Heminredningsblogg

På en liten höjd ligger den fantastiska egenbyggda villan där ordning och reda alltid råder. Vid den välkomnande entrén möts man av både en stege, en skottkärra samt inte minst den yngsta familjemedlemmens bortglömda leksak, en så kalllad skateboard.

Att familjens husmor har gröna fingrar kan man se här. Växtligheten är onekligen imponerande.

Väl inne i huset inser man lätt att familjen är mycket aktiv, så i farten att man gärna hoppar ur skorna så de hamnar lite käckt här och var. Dörrmattan gör egna utflykter.

Klädkammare i hallen är en mycket praktisk idé. Familjen berättar länge och vältaligt om hur bra det är.
- Man får ju plats med precis allting, säger frun i huset med ett glatt leende och fortsätter:
- Tänk, var skulle vi annars ha basketbollar och brandsläckare?

Runt om i huset finns otaliga prov på all flödande kreativitet. Se bara på bokhyllan med snabbreferensbeståndet, här samlas den långdistansstuderande fruns alla "projekt". Egenskrivna alster varvas med läroböcker och material hon ska lämna respons på. Visst blir man sugen på att ta sig en närmare blick, men nej, det är förbjudet område än så länge.

Istället tassar vi ut i köket där frun har trevliga och charmiga arrangemang med sina samlingar av flytande tvål och tandkrämstuber på bänken. Där finns även en liten garnboll som familjens minsting tillverkat alldeles själv, när hon gick på den så kallade sexårsverksamheten. Ett litet minne, ack så ljuvligt.

I köket brukar frun ha sin "egna tid" med ett korsord och gårdagens tidning. Sprayflaskan är hennes lilla vapen mot alltför närgångna katter, som annars helst lägger sig på tidning och korsord. Frun är miljömedveten och källsorterar naturligtvis, vilket man kan utläsa av diverse kassar.

Miljömedvetenheten syns även i tvättstugan, där en synnerligen välutvecklad torkningslogistik utvecklats genom årens lopp. Familjen äger förvisso en torktumlare, men den tjänstgör mest som avställningsyta för mangeln.
- Den drar för mycket el, påstår frun i huset.

Mannen i huset säger sig vara färgblind, men det tror inte denna tidskrifts utsända reporter på. För inte kan det väl vara ren tur att han lyckats piffa upp ett annars så grått hörn med denna trevliga röda dammsugare. Den går dessutom i samklang med de röda stövlarna som kikar fram bakom hörnet.

- Alltid redo, säger mannen som den scout han aldrig varit, och viftar med sin lilla röda.



Grått är också fint

Jag gillar alla färger, även grått.

Den nästlar sig in, hela tiden

Jag fick en fix idé häromdagen. Det var hög tid att boa in sig lite mer i sängkammaren, tyckte jag. Jag hittade äntligen, efter lång tids letande, en taklampa som passade in. Det har inte varit alldeles lätt, jag ville ha en rejält stor, då vi har nästan fyra meters takhöjd i sängkammaren, och det skulle absolut vara textilskärm. Just nu verkar det vara inne med skärmar av hårdplast. Och så skulle lampan ju stämma med resten av möblemanget. Jag gillar Jonas Bohlins "Liv", den där lampan som ser ut som en balettdansöskjol, ni vet, men dels är den för liten, dels lite för "flickig".

Så här blev det.

När maken hade hjälpt mig att få upp lampan (den ska sänkas lite, men det blir nästa projekt), kom jag på att vi behövde ju nya sänglampor också.

Vi har irriterat oss länge på de lampor vi haft. Jag "fyndade" dem på Bauhaus för 59,90 för tio år sedan, men nu trillar skärmarna av hela tiden och det känns inte alldeles kul.
Jag kom på att det skulle vara textilskärmar i orange. Det behövdes värme i rummet, resten av färgsättningen är ju ganska brunbeige. Sagt och gjort, jag letade på nätet efter uppslag och jag gjorde stans alla armaturbutiker. Igår hittade jag (nästan) rätt, jag hade gärna velat ha lampfötter i trä, men man kan inte få allt.

