Bästföredatum

- Det har passerat bästföredatum här, säger maken och visar sin senaste krämpa för mig. Han har fått tennisarmbåge, att lägga till förra och förrförra veckans akuta diskbråck (eller, det är vad läkarna tror att han råkade ut för, vi får se vad magnetröntgen visar). Så kliar det där, så ilar det i en tand osv osv.

Om nu han har passerat bästföredatum, hur är det då med mig? Jag är ju äldre än maken. Inte mycket, sexton månader, men de månaderna lever han högt på, särskilt när det drar ihop sig till min födelsedag.

I sommar får jag en ny förstasiffra. Då är jag inte längre 40+ eller 50-, utan faktiskt 50. Varken mer eller mindre. Jag har haft en del knepiga känslor, inte direkt ångest, det är ett för starkt ord, men jo, visst är det lite konstigt att just jag ska bli 50. Jag som är så ung i sinnet, som dansar loss till mina favoritskivor en vanlig tisdagskväll. Jag som hellre har jeans än kjol på mig.

Jag som har en liten åttaåring som kom världens bästa gåva i sista minuten.

Det kanske är det allra bästa med att bli/vara en gammal mamma, man börjar inse att livet inte är oändligt, utan man passar verkligen på och njuter av sin vackra lilla tjej och umgänget med henne. Att ligga och nosa lite i hennes svettochsoldoftande hår när det är godnattläsning på kvällen. Att höra henne resonera om Pluto är en planet eller inte, om luftens sammansättning, om hästarna hos grannen verkligen måste ha filtar när de är ute i hagarna (ja, tydligen måste de det, alla är filtförsedda. Men så är de fina dressyrhästar nästan allihop, också).

Att jag ska bli 50. Hm, för bara ett år sedan kändes det nästan som en förolämpning. Jag är ju inte mer än 18, eller kanske 27 eller 38, innerst inne.

Jag funderar av och till, fortfarande, på vad jag ska bli när jag blir stor. Ska jag sadla om igen och bli ... ja, vadå? Vad skulle jag kunna bli? Gå tillbaka till mitt gamla yrke? Nja, jag har tappat för mycket av den sakkunskapen på de fem år som gått. Satsa på något av "mina" hantverk? Njaeeeej, jag har det inte i händerna. Även om jag älskar att väva, sy och tapetsera om möbler, så kommer jag aldrig bli tillräckligt skicklig.
Kanske ska jag ta steget och bli frukt- och bärodlare? Mängder med hallonbuskar har jag ju.

Eller så fortsätter jag helt sonika med det jag gör nu.

Under våren har mina obehagskänslor inför födelsedagen tonat bort. Hela familjen reser bort, och ett skäl är att jag inte vill få spontana besök. Men till hösten funderar jag på att ställa till med fest. Och då ska jag ha catering!

Vid 40 börjar livet, heter det ju. Så var det för mig. Några månader innan födelsedagen, såg jag rakt in i ett par varma, glada bruna ögon en snöslaskig kväll i februari. Vi träffades en fredag, blev förälskade på lördagen och flyttade i praktiken ihop på söndagen. Varför tveka när allt är rätt? Varför tveka och vara ängslig när 40-årsdagen närmar sig och det är nu eller aldrig?

Frånskild, less, barnlös var jag och så fick jag en hel familj på en gång. Kan det bli bättre? Ja, det kunde ju det, vi fick vår lilla kråka efter ett tag.

Nu känns det som om livet börjar om igen vid 50. Ett par sega år är äntligen till ända och jag mår som jag gjorde för flera år sedan.

50, vad är det? Bara en siffra, gott folk, bara en siffra. Jag har inte passerat något bästföredatum, jag är i mitt bästdatum.