Drömtillvaro

Här sover jag inte bra just nu

Jag har haft svårt att sova de senaste nätterna. Jag tänker att det har med fullmånen att göra, att jag blir störd av det extra starka ljuset. Hur som helst, jag sover någon timme eller halvtimme i taget, så vaknar jag och snurrar runt ett tag, tills jag lyckas somna om.
Så drömmer jag hela tiden, i natten känns drömmarna som rena skräckhistorierna, men när jag fått lite perspektiv på dem, är de väl inte så ruskiga.
Kanske.

Men när jag snurrar runt i sängen och försöker få lite ordning på kroppstemperaturen - ena minuten är jag genomsvettig, nästa minut fryser jag, är det så det ska vara när man är i en särskild ålder? - minns jag en film med Liam Neeson. En riktigt ruskig film maken och jag såg för något år sedan. Den handlar om en mordisk begravningsentreprenör, som så att säga skaffar sig nya kunder hela tiden. När hans offer ligger sminkade i sina kistor fotograferar han dem och hänger upp bilderna på väggen i sitt sovrum, som ser ut som en klostercell, lika kal och spartansk.
Då blir det ännu svårare att somna om. Jag lyssnar på makens andetag och försöker intala mig att det bara var en film, som dessutom var ganska ologisk. Polisen i filmen gör aldrig några utredningar, och det vet ju jag efter några hundra avsnitt av CSI, att de alltid letar efter - och hittar - spår av hårstrån, saliv, ett speciellt tyg som bara finns i en viss bilmodells framsäte, som tillverkades bara under två sommarmånader när det var extra mycket solstormar och därmed extra många larver av den sällsynta äckelpäckelspybaggen som bara lever i det inre av Amazonas djungler, där en av råvarorna till tyget tas. Och med hjälp av biltillverkarens noggranna kundregister hittar man en möjlig mördare.

Ja, ni vet. Det är ju så polisarbete går till, eller hur.

Nu när jag har skrivit om denna spökiga film, kanske jag snart kan lämna den bakom mig, men jag ska erkänna, jag kollar alltid en extra gång i bakspegeln när jag kör bil sena kvällar.

Min drömtillvaro just nu är att få sova en hel obruten natt. Det blir väl bättre när månen går in i en ny fas och att det är vardag igen, med vanliga rutiner.

Svårt att sova?

Titta då på "Änglagård - tredje gången gillt". Alla dessa utomordentliga skådespelare, som får taffliga repliker, alla dessa vackra vyer, som inte hindrar inklippta scener från första filmen. Denna i grunden bra historia, som bara blivit totalt urvattnad i tredje filmen.

Vi såg filmen i lördags, och ja, jag somnade ifrån den en stund. Enligt min klocka hade jag blundat tio-femton minuter, men det gjrode ingenting, i filmen hade det inte hänt någonting.

Konstigt att filmen fått medelbetyg här och var. Hade jag varit recensent, hade jag satt en nolla.

Dennis Hopper

är död. Han har varit sjuk länge och svårt i cancer och nu är han borta. Ännu en av mina hjältar.

Det måste ha varit under någon filmfestival. Jag hade tagit en filmpaus och besökte en konstutställning. Där var nästan inga andra besökare. Jo, där var en till.

En man i lång rock som gick runt och tittade på tavlorna i ungefär samma takt som jag. Eftersom vi var de enda personerna i salen, började vi närma oss varandra lite, så där som man kan göra en regnig ensam eftermiddag och man känner att man åtminstone behöver säga ett ord eller två till en vilt främmande person.

- I really like this artist, sa mannen och plirade lite mot mig.
Jag funderade inte så mycket på att han pratade engelska, utan svarade förstås:
- Yes, me too. Och så kläckte jag ur mig ytterligare något halvdumt om konst och konstnären och hennes sätt att arbeta osv osv.

Mannen plirade lite till, drog sig bortåt och sa:
-Nice talking to you. Have a nice day. Så gick han in i nästa sal.

Inte förrän då kom jag på vem jag haft denna meningslösa konversation med. Just det.

Dennis Hopper.

Kortare i verkligheten än på film men med en vansinnigt stark utstrålning. Han hade Det.