Drömtillvaro

Här sover jag inte bra just nu

Jag har haft svårt att sova de senaste nätterna. Jag tänker att det har med fullmånen att göra, att jag blir störd av det extra starka ljuset. Hur som helst, jag sover någon timme eller halvtimme i taget, så vaknar jag och snurrar runt ett tag, tills jag lyckas somna om.
Så drömmer jag hela tiden, i natten känns drömmarna som rena skräckhistorierna, men när jag fått lite perspektiv på dem, är de väl inte så ruskiga.
Kanske.

Men när jag snurrar runt i sängen och försöker få lite ordning på kroppstemperaturen - ena minuten är jag genomsvettig, nästa minut fryser jag, är det så det ska vara när man är i en särskild ålder? - minns jag en film med Liam Neeson. En riktigt ruskig film maken och jag såg för något år sedan. Den handlar om en mordisk begravningsentreprenör, som så att säga skaffar sig nya kunder hela tiden. När hans offer ligger sminkade i sina kistor fotograferar han dem och hänger upp bilderna på väggen i sitt sovrum, som ser ut som en klostercell, lika kal och spartansk.
Då blir det ännu svårare att somna om. Jag lyssnar på makens andetag och försöker intala mig att det bara var en film, som dessutom var ganska ologisk. Polisen i filmen gör aldrig några utredningar, och det vet ju jag efter några hundra avsnitt av CSI, att de alltid letar efter - och hittar - spår av hårstrån, saliv, ett speciellt tyg som bara finns i en viss bilmodells framsäte, som tillverkades bara under två sommarmånader när det var extra mycket solstormar och därmed extra många larver av den sällsynta äckelpäckelspybaggen som bara lever i det inre av Amazonas djungler, där en av råvarorna till tyget tas. Och med hjälp av biltillverkarens noggranna kundregister hittar man en möjlig mördare.

Ja, ni vet. Det är ju så polisarbete går till, eller hur.

Nu när jag har skrivit om denna spökiga film, kanske jag snart kan lämna den bakom mig, men jag ska erkänna, jag kollar alltid en extra gång i bakspegeln när jag kör bil sena kvällar.

Min drömtillvaro just nu är att få sova en hel obruten natt. Det blir väl bättre när månen går in i en ny fas och att det är vardag igen, med vanliga rutiner.

Det ska vara lite hårt!

Jag är nog en lakansfetischist. Jag byter till rena lakan på fredagar. Redan på torsdagskvällarna njuter jag av tanken på att få rent i sängen nästa dag. Om vädret tillåter, kånkar jag ut alla täcken, kuddar och överkast på verandan. Madrasskyddet får sig en omgång i tvättmaskin och torktumlare (nästan enda gången jag använder tumlaren).
Lakanen ska helst ha torkat ute i vinden, men det går ju inte på vintern. Men snart, så fort jag köpt nya klänypor, är det dags igen. De ska också vara manglade, men det kan jag tänka mig att hoppa över. Eller, det gör jag alltsomoftast, det är sällan jag faktiskt manglar handdukar, dukar eller lakan.

För några år sedan önskade jag mig en omgång lyxiga lakan till vår sängkammare. Jag fick två påslakan och fyra örngott i samma färg, men olika mönster. Snyggt och fräscht. Men. Trots att lakanen är sådana där som ofta förekommer i reklam i tjusigare heminredningstidskrifter, är de inte sköna. De är alldeles för mjuka och följsamma. De smiter liksom åt om kroppen. Jag känner mig insnärjd och svettig.

Något år senare fick jag en annan sorts lakan, lite tjockare tyg, lite rejälare. De är helt okej. Men liiiiiite mjuka är de ändå.

Så slog jag till och köpte, alldeles själv, två par antracitgråa påslakan med två lika gråa örngott och två smalrandiga örngott till. Jag är inte så mycket för att gå och lägga mig med Marimekko, precis. Ändå gillar jag många av deras 70-talsmönster.

Aaaaahhh! Vilka lakan! Lite så där styva, lite hårda, precis som jag vill ha det. Stärkelsekänsla utan att ha stärkelse. Duntäcket lägger sig ovanpå, det smiter inte åt, jag får luft och rymd i sängen. Och jag måste inte mangla dem för att det ska bli den där sköna känslan.
Vad det är för lakan?

Sssccchhh, jag säger inte märket, men det är ett svenskt märke på fem bokstäver, lakansserien har ett namn som påminner starkt om ett slott, tillika ett världsarv. Märket har även andra hemtextilier. Nästan allt är enfärgat, vilket också det är en klar fördel.

Gillar skarpt!

Och i morgon är det dags igen :-)