Yogiskt

Första gången jag stötte på en yogautövare var på ett vandrarhem i Harare, Zimbabwe. Jag var i staden för att besöka en bok- och biblioteksmässa och för att få ner kostnaderna hade jag valt att bo på detta lilla vandrarhem.

Där fanns många andra svenskar, från Forum Syd och Svenska kyrkan. Rätt många kändes som överlevande från det radikala 70-talet. Jag kommer nog blogga mer om vandrarhemmet och Harare vid ett annat tillfälle.

En av dessa utskickade ägnade sig åt yoga varje morgon, minst en timme. Han andades, gjorde sina rörelser, satt lugnt i meditationsställning, stod på huvudet, vecklade in sig i en knut (såg det ut som) och var tyst hela tiden, han sa inga mantran. Efteråt såg han glad och lugn ut. Han var 55+ (jag fick se passet), men såg ut som 40.

Jag tyckte det såg skönt ut och blev lätt nyfiken. Inte så flåsigt som jogging, ingen hög musik som på gym, man slipper hålla reda på en boll, man slipper budokast, som jag bara får ont i huvet av.

När jag kom hem till Sverige igen, efter Zimbabwe och Kanada, som jag klämde in på samma resa, när jag ändå var ute och åkte, hade jag rätt mycket annat att tänka på, så jag kollade inte runt efter yogaställen då.
Men jag släppte inte tanken.

Många, många år senare, stötte jag på yogis igen, på min nuvarande hemort. Jag satt i ett väntrum hos min naprapat, som då delade lokal med ett yogacenter. Ett pass skulle precis börja. Där kom folk klädda i något som starkt påminde mig om "alternativ" klädsel. Någon luktade av rökelse. De flesta hade hennafärgat hår. Snart började de tona in, huuuuummmm, huuuuummmm, huuuuuummmm ...

Hjälp!

Jag fick en så stark flashback till det foträta, linskokande, rättänkande, trista 70-talet. Jag var med då, jag fick nog då!

I alla fall av det där småttiga, "man får inte".

I vintras stod jag och pratade med en bekant, en lika stressad kvinna som jag, som precis hade anmält sig till en yogakurs på dagtid. Det är en förutsättning för att jag ska hinna göra något på egen hand, att det ligger dagtid. Hon lyckades få mig intresserad, särskilt som jag precis hade beklagat mig över mitt höga blodtryck.

Sagt och gjort, jag ringde för att höra om det fanns en plats kvar. "Egentligen inte" sa studiesamordnaren, "men det är nästan alltid så att folk hoppar av, så du kan pröva en gång, så får du se".

Jag kom dit, ganska nervös, för mitt första yogapass. Jag blev kanske inte helsåld, men nu har jag gått snart en termin och jag vill fortsätta!
Det handlar om shakran, kosmos, inre ljus osv (då lyssnar jag inte så aktivt), men det handlar också om de mycket små musklerna inne i kroppen, muskler som hjälper till att stärka mage och rygg. Det handlar om balans, om andning, om avslappning, om knepiga rörelser. För mig är det fortfarande lätt obekvämt att sitta i meditationsställning för länge, gamla ryggskott, klämda ischiasnerver och nervbanor som fått sig en rejäl kyss och är lätt bedövade sedan flera år, säger till. Jag blir fort stel. Men jag blir mjukare allteftersom.

Än så länge har jag inte fått ner blodtrycket, vare sig med yoga eller mediciner, men jag känner visst hopp om att få ner det till slut. Jag känner mig inte så stressad längre.

Jag ringde min pappas fru igår, det var hennes födelsedag och även om jag inte har lust att åka dit, kan jag ju ringa henne i alla fall. Hon kände inte igen min röst. Först efter en stund kom jag på varför. Min naturliga röst ligger tydligen någonstans mellan mezzo och alt, mycket mörkare än jag brukar låta. Jag var så avslappnad i rygg, överkropp och hals igår efter yogan, så alla spänningar släppte, även hals- och andningsmuskulaturen.

Många kvinnor spänner omedvetet sin röst, så de låter mycket gällare än de behöver. (Varför kan man undra, är det för att höras öht?) Jag har trott, sedan jag fick några andningstips av en sångarkompis för 30 år sedan, att jag är hyfsat medveten om att inte spänna rösten, utan att få ner den och därmed orka prata lugnare, och mer. (Har ett kort förflutet som museilärare, guide och "stadsvandrare" och då hade jag ett magstöd som heter duga. Då hördes jag över 70 st 9-åringar på murarna runt Varbergs fästning i styv kuling, utan problem. Fem-sex grupper om dagen hade jag. Megafon? Nej då, det behövdes inte).

Idag är min röst tillbaka i det där ljusare, mer spända läget. Längtar redan efter nästa yogapass.