Tog en tur igår morse, det gick tungt. Benen var som bly, ingenting fungerade. Jag gick nästan hela rundan, åtminstone fick jag ett antal steg på stegräknaren. I stället simmade jag 250 m innan det var dags att köra tolvåringen och hennes gymnastkompisar till träningen.
Idag sprang vi tillsammans för första gången, jag och tolvåringen. Hon drog på sig fjolårets löparskor i brist på bättre. De var lite korta, sa hon, men hon kutade på åndå. Jösses, vad duktig hon är! Jag hade fullt sjå att hänga med henne, det var en nyttig insikt för mig.
En gång var det hon som föreslog ett lugnare intervall "vi springer fram till elstolpen, va?". Jag var nöjd med det förslaget.
Så upp genom skogen, där man är tvungna att springa, ananrs blir man helt uppäten av myggorna.
Avslutningsrusningen på uppfarten vanns av tolvåringen, jag hade inte en chans.
Men roligt var det! Hon ska skaffa nya löparskor och så packar hon och jag ner träningsgrejer när vi far iväg på semester.
Se där, ännu ett skoj sätt att umgås. :-)
Jättebra ju! Jag och maken brukar också umgås i joggingspåret,ibland kul,ibland mindre kul...hihi
SvaraRaderaBara svårt att prata med varandra när man flåsar så hemskt...
SvaraRaderaSom flygvärdinna är jag rätt stark, vi bär flera kilo med oss överallt(i våra övernattningsbags) och upp och ner för trappor, så när mina tre killar var små hade vi armbrytning, som lätt jag vann.
SvaraRaderaTills en dag.....
Så nu är det roliga slut. Klår dem inte i mycket nuförtiden, inte ens Fia.