200 m, springer igen 500 m, går 100 m, springer 300 m (då börjar jag bli lite seg), går 500 m osv osv. Jag vill alltid avsluta med en rusning uppför vår uppfart. Den rusningen kan en snigel hålla.

Joggblogg, del 4

Har ont i ena knät (det är ömt i menisken), funderar på om jag ska springa idag eller inte. Längtar, men det är kanske inte så vettigt. Eller, jag vet. Jag kan springa liiiiite och så gå meeeeeer och avsluta på träningscykeln.

Jag behöver min endorfinkick.

Joggblogg del 3

Inte för att jag har joggat mer än sex gånger, kanske sju, sedan jag bestämde mig för att principer är till för att bytas ut då och då, men nu börjar jag faktiskt tänka på mig själv som en löpare. Just det, löpare, ungefär som Anders Gärderud eller Malin Ewerlöf. Nu orkar jag förstås inte löpa längre än X hundra meter åt gången, men i alla fall.

Jag är inte en lufsare. Jag är inte en joggare. Jag är en löpare!

Nykterist javisst

Nej, det här är inte ett inlägg in någon alkoholdebatt. Det är inte heller ett försök till självglorifiering. Jag gillar vin och ett par gånger per sommar är det vansinnigt gott med en kall G&T innan middagen. Öl har jag vuxit ifrån, eller snarare har min mage det, jag klarar det inte längre. Snaps, nej tack. Kanske en liten calva till kaffet, efter en lång, kraftig middag.

Men.

Precis efter påsk började jag en herbalifekur, dvs jag dricker en pulvershake två gånger om dagen, blandad med mellanmjölk. Minst två frukter om dagen och så vanlig middag. Massor med vatten. Te och kaffe kan jag inte vara utan. På 29 dagar har jag verkligen fått resultat, jag har tappat 5,9 kilo (!) och minskat många centimetrar både här och där. Utan vidare har jag gått ner en klädstorlek. Jag har långt kvar, åtminstone femton kilo, eller kanske tjugo (får se när jag börjar närma mig), men visst är jag på väg.

Nu rimmar det dåligt att dricka ens ett väldigt litet glas vin på helgen, när jag samtidigt räknar mjölkcentilitrar och gram näringspulver. Jag kan nog säga att kuren valde en vit månad åt mig. Bra va?
Det låter kanske som om jag skulle vara beroende av alkohol, men det vet jag att jag inte är och att jag aldrig varit i farozonen för. Jag är gift med en nykter alkoholist och vet ganska väl hur ett sådant beroende ser ut. Konstigt nog hjälper det mig just nu, vi har inget hemma som kan locka till något extra till fredagsfilén. Vi gör däremot av med enorma mängder tranbärsjuice.

Jag har nyligen bestämt mig för att fortsätta med en ny herbalifekur. Jag mår oförskämt bra, trots att jag var ganska misstänksam i början och att jag egentligen inte gillar snabba kurer. Det brukar ju bli snabbt ner = ännu snabbare upp. Men ibland måste man göra något radikalt och när det inte hjälpte med godisfritt i flera månader, aldrig kaffebröd, mer motion, utan det bara gick åt fel håll hela tiden, måste man hitta på något annat.

Nej, jag är inte sponsrad av herbalife ;-)

Joggblogg, del 2

Har ränt min lilla runda en gång till, i lördags morse, med hunden som först drar mig, sedan leker bromskloss när han börjar bli trött. Nu springer/joggar/lufsar jag mer än jag går, men än har jag en bit kvar till jag orkar springa/jogga/lufsa hela varvet.

Rensade ur benen efteråt med en kvart på motionscykeln, på 75% av min maxpuls. Kändes himla bra! Och så lite styrketräning för överkroppen. Och situps. Och stretching. Sedan var jag redo för museibesök med sjuåringen. Men lite stel var jag allt i ena benet uppför backen till naturhistoriska. Och det var väldigt höga trappsteg inne på museet, jag funderade på om vi inte skulle fuska lite och ta hissen, men sjuåringen hade för mycket spring i benen för det.

Snart ska jag ut igen!

Joggblogg, del 1

Den har funnits där ett tag nu, tanken att jag ska ta tag i springandet. Jag köpte löparskor redan i februari, men så fortsatte vintern, och fortsatte och fortsatte, och skorna hamnade längst ner under skohyllan i hallen. Inte gick det att försöka springa här, med en halvmeter snö överallt. Och på de hästupptrampade stigarna ville jag inte springa, hästarna är många här och de lämnar högar efter sig. Skulle jag bli en rosodlare av format, har jag nära till gödseln, om man så säger.
Jag vill inte gärna springa på landsvägen heller, den är så smal, så som fotgängare måste man ner i diket när det kommer en bil. Kommer man körande och möter bussen, får man hoppas att det finns en avtagsväg nära, så man kan köra in på den. Annars kan man bli tvungen att backa, bussen väjer inte. Tur bussen bara går varannan timme.

Några gånger under vårvintern, när lite av snön hade försvunnit, testade jag att springa lite försiktigt i skogen. Men med termobyxor och gummistövlar gick det väl inte så där väldigt bra, egentligen. Det blev allt lite skumpigt.

Så i fredags skedde det! Då var det dags för premiär. Jag klädde om, satte på mig de nya löparskorna tog med mig kopplet. för det var klart att hunden skulle rastas samtidigt och gick nerför ekbacken.

När jag såg hur lerig häststigen var, bestämde jag mig snabbt för att passa på att ta första löpsträckan på åkern. Snart plöjs den åkern upp och då kan jag inte springa där heller, men kanske är stigen inte så lerig då.

Åh, vilken känsla! Jag sprang! Hela vägen, ända fram till det där branta lilla motlutet. Jag saktade ner och gick en bit. Men snart var jag igång igen. Hunden tittade överraskat på mig, "va, matte larvar inte efter mig, hon håller jämna steg ...?!"

Upp i skogen, puh, här kunde jag stanna lite och stretcha vaderna. Och pusta. Jag gick åt "fel" håll en bit. Så vände jag och sprang igen, genom den lilla skogen. Milde tid, vad bra det kändes! Och vilken superpower att känna att jag, rultan som inte sprungit av princip på tjugo år, eller mer, faktiskt klarade av det!

Hunden började masa sig efter lite, han måste ju nosa och kissa några droppar på varje buske. Nere vid byvägen kopplade jag honom, där är det lite svårare att hålla koll på honom. Så var det dags för ännu en springsträcka, ner mot byns egna badplats. Jag stannade på halva vägen, nu började det kännas att jag tagit i mer än jag brukar. Jag tog en längre gångsträcka, upp till byn och genom den. Vill ju inte skrämma slag på grannens tupp med flåsandet.

Så ut på stigen mellan ett par åkrar, där tog jag turens sista springsträcka. Eller springsträcka, egentligen var det väl mer av lufssträcka. Hunden började sacka efter lite, han var trött. Tänk er det, en bromskloss på 70 kilo, inte undra på att det gick trögt ;-)

Så uppför vår uppfart, brant som bara den, där hade jag tänkt ta en liten rusning, men då kom en av snickarna och jag blev så generad, så jag gick. Jag rusade lite bakom huset i stället.

In i huset och av med skorna. Jag kände mig så HÖG av endorfiner, det spratt i mig och jag var inte riktigt färdigtränad, kände jag. Jag satte mig på träningscykeln och cyklade 45 minuter. Därefter lite styrketräning för överkroppen och så situps och stretch som avslutning. WOW. Det blippade och plingade i kroppen på mig, som om jag hade Pommac i stället för blod i ådrorna.
Skönt.

Igår var det dags igen för samma runda. Men nu gick det trögare, det var mycket tyngre, nu hade jag trots allt lite andra förväntningar på mig själv. Fånigt, jag vet ju att det tar några veckor innan jag verkligen känner av en förändring. Men även denna gång cyklade jag, men jag hoppade över styrketräningen och situpsen. Jag var för trött i kroppen.

Planen är att ta nästa runda i morgon, eller på torsdag. Onsdag går inte, då ska jag göra nytt blodtryckstest. Då är det dags igen för "dygnsfisandet", pling, pling, brrrrrrrrrrr ..., fiiiiiiiiiiiis.

Yogiskt

Första gången jag stötte på en yogautövare var på ett vandrarhem i Harare, Zimbabwe. Jag var i staden för att besöka en bok- och biblioteksmässa och för att få ner kostnaderna hade jag valt att bo på detta lilla vandrarhem.

Där fanns många andra svenskar, från Forum Syd och Svenska kyrkan. Rätt många kändes som överlevande från det radikala 70-talet. Jag kommer nog blogga mer om vandrarhemmet och Harare vid ett annat tillfälle.

