Jodå, det går!

Igår gjorde jag något jag funderat på ett tag, och mentalt börjat förbereda mig på. Fast liiiite för spontant kanske det ändå var.

Jag gick ut med hunden, iklädd fleecejacka, regnställ och gummistövlar. Här är så geggigt även på vägarna, så för att slippa byta jeans hela tiden, får man allt ha någon typ av överdragsbyxor på sig. Annars stänker smörjan högt upp på låren.

På stigen mellan åkrarna var det helt översvämmat. Jag gick med korta försiktiga steg för att inte fara omkull i den iskalla vattenströmmen. Så kom jag uppför en liten slänt och där var det ju torrare, men det var mycket snö kvar, och lite is.

In i skogen. Hoppsan, där den lilla skogsvägen, under snöfri tid som hämtad ur en illustration av John Bauer, för bara någon vecka sedan gick att gå på, där var det nu iskana. In mellan tallar och granar för att hålla balansen.

Men så kom jag fram till byvägen. Ingen is, ingen snö, bara lite hårdare gegga. Ingen i närheten. Jag passade på. Jag tog ut på stegen, jag gick snabbare och snabbare och så ... sprang jag!

Jag sprang ett par hundra meter, vände för att få lite mer tid på mig innan jag skulle komma in i själva byn, för vad ska grannarna säga när de ser en rultig tant skumpa fram iklädd storstövlar och regnställ?

Jag sprang tillbaka den lilla biten. Då såg jag en bit bort en annan hundluftare komma nerifrån sjön. Nja, jag vill ju som sagt inte bjuda på mig själv så mycket. Jag stannade. Jag var inte ens andfådd! Vinterns alla halvtimmar och trekvartar på cykeln och i crosstrainern har inte varit bortkastade.
Endorfinerna hoppade i mig, åh, vad härligt! Det här vill jag göra om!

Jag gick med glada steg genom byn, det hördes hammarslag från växthusen, någons tupp gol, annars var det tyst. Jag rundade sommarstugan som ser lite malplacerad ut och in på traktorvägen mellan en grannes åker och en annan grannes åker. Jag kikade mig omkring för att se om den andra hundluftaren fanns i synhåll. Långt bort såg jag henne/honom.

Jag tog chansen igen och sprang. Nu var det lite trögare, traktorvägen var lite mjukare och blötare, så stövlarna sögs fast lite i leran.
Med tanke på att jag inte joggat av princip på kanske femton-tjugo år, tyckte jag att jag ändå gjort succé. Jag hade vågat!

Och fler gånger ska det bli. Jag köpte ju joggingskor redan för en dryg månad sedan.

---

På kvällen satte jag mig på träningscykeln för en lugn halvtimme. Jag vill inte kalla det för träning, mer som ett slags uppmjukning - och några stackars kalorier brände jag nog ändå.

Allt gott!