Maken och jag hade äntligen lust i lördags

att ta itu med några heminredningsprojekt. Maken fick eld i baken på morgonen och for iväg och handlade konsolhyllor till vårt blivande kallskafferi. Sedan ägnade han timmar åt att lasermäta, (är jag gift med en snickare eller är jag gift med en snickare?), räkna höjder, olja in hyllplanen, av farten olja in några fönsterbrädor som väntat på sin tur i ett år och så montera dit hyllorna. Men bara en vägg är klar.

Söndagen höll han till i jordkällaren för att sätta upp hyllor där, så jag slipper famla på golvet efter syltburkar. Det gjorde han alltså i stället för att göra klart i skafferiet.

- Hör du Kronblom, när kan jag flytta in i skafferiet? frågade jag.
-När jag har fått tag på fler konsoler, svarade maken.
Såklart, tänkte inte på det att materialet var slut.

Själv plockade jag fram min verktygslåda med tapetserarverktyg och klädde äntligen om köksstolarna. Vilken befrielse att få bort det gamla ursmutsiga tyget! Och så fräscht det blev med nytt, fast det är "köpetyg" (på rea, 100:-/m). Har dragit på varp för hemvävt tyg i bomull och lin - för ett år sedan, men det tyget blir väl klart lagom till nästnästnästa gång jag ska klä om stolarna.

Så tömde jag hallsoffan på allt möjligt jox, sådant där som "man" aldrig vet var "man" ska lägga (läs här = oftast maken), rev bort det fula leopardmönstrade plyschtyget och började plockade bland mina stuvbitar (ytterligare en grej jag kan lägga ner en halv förmögenhet på). Det blev det här gulröda tyget, det funkar bra till soffans blågrönrödguldfärgade trästomme. Tycker jag. Men jag orkade inte ta bort de tiotusen häftklamrarna som det gamla tyget var fastsatt med, någon har gjort sig besvär och tapetserat om soffan på rätt sätt, ända fram till tyget. Det ska helst vara smånubb, att få bort klamrar betyder ofta att man gör synliga märken i träet.

Igår hade jag bara lust att läsa deckare. Och det gjorde jag också. I stället för att städa på diskbänken.