Allt är lugnt

Jodå, så där värst vilt blev det inte i midsommarhelgen, ingen talade med Ulrik och någon vals eller schottis blev det inte heller (fast det hade förstås varit trevligt). I stället blev det kaffe och våffla med hjortronsylt på hembygdsgården och senare på kvällen knytkalas med gamla och nya bekanta. Massor med god mat och dryck, allsång, umgänge, prat i kvadrat ... jag fick slita dottern därifrån, men när vi kom hem strax före midnatt stupade hon i säng.

Dagen efter ägnades åt matinköp, lite trädgårdsarbete, tvätt, tvättsortering, djurskötsel, basket ...

Söndag. Sätta en deg, plocka, städa, plocka lite blommor, förbereda lunch ...
- Hur många kommer?
- Vet inte. Tror vi blir 25.
- Jaha.

En stund senare.
- Vänta lite, vi blir nog 11.
- Okej, då blir det mycket rester.

Ytterligare en stund senare.
- Nehej, vi blir 19.

Jag lade ner detta att försöka räkna ut hur mycket mat som kan tänkas gå åt. Istället hämtade jag glas, bestick och tallrikar från kontorshuset som reserv. 20 kuvert borde nog räcka ett tag i alla fall, om inte får väl vi i familjen använda de riktigt fula tallrikarna med svarta repor, tänkte jag.
Jag tror vi till slut blev 22 eller kanske 23, men maken åt vid grillen och behövde ingen tallrik (hur bar han sig åt?) och vår sjuttonåring kom senare och klarade sig utmärkt med en liten assiett.

Folk i blandade åldrar satt runt ett långbord på verandan och åt och åt ... och åt lite till. Därefter badade några, andra studsade på studsmattan, andra spelade biljard, någon kollade hur det gick på Solvalla, andra cyklade lite, ett gäng körde fyrhjuling, sedan var det dags för femkamp. Man kunde delta i en eller alla deltävlingar. Maken hade nog tänkt att alla grenar skulle räknas ihop, men egentligen behövdes inte det. Det var tidsuppfattning, springa med golfbollar över respektive under hinder, rävspel, minnesträning, ... hm, den femte grenen har jag inte koll på, jag deltog inte.
Under eftermiddagen hämtade jag sjuttonåringen som varit ute och seglat med sina sjöscoutkompisar över helgen. Då passade jag på att köpa mer läsk och bullar. Jag ställde fram bullarna och swoooop inom två minuter var fatet tömt.

Det var så härligt med en riktig bad- och lekdag. Väl mött igen, alla som kom till oss.

Traditionsrikt

Hur länge är alltid? All tid. Alltid, det måste ju vara väldigt länge. "Vi har alltid gjort på det här sättet. Alltså ska vi alltid fortsätta göra på samma sätt." Det låter ju rätt tryggt att alltid göra på samma sätt.
Vi har alltid firat midsommar på ett visst sätt och vi har alltid firat jul på ett annat sätt. Och vi har alltid firat på samma sätt oberoende av var vi bott i landet och i vilken samhällsklass vi tillhör.

Eller nja, så är det väl inte.

Vi har inte alltid tittat på Kalle Anka klockan tre på julafton, det började 1960. Vi har inte alltid haft ett Vasalopp första söndagen i mars, "bara" sedan 1922. Jag skulle kunna ha en väldigt lång uppräkning här, men nöjer mig med dessa två exempel.

1983 ändrades svenska flaggans dag till att bli nationaldag och 2005 blev dagen en helgdag. Fram till dess var det alltså en dag då folk arbetade ungefär som vanligt och skolbarnen hade lektioner. Är åtta år "alltid"? "Vi har alltid firat nationaldag och det får ingen ta ifrån oss", hör man ibland.

Att det på fullt allvar finns de som tror att någon eller några ska ta nationaldagen, kapa den. De som vill fira gör det, varsågoda. Ingen tänker stjäla dagen. Ingen tänker stjäla flaggan heller. Jag flaggar gärna, både på allmänna flaggdagar och annars, det ser så stiligt ut.

Tidigare i mitt liv fanns en äldre man som hade ett ovanligt sätt att se på traditioner. "Det har vi gjort en (1) gång, alltså är det en tradition", sa han ofta. Det är verkligen ett inkluderande förhållningssätt. Allt är möjligt, det finns plats för något nytt, hela tiden, alltid. Det nya införlivades med det som faktiskt hade gjorts flera gånger tidigare på ett naturligt sätt.
Nog kunde vi som tillhörde en yngre generation fnissa åt det då, men jag återkommer i min tankar ofta till det där och jag har börjat tycka att det egentligen är rätt klokt. Om man är beredd på att förändringar kan och kommer att ske, blir det inte särskilt traumatiskt. Det går ju faktiskt att fira jul, midsommar och andra helger på flera sätt, och ínget av dem behöver vara sämre än något annat.

Snart är det midsommar och om vi i vår familj gör ungefär som vi "alltid" gjort, dvs som vi gjort de senaste åren, kommer vi ta oss till hembygdsgården och titta när stången reses. Kanske köper vi några lotter i tombolan, säkert fikar vi, och så säger vi hej till vänner och bekanta. Eller så gör vi inget av det, utan något annat.
En sak är dock säker. En av oss kommer säga den vemodiga repliken:
- Nu vänder det och vi går mot mörkare tider igen.

Det är tradition.