Mina nyfunna benmuskler är alldeles för mjuka, fötterna vill liksom fladdra upp på tallstammarna hela tiden. Hunden går med nosen nere i marken. Han håller mig kvar på jorden, tur han är kopplad.
Jag måste vara hög.
Man är väl hög om man är tre meter lång?
Det fläktar lite i håret, ett par fåglar kvittrar än. På andra sidan fjärden har kalhygget blivit större. Hela vintern har de kört där, vi har inte längre en obruten skogslinje på grannön. Det ser ut som rena kalfjället. Till de riktiga kalfjällen är det många, många mil.
Nej, inte är jag hög inte, de enda gifterna jag fått i mig på sistone är tein och koffein och inte ens det har det blivit så mycket av.
Igår hämtade jag ut mina nya glasögon. De är trippelslipade, jag är både närsynt, astigmatisk och ålderssynt. Vinklar och avstånd är nu helt galna, när jag ska hälla upp mitt kaffe, tar jag av mig glasögonen, annars är jag rädd att jag häller utanför.
Att gå den gamla vanliga hundrundan i skogen som jag normalt går med autopiloten inkopplad, blir en helt ny upplevelse. Jag ser på tallarna och granarna och de ser så små ut. Mina gummistövlar är långt därnere på marken och jag är glad att jag inte var övermodig och tog en tuffare skogsrunda, med klättring över kvarglömda stockar. Om några dagar har jag vant mig, men än har jag yrsel.
De är rätt snygga, eller hur?