En av dessa utskickade ägnade sig åt yoga varje morgon, minst en timme. Han andades, gjorde sina rörelser, satt lugnt i meditationsställning, stod på huvudet, vecklade in sig i en knut (såg det ut som) och var tyst hela tiden, han sa inga mantran. Efteråt såg han glad och lugn ut. Han var 55+ (jag fick se passet), men såg ut som 40.

Jag tyckte det såg skönt ut och blev lätt nyfiken. Inte så flåsigt som jogging, ingen hög musik som på gym, man slipper hålla reda på en boll, man slipper budokast, som jag bara får ont i huvet av.

När jag kom hem till Sverige igen, efter Zimbabwe och Kanada, som jag klämde in på samma resa, när jag ändå var ute och åkte, hade jag rätt mycket annat att tänka på, så jag kollade inte runt efter yogaställen då.
Men jag släppte inte tanken.

Många, många år senare, stötte jag på yogis igen, på min nuvarande hemort. Jag satt i ett väntrum hos min naprapat, som då delade lokal med ett yogacenter. Ett pass skulle precis börja. Där kom folk klädda i något som starkt påminde mig om "alternativ" klädsel. Någon luktade av rökelse. De flesta hade hennafärgat hår. Snart började de tona in, huuuuummmm, huuuuummmm, huuuuuummmm ...

Hjälp!

Jag fick en så stark flashback till det foträta, linskokande, rättänkande, trista 70-talet. Jag var med då, jag fick nog då!

I alla fall av det där småttiga, "man får inte".

I vintras stod jag och pratade med en bekant, en lika stressad kvinna som jag, som precis hade anmält sig till en yogakurs på dagtid. Det är en förutsättning för att jag ska hinna göra något på egen hand, att det ligger dagtid. Hon lyckades få mig intresserad, särskilt som jag precis hade beklagat mig över mitt höga blodtryck.

Sagt och gjort, jag ringde för att höra om det fanns en plats kvar. "Egentligen inte" sa studiesamordnaren, "men det är nästan alltid så att folk hoppar av, så du kan pröva en gång, så får du se".

Jag kom dit, ganska nervös, för mitt första yogapass. Jag blev kanske inte helsåld, men nu har jag gått snart en termin och jag vill fortsätta!
Det handlar om shakran, kosmos, inre ljus osv (då lyssnar jag inte så aktivt), men det handlar också om de mycket små musklerna inne i kroppen, muskler som hjälper till att stärka mage och rygg. Det handlar om balans, om andning, om avslappning, om knepiga rörelser. För mig är det fortfarande lätt obekvämt att sitta i meditationsställning för länge, gamla ryggskott, klämda ischiasnerver och nervbanor som fått sig en rejäl kyss och är lätt bedövade sedan flera år, säger till. Jag blir fort stel. Men jag blir mjukare allteftersom.

Än så länge har jag inte fått ner blodtrycket, vare sig med yoga eller mediciner, men jag känner visst hopp om att få ner det till slut. Jag känner mig inte så stressad längre.

Jag ringde min pappas fru igår, det var hennes födelsedag och även om jag inte har lust att åka dit, kan jag ju ringa henne i alla fall. Hon kände inte igen min röst. Först efter en stund kom jag på varför. Min naturliga röst ligger tydligen någonstans mellan mezzo och alt, mycket mörkare än jag brukar låta. Jag var så avslappnad i rygg, överkropp och hals igår efter yogan, så alla spänningar släppte, även hals- och andningsmuskulaturen.

Många kvinnor spänner omedvetet sin röst, så de låter mycket gällare än de behöver. (Varför kan man undra, är det för att höras öht?) Jag har trott, sedan jag fick några andningstips av en sångarkompis för 30 år sedan, att jag är hyfsat medveten om att inte spänna rösten, utan att få ner den och därmed orka prata lugnare, och mer. (Har ett kort förflutet som museilärare, guide och "stadsvandrare" och då hade jag ett magstöd som heter duga. Då hördes jag över 70 st 9-åringar på murarna runt Varbergs fästning i styv kuling, utan problem. Fem-sex grupper om dagen hade jag. Megafon? Nej då, det behövdes inte).

Idag är min röst tillbaka i det där ljusare, mer spända läget. Längtar redan efter nästa yogapass.