Fullmånedags

Påskdagen är första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, det kommer väl ni ihåg?

Nu är det fullmånedags igen och därmed dags för vaknätter. I bästa fall sover jag någon eller ett par timmar fram till klockan halv ett-ett och så några timmar fram till klockan sex, när det är dags att gå upp. Men däremellan snurrar jag och tankarna runt, runt.

"Vad ska de nya lammen heta? Duger Kakao och Socker?" (Ja, maken godkände de namnen.)

"Vad det är varmt under täcket!"


"Vad är klockan? Jag vill sova NU."

"Jag får inte glömma att gå igenom mina frågor till intervjun på onsdag." (Researcharbete.)

"Usch, nu fryser jag."

"Ska jag lägga mig i gästrummet?"

"Hm, nej, där håller jag ju på att sortera tyger, sängen är upptagen."

"F-n också."

Efter en minislummer:

"Huga, vilken otäck mardröm."

"Vad betydde den?"

"Säng, säng, säng.
Sova, sova, sova."

"Får jag ligga ifred för katterna om jag lägger mig i någon soffa?"

"Vad är klockan?"

"Hm, maken verkar sova gott. Lyckliga han."

"Usch, det är något som kryper på mig. Kan det vara en fästing?"

"Trööööööött."

Så där håller det på.

Är lite hängig idag.

Drömtillvaro

Här sover jag inte bra just nu

Jag har haft svårt att sova de senaste nätterna. Jag tänker att det har med fullmånen att göra, att jag blir störd av det extra starka ljuset. Hur som helst, jag sover någon timme eller halvtimme i taget, så vaknar jag och snurrar runt ett tag, tills jag lyckas somna om.
Så drömmer jag hela tiden, i natten känns drömmarna som rena skräckhistorierna, men när jag fått lite perspektiv på dem, är de väl inte så ruskiga.
Kanske.

Men när jag snurrar runt i sängen och försöker få lite ordning på kroppstemperaturen - ena minuten är jag genomsvettig, nästa minut fryser jag, är det så det ska vara när man är i en särskild ålder? - minns jag en film med Liam Neeson. En riktigt ruskig film maken och jag såg för något år sedan. Den handlar om en mordisk begravningsentreprenör, som så att säga skaffar sig nya kunder hela tiden. När hans offer ligger sminkade i sina kistor fotograferar han dem och hänger upp bilderna på väggen i sitt sovrum, som ser ut som en klostercell, lika kal och spartansk.
Då blir det ännu svårare att somna om. Jag lyssnar på makens andetag och försöker intala mig att det bara var en film, som dessutom var ganska ologisk. Polisen i filmen gör aldrig några utredningar, och det vet ju jag efter några hundra avsnitt av CSI, att de alltid letar efter - och hittar - spår av hårstrån, saliv, ett speciellt tyg som bara finns i en viss bilmodells framsäte, som tillverkades bara under två sommarmånader när det var extra mycket solstormar och därmed extra många larver av den sällsynta äckelpäckelspybaggen som bara lever i det inre av Amazonas djungler, där en av råvarorna till tyget tas. Och med hjälp av biltillverkarens noggranna kundregister hittar man en möjlig mördare.

Ja, ni vet. Det är ju så polisarbete går till, eller hur.

Nu när jag har skrivit om denna spökiga film, kanske jag snart kan lämna den bakom mig, men jag ska erkänna, jag kollar alltid en extra gång i bakspegeln när jag kör bil sena kvällar.

Min drömtillvaro just nu är att få sova en hel obruten natt. Det blir väl bättre när månen går in i en ny fas och att det är vardag igen, med vanliga rutiner.