Fint, eller hur? Visst?

---

Det där med orange är konstigt. Jag har aldrig fört fram orange som en favoritfärg, men ändå blir det orange lite varstans i huset. Särskilt så här års. På våren känns det fräscht med grönt och rosa, på sommaren får kuddar och annat gärna vara blå, men nu är orange helt rätt.

T o m i tavlorna blir det orange.

Tur man svalkas av med lite kallrosa och grönt.


Orange kan vara en kontroversiell färg, tänk bara på den orangea revolutionen i Ukraina häromåret.
Orange kombinerar energin hos rött och lyckan i gult. Det associeras med glädje, solsken och tropikerna och representerar entusiasm, fascination, lycka, kreativitet, beslutsamhet, attraktion, framgång, uppmuntran, och stimulering.
Fängelseinterners klädsel kan vara orange.
Orange är en färg som för mig symboliserar styrka - och värme. Orange är en färg som motsvarar begär, sexuell passion, nöje och längtan efter handling.

Inte så dumt att ha orange i sängkammaren, alltså ;-)

Detalj

Så här soffan ut i närbild, det är några timmars jobb kvar.

:-)

Maken och jag hade äntligen lust i lördags

att ta itu med några heminredningsprojekt. Maken fick eld i baken på morgonen och for iväg och handlade konsolhyllor till vårt blivande kallskafferi. Sedan ägnade han timmar åt att lasermäta, (är jag gift med en snickare eller är jag gift med en snickare?), räkna höjder, olja in hyllplanen, av farten olja in några fönsterbrädor som väntat på sin tur i ett år och så montera dit hyllorna. Men bara en vägg är klar.

Söndagen höll han till i jordkällaren för att sätta upp hyllor där, så jag slipper famla på golvet efter syltburkar. Det gjorde han alltså i stället för att göra klart i skafferiet.

- Hör du Kronblom, när kan jag flytta in i skafferiet? frågade jag.
-När jag har fått tag på fler konsoler, svarade maken.
Såklart, tänkte inte på det att materialet var slut.

Själv plockade jag fram min verktygslåda med tapetserarverktyg och klädde äntligen om köksstolarna. Vilken befrielse att få bort det gamla ursmutsiga tyget! Och så fräscht det blev med nytt, fast det är "köpetyg" (på rea, 100:-/m). Har dragit på varp för hemvävt tyg i bomull och lin - för ett år sedan, men det tyget blir väl klart lagom till nästnästnästa gång jag ska klä om stolarna.

Så tömde jag hallsoffan på allt möjligt jox, sådant där som "man" aldrig vet var "man" ska lägga (läs här = oftast maken), rev bort det fula leopardmönstrade plyschtyget och började plockade bland mina stuvbitar (ytterligare en grej jag kan lägga ner en halv förmögenhet på). Det blev det här gulröda tyget, det funkar bra till soffans blågrönrödguldfärgade trästomme. Tycker jag. Men jag orkade inte ta bort de tiotusen häftklamrarna som det gamla tyget var fastsatt med, någon har gjort sig besvär och tapetserat om soffan på rätt sätt, ända fram till tyget. Det ska helst vara smånubb, att få bort klamrar betyder ofta att man gör synliga märken i träet.

Igår hade jag bara lust att läsa deckare. Och det gjorde jag också. I stället för att städa på diskbänken.

Laster och lustar

Det är dags att erkänna det nu. Jag har en last. Denna last påverkar familjens ekonomi. Jag gör av med alldeles för mycket pengar på ...

...

inredningstidningar!

Jag prenumererar på Elle interiör, Sköna hem, Gård och torp (inte fullt så mycket inredning där, mer antikvarietankar där), Gods och gårdar, Hus och hem ... har säkert glömt någon nu. Dessutom köper jag enstaka lösnummer av Lantliv, fast jag inte är "shabby chic" i min stil, fast jag är inte så mycket skånska slott heller (som visas i Gods och gårdar), Plaza interiör, Residence ...

Jag kan inte påstå att all den tid jag lägger på att läsa om inredning påverkar hur det faktiskt ser ut hemma hos oss, det är mycket spretigare än så. Fast väggfärgen är förstås densamma i nästan alla rum, jag var faktiskt less på allt utom vitt när det var dags att bestämma med målarna inför vår flytt.

DN brukar ha en bostadsbilaga varje fredag. Den läses förstås också. Häromveckan höll jag på att sätta fredagsvinet i halsen när jag insåg att reportaget handlade om en bostad där jag faktiskt varit på besök en gång.

Det var ett litet hus i en gammal stad någonstans i Mellansverige. Innehavaren bjöd på te och vi pratade om ett gemensamt projekt, där han var handledare. Han var en superestet, med fingertoppskänsla för vad som var precis rätt i just det huset. Gammalt och nytt i perfekt blandning, med detaljer som vid den tiden var väldigt mycket före sin tid, samtidigt som husets verkliga ålder syntes i väl valda proportioner.

Jag kände mig nästan bortkommen, van som jag var vid mina föräldrars eviga heltäckningsmattor, engelska klubbfåtöljer och nytillverkade allmogebord. Och i andra änden, torftiga studentrum.

Att en ung man (fast i mina 22-åriga ögon var han halvgammal) intresserade sig så för hur han hade det hemma! Det var klart annorlunda.

Hur det såg ut i den bostaden nu? Jo, visst syntes det att åren gått, att han hade bildat familj, att det hade funnits husdjur i hemmet. Vissa av de där häftiga detaljerna var borta, istället hade det tillkommit annat.

Kort sagt, det var ett älskat hem för mannen (numera förstås väldigt jämnårig med mig, jag har kommit ikapp) och hans hustru.

---

Ska nog ta itu med de där osydda gardinerna som legat på soffan sedan i juni.

Det ska vara lite hårt!

Jag är nog en lakansfetischist. Jag byter till rena lakan på fredagar. Redan på torsdagskvällarna njuter jag av tanken på att få rent i sängen nästa dag. Om vädret tillåter, kånkar jag ut alla täcken, kuddar och överkast på verandan. Madrasskyddet får sig en omgång i tvättmaskin och torktumlare (nästan enda gången jag använder tumlaren).
Lakanen ska helst ha torkat ute i vinden, men det går ju inte på vintern. Men snart, så fort jag köpt nya klänypor, är det dags igen. De ska också vara manglade, men det kan jag tänka mig att hoppa över. Eller, det gör jag alltsomoftast, det är sällan jag faktiskt manglar handdukar, dukar eller lakan.

För några år sedan önskade jag mig en omgång lyxiga lakan till vår sängkammare. Jag fick två påslakan och fyra örngott i samma färg, men olika mönster. Snyggt och fräscht. Men. Trots att lakanen är sådana där som ofta förekommer i reklam i tjusigare heminredningstidskrifter, är de inte sköna. De är alldeles för mjuka och följsamma. De smiter liksom åt om kroppen. Jag känner mig insnärjd och svettig.

Något år senare fick jag en annan sorts lakan, lite tjockare tyg, lite rejälare. De är helt okej. Men liiiiiite mjuka är de ändå.

Så slog jag till och köpte, alldeles själv, två par antracitgråa påslakan med två lika gråa örngott och två smalrandiga örngott till. Jag är inte så mycket för att gå och lägga mig med Marimekko, precis. Ändå gillar jag många av deras 70-talsmönster.

Aaaaahhh! Vilka lakan! Lite så där styva, lite hårda, precis som jag vill ha det. Stärkelsekänsla utan att ha stärkelse. Duntäcket lägger sig ovanpå, det smiter inte åt, jag får luft och rymd i sängen. Och jag måste inte mangla dem för att det ska bli den där sköna känslan.
Vad det är för lakan?

Sssccchhh, jag säger inte märket, men det är ett svenskt märke på fem bokstäver, lakansserien har ett namn som påminner starkt om ett slott, tillika ett världsarv. Märket har även andra hemtextilier. Nästan allt är enfärgat, vilket också det är en klar fördel.

Gillar skarpt!

Och i morgon är det dags igen :-)