Dennis Hopper

är död. Han har varit sjuk länge och svårt i cancer och nu är han borta. Ännu en av mina hjältar.

Det måste ha varit under någon filmfestival. Jag hade tagit en filmpaus och besökte en konstutställning. Där var nästan inga andra besökare. Jo, där var en till.

En man i lång rock som gick runt och tittade på tavlorna i ungefär samma takt som jag. Eftersom vi var de enda personerna i salen, började vi närma oss varandra lite, så där som man kan göra en regnig ensam eftermiddag och man känner att man åtminstone behöver säga ett ord eller två till en vilt främmande person.

- I really like this artist, sa mannen och plirade lite mot mig.
Jag funderade inte så mycket på att han pratade engelska, utan svarade förstås:
- Yes, me too. Och så kläckte jag ur mig ytterligare något halvdumt om konst och konstnären och hennes sätt att arbeta osv osv.

Mannen plirade lite till, drog sig bortåt och sa:
-Nice talking to you. Have a nice day. Så gick han in i nästa sal.

Inte förrän då kom jag på vem jag haft denna meningslösa konversation med. Just det.

Dennis Hopper.

Kortare i verkligheten än på film men med en vansinnigt stark utstrålning. Han hade Det.