Nu är det över för denna gång

Det här med att fylla år är ingen höjdare, tycker jag. Nej, nej, jag drabbas inte särskilt ofta av någon åldersnoja, senast det var svettigt att passera något slags åldersgräns var för nästan femton år sedan. Jag menar allt ståhej runt omkring.

Mina föräldrar skilde sig för snart tjugo år sedan, men än bråkar de och kommer med syrliga kommentarer när (om) de ses. Det har gått så långt att varken min bror eller jag bjuder in dem samtidigt till våra egna, våra makars och våra barns födelsedagar. Allt måste delas upp. Ena föräldern får komma med ny partner på riktiga födelsedagen, den andra får komma någon dag senare. Min syster slipper allt stökande då hon bor på andra sidan jordklotet. Lyckliga hon!

Jag har aldrig firat min egen födelsedag särskilt storstilat, jag fyller mitt i sommaren och då brukar de flesta av mina vänner och bekanta vara bortresta. (Ja, jag fyllde i tisdags, nu vet ni).
När jag fyllde tjugo var det kanske lite väl spartanskt, en kompis och jag gick på pizzeria, när jag fyllde 25 bjöds jag på restaurang av mina (då någorlunda sams) föräldrar, tillsammans med min blivande man. När jag fyllde 30, ja då hade exet och jag utflyttningsfest och de få som visste om att jag skulle fylla jämt, uppvaktade med något litet. Vi hade precis kommit hem från en resa i Kenya och skulle någon dag senare flytta från Göteborg (exets hemstad) till Stockholm (min hemstad).

35 var ångestfyllt. Inte för själva åldern, utan för att exet och jag förtvivlat försökte bilda familj och det lyckades inte. I stället påbörjade vi en adoptionsprocess (som också gick i stöpet, men det är en helt annan historia).

37 var värst. Nyskild. Under isen. Förbannad. Ledsen. Avtrubbad. Lurad. På väg till Harare, Zimbabwe, för att prata jobb med likasinnade från hela världen. Knappt jag orkade stå upp. Hur orkade jag åka dit? Och hur orkade jag överleva när jag blev rånad och av med allt utom passet och biljetterna? Hur stod jag ut när jag blev av med mitt bagage på väg från Zimbabwe?

40 var kul! Äntligen började livet igen. Ny man, nyförlovad, nyinköpt hus. Två små barn "på köpet".

42, egen liten bebis, min rödlätta fräkniga härliga unge.

44, på fjällvandring light i Abisko. Vi bodde på vandrarhemmet (måste säga att det är ett lyxigt sådant, som ett hotell, fast lakan måste man ta med sig). Maken tittade på fjällen, lillungen på myrorna och jag tittade på henne.

49 nu. Tja, just ingen skillnad mot 48. Men somliga har redan börjat räkna ner inför nästa år.
Mamma frågade om mina planer under middagen.
- Vad ska du göra nästa år? Ska du ha festen här?

Pappa frågade samma sak två kvällar senare, när han kom med sin hustru.
- Ja, här kan du ha ett riktigt stort kalas nästa år.

Till båda har jag svarat:
- Jag kommer inte vara i Sverige då.

Kanske blir det en resa till min syster ( men varför ska jag lägga på henne ett slags ansvar för min födelsedag, hennes egen man blir 50 i oktober) eller så kanske blir det en resa till min brorsfamilj, som flyttar till ytterligare en annan världsdel på ett år.
Eller så kanske det blir Spetsbergen. Eller Pite havsbad, som maken alltid drar till med.

---

Jo, jag blev uppvaktad. Av maken fick jag några lediga dagar för mig själv i lilla byn utanför Älvdalen. Antingen sover jag, eller läser, eller gör en skogsvandring (vem vet, kanske hittar jag hjortron). På vägen upp stannar jag till i Sundborn och tittar på Karin Larsson-utställningen. Av lillungen en bamsekram. Av pappa en renovering av en väggklocka som jag ärvt av farfar. Den passade på att stanna helt i våras och själv kommer jag inte iväg till någon urmakare.
Av mamma lite småplock (marschaller, braständare och olika chutneys). Av svärmor en löpare och några servetter (har fortfarande inte packat upp allt).

Vad som var bäst? Lillungens kram, förstås. Och de där lediga dagarna, med avstängd mobil, i augusti